50-åring med blicken framåt

Igår firade vi ett väldigt fint 50-års jubileum. Tack vare Stephanie Bonn på Zap Event fick vi en fantastisk kväll. Hon hade inte bara fixat sponsring (Nouvago Capital) utan även underhållning (tack Eva Svendenius på Svensk Filmindustri) med Edda Magnason och Håkan Hellström och Adam Lundgren.

Hur partyt var kan man läsa om i bland annat Espressen och Aftonbladet eller lyssna på
Kino i P1.

Men vi festade inte bara utan tog också tillfället i akt att utmana världen att ta den bristande jämställdheten på större allvar. Läs SvDs beskrivning. Jag vet att ni är ett antal där ute i filmbranschen som tycker vi (jag) bara tjatar om denna jämställdhet. Att jag borde prata mer filminnehåll. Jag vet att det kan framstå som att vi inte jobbar med annat än jämställdhet, men jag kan garantera er att det inte stämmer. Vi jobbar ju sedan 50 år med filmen ur alla andra perspektiv, det kanske är därför det nya vi jobbar med är det enda som får frågor. Och framstår som det enda vi gör.
Men det är också så att i världen är vi ett pionjärsland vad gäller jämställdhet, vi vet att Sverige är ett föredöme och vi på Sfi blir inbjudna till världen för att berätta hur vi arbetar med frågan. För alla förstår att det är relevant med större mångfald.

För så är det ju. Om filmen ska anses relevant för alla måste alla ha en chans att få berätta sina berättelser. Både kvinnor och ur alla andra mångfaldsperspektiv. Och är inte filmen relevant så kommer vi aldrig få en ställning i samhället som politiker och andra vill satsa pengar på. Därför parade vi ihop vårt jämställdhetsutspel med att presentera vår nya sajt Augmented Society.
Gå in där och läs om vilka filmer Benny Andersson, Lena Adelsohn Liljeroth och jag använder för att beskriva varför vi förstår vikten av jämställdhet bättre efter att ha sett vissa filmer.

För det är det sajten syftar till. Ge hjälp att förstå vår samtid och sig själv bättre genom film. Ju mer självklar filmen blir som hjälp, desto mer självklar borde platsen i samhället bli.

Cannes-rapport

Efter ett dygn och sex timmar senare har jag pussat oräkneligt många kinder, träffat ännu fler och fått ha sagt rätt sak till rätt personer.
Regnet öser ned så mycket att fötterna är uppluckrade, men det vägs upp av de positiva reaktionerna på Ninja Thybergs kortfilm Pleasure. Behind the scenes på porrfilmsbranschen. Den togs emot helt rätt och Ninja med flera svarade väldigt bra på frågorna. Och intresset är stort för vår 50-års fest med medföljande utmaning till världen. Vi ser fram emot måndagen med lika stor spänning som de drygt 50 journalister från världen som tackat ja.

Från och till

Tisdag och onsdag denna vecka har jag modererat tre viktiga seminarier på Tillväxtdagarna.
Det första handlade om vad som blir den stora valfrågan 2014. Regeringsduglighet och ansvarstagande var panelen överens om (Charlotta Friborg, Widar Andersson, Per Schlingmann och Stefan Stern).
Och trots att alla var överens om att förmågan att beskriva framtiden så medborgarna känner igen sig kommer vara avgörande så kommer kulturfrågan inte bli en stor fråga. Det var inte oväntat men tråkigt. Roligare att höra, och gav den stora applåden, var Widar Andersson som tror tiden är mogen att diskutera integrationsfrågan konstruktivt och inte möta frågan som om den bara är problematisk. Invandringen bidrar, och det är dags att lägga samtalet på en ny nivå (Björklund lyckades i partiledardebatten var alla överens om, Maria Arnholm också).
Det andra seminariet handlade om konsekvensen av europakrisen ur fler perspektiv än den finansiella. Hur står det till med medborgarklimatet och den enskilda medborgaren? Även här var panelen (Mona Sahlin, Peter Norman, Daniel Sachs, Niclas Kjellström-Matseke och Michael Wolf) överens om att medborgarna måste börja tro på en gemenskap inom Europa, att vi behöver ett kitt mellan medborgarna där kulturen har ett stort värde och att bristen på framtidstro är grunden för rädsla och därmed ges ytterlighetspartier stor plats. Banker och andra finansinstitut behöver ta större ansvar, men även näringsliv och politiker. Peter Norman beskrev politiska möten i Bryssel där de större frågorna inte får plats i det dagsaktuella problemlösandet. Tankesmedjor och kultur behövs för att tanken ska lyfta.
Sista samtalet handlade om Umeå kulturhuvudstadsår 2014 och om kultur kan skapa tillväxt. Det kan den, kan man konstatera från Åbo 2011 enligt Cay Sevón (som hade Jan Björnänge, Peter Majanen och Nisha Besara med i panelen). Jag avslutade med att intervjua Joakim Stymne, statssekreterare på Kulturdepartementet. Han svarade det jag och många med mig önskade att höra. Kulturens viktigaste roll är inte att skapa ekonomisk tillväxt utan att vara kittet mellan medborgarna och att utveckla både samhället och medborgarna.
Allt filmades av SVT och när det läggs ut kommer jag lägga in länkar. Twitter kan följas på #tvx2013.
Därifrån direkt till att fira min mammas 80-års dag med alla hennes vänner. Inspirerande med en mamma som har så många fantastiska och kulturella vänner vid 80 års ålder!
Och nu till Cannes och regn först. Men sedan vårt 50-års firande med en utmaning till resten av världen. Spännande det med!

Olika sätt att driva filmpolitik

I fredags startade Moviement. 19 kreativa kvinnor i ett och samma rum. De kommer ha så kul, tror jag. Önskar att jag kunde gå utbildningen med dem, för det bästa som finns är när man får utbyta erfarenheter med människor i ungefär samma situation som man själv. Men nu är inte utbildningen till för mig utan för regissörer. och det är jag ju inte.

Istället lägger jag just nu ned mycket tid på filmkulturpolitik. Kunskap om vad om är bäst för att skapa en stark svensk film har branschen. Jag åt faktiskt middag med Harry Schein i fredags, och han ansåg ju inte att branschen klarade av det här med att skapa bra film. Om det pratade han i en timme. En helt överväldigande upplevelse faktiskt. Det är en slutproduktion vid STDH av Erik Gavelin. En helt fantastisk Eli Ingvarsson gjorde ett stark Schein-porträtt. ”Den offentliga människan – En middag med Harry Schein”. Förutom att det var en fantastisk föreställning, jag satt hela tiden och ville ställa frågor till den man som skapade både Filminstitutet och filmavtalet, så kändes det väldigt familjärt. Att skapa bra film har alltid varit en utmaning. Att som VD driva det man tror är bäst för filmen tycker inte alla är bäst sätt att göra det på. Jag hade gärna fått språka länge med Schein om vårt jobb och utmaningarna.

Istället språkar jag med många andra i branschen. Det är bra det med. Vi började ju med ett Filmrum den 9 april om filmpolitiken 2020. Vi följer upp det i Almedalen och med en stor branschträff den 16 oktober (boka in det). Vi gör en jämförande studie med sex andra europeiska länders finansieringsmodeller (om vi ska vara europaledande, som filmavtalet har som vision, måste vi börja med att lära oss deras förutsättningar. Och det kan jag redan nu säga, att alla system har sina för- och nackdelar. Det finns inget land jag frågat som tycker det har ett optimalt system.) Parallellt med det har jag skapat en think tank med en samling människor jag tror kan ge oss på Filminstitutet mer kunskap (två producenter – Piodor Gustavsson och Charlotta Denward, två regissörer – Lisa Langseth och Henrik Hellström, en distributör – Jakob Abrahamson, en medieanalytiker – Marie Nilsson, en kulturpolitisk tjänsteman – Sture Carlsson, en från kommersiell TV och tidningar – Kinna Bellander och en finansiär – Tomas Eskilson). Tillsammans ska vi, från Sfi är det jag, Hjalmar Palmgren och Johan Fröberg, med dem träffa fler branschrepresentanter för att försöka bena ut vilka viktiga förutsättningar som behövs för att skapa en stark filmnation.

Harry Schein gjorde mycket ensam. Jag tror man måste göra det tillsammans. Alla olika kunskapsinhämtningar behövs, och en pott pengar till. Det ska bli spännande att se hur långt vi kommit när det är GIFF 2014, en slags deadline vi arbetar efter. Och hur långt filmavtalets förhandlingar har kommit då.

 

Tydlighet är en dygd

Förra lördagen var jag gäst i Ekots lördagsintervju. 35 minuter som till stor utsträckning handlade om filmavtalet.

Jag tyckte att jag i intervjun sade att konstruktionen med ett filmavtal har lett till att politikerna står väldigt långt från filmen i sin kulturpolitik. Det var jag kritisk till, och den kritiken riktade jag mot samtliga partier. Jag var noga med att inte peka ut dagens regering, eller dagens kultuminister. Helt enkelt för att det skulle vara fel.

Konstruktion med ett filmavtal togs fram av socialdemokraterna på 60-talet. Något måste helt enkelt göra när biografbesöken halverats av TVn som klev in i vardagsrummen. De halverade intäkterna gjorde att filmen nära nog blev bidragsberoende. Vi har helt enkelt en för liten befolkningsmängd för att få tillräckliga intäkter från bio. Även publika kommersiella filmer har svårt att få affären att gå ihop, och bristen på pengar ger generellt sämre kvalitet på grund av underfinansiering. Producenterna har inte råd att ge filmen den tid i utveckling som det normalt sett tar. (I höst, den 16 oktober ska vi försöka prata med de politikerna om varför de valde denna lösning. Jag återkommer om det.)

Att finansen gör gemensam sak med en bransch är ovanligt, men har också skapat en engagerad bransch. Det har också skapat en finansiering som är oberoende av en statsbudget.  Utmaningen nu är att filmavtal inte har med hela filmbranschen. Jag pratade om att bredbandsoperatörerna (men menade egentligen framför allt VOD-tjänster eller andra digitala betaltjänster) måste vara med för att skapa ett balanserat avtal. Så vi har oengagerade politiker men en finansiering som är fri från årliga överläggningar inom statsbudgeten. Allt har för- och nackdelar.

Jag blev därför väldigt förvånad när jag läste Helena Lindblad i DN (hittar det inte på nätet), som påstod att jag dels kritiserade kulturdepartementet och dels att jag menade att filmavtalet gynnar den kommersiella filmen. Jag vill nog hävda att jag kritiserade politikerna generellt för en bristande filmpolitisk vilja och att jag kritiserade Automatstödet, som visserligen gynnar de kommersiella filmerna men inte på bekostnad av art house-filmer, utan på bekostnad av andra kommersiella filmer som också skulle kunna ha som krav att leverera mot filmavtalets övriga mål som kvalitet, mångfald och jämställdhet.

Jag var väl inte tillräckligt tydlig. Här har jag chansen att vara det. Då ska jag också för tydlighets skull säga att jag helst vill ha en finansiering med mer pengar, med samma visioner och mål som i befintligt avtal men i övrigt med mindre detaljreglering. Om man nu valt att ha ett Filminstitut i 50 år skulle jag önska man hade förtroende för att vi skulle driva filmens frågor på bästa sätt. Istället för att driva avtalets regleringar som mer speglar särintressenas vilja än filmens bästa.

Ett filmarv för alla

Just nu pågår ett Filmrumom filmarvet. (Läggs upp efter helgen i filmad version.) Det handlar om det faktum att digitalisering ger möjligheter men betyder också utmaningar. Gäster från europa berättar om tidsbristen och konsekvenserna om digitaliseringen inte tar fart.

Möjligheterna är många. Genom digitaliseringen kan man göra filmer tillgängliga utanför biograferna mycket enkelt. Nätet når alla och på sikt hoppas vi att http://www.filmarkivet.se ska kunna visa många fler filmer än vi har idag.

För oss är förstås den största utmaningen att internationella beräkningar säger att vi har 7-10 år på oss att digitalisera de drygt 8000 filmer som ligger arkiverade i våra kylrum. För analogt kan de snart bara visas här på Filmhuset. Och snart har inte heller vi projektorer som fungerar.

Filmarvet riskerar att frysa fast i sina hyllor nere i arkivet. Detta är en realitet i Sverige och övriga världen, och frågan är angelägen för många. Vi riskerar att förlora den viktiga nyckeln till hur vår samtid såg ut, och vi riskerar att förlora tillgången till vårt kulturarv. Jag möter engagemnaget hos alla jag pratar med, för vi har alla en realtion till vår gamla filmhistoria. Att vi inte i framtiden ska kunna se Astrid Lindgren-filmerna, Fucking Åmål, Ingmar Bergman osv upprör.

Jag var i P1 Morgon i morse och förklarade situationen. Imorgon deltar jag i P1s lunchintervju, jag blir inte förvånad om frågan kommer upp igen!

Visioner?

Igår hade vi ett Filmrum om Visioner om det bästa filmklimatet politiskt och finansiellt år 2020.

Jag vet inte hur mycket visioner jag hörde. Som någon sade efteråt, alla är så frustrerade på filmavtalet att man måste rikta all energi på det, och det skymmer visionerna.  Allt bygger naturligtvis på det faktum att film är enormt stödberoende och filmavtalet reglerar hur stödmedlen ska fördelas.

Vi pratade nu inte så mycket filmavtal. Eller jo. Ganska mycket. Men mest pratade vi om önskan om politiskt engagemang om filmpolitik, och hur vi ska göra frågan angelägen för politikerna.

Göra bättre film, sade någon. Och det är i mina öron helt sant. En magisk berättelse hittar sin publik. Men hur kommer man dit?

Kortfattat: Genom bra berättelser, genom tid och vilja att prata om berättelsen under processen (mellan alla delaktiga producent/regissör/manusförfattare) och genom en stabil ekonomi som möjliggör detta arbete.

Och det var väl en vision? Mer tid och pengar, till fler angelägna berättelser. Men vad som behövs filmpolitiskt, förutom mer pengar förstås, klargjordes aldrig. Det får bli fler samtal.

Stort som smått

Filminstitutet ger verkligen en möjlighet till en varierad arbetsdag. Vi rör oss mellan den framtida filmpolitiken och vardagsnära ämnen som vårt eget hus.

Jag vet inte hur många som har sett att vi har bytt lite bokstäver och placeringar på desamma för att omvärlden ska förstå vilka skatter som göms i huset. Det står numera Filmhuset på fasaden utåt vägen, och BIBLIOTEK, Biografer, Restaurang och Bar ovanför rampen. Tidigare stod det inte bibliotek trots att vi är de enda som har den kompletta filmlitteratursamlingen.

Och så det som gör rampens mödosamma väg lite mindre mödosam; Nya bänkar som tillåter vila och att njuta vårens första sol. Kom och hälsa på!

Nulägesanalys

Igår blev det klart med att Ratos och SF
går samman runt biografmarknaden i Sverige.
Jag har uttalat att jag är glad för att det är just Ratos, ett svenskt lite mer långsiktigt riskkapitalbolag, som blev delägare. Min förhoppning är att de förstår och vill vara med och ta ansvar för svensk film och svensk kultur.
Samtidigt kan jag konstatera att Ratos själva på sin hemsida säger att de strävar efter en avkastning på minst 20% och att det alltid finns en klar exit strategi.
Jag tror alltså inte att det kommer bli lättare för utländsk film, eller art house film, att få distribution i Sverige. Och jag tror att vi inom en överskådlig tid (5-7 år kanske) kommer få se en ny storaffär inom biografmarknaden.
Vad detta får för konsekvenser på lång sikt för annan film än den publika kommersiella filmen ska vi försöka analysera mer.
Men i dagsläget tror jag det är business as usual.

Än finns det hopp

I fredags satt jag i en panel om den svenska barnfilmens status och framtid, i arrangemang av BUFF.

Jag berättade då om vår strategi internt (som bland annat finns i vår egen Handlingsplan för barn- och unga).

Vad gäller produktion av ny film ha vi de senaste två åren arbetat efter en strategi som har haft tre bärande element:

• Säkerställ att det finns produktion på gång hela tiden i Sverige.
• Försöka få publikdragande draglok
• Ge mer pengar till varje film, både för att ge möjligheter till högre kvalitet men även för att lättare få in den ytterligare finansiering.

Man kan konstatera att vi redan kan se positiva resultat. Just nu är det nio barnfilmsproduktioner på gång. Som jag skrev i förra inlägget så är de av väldigt olika karaktär, vilket är roligt (bland annat vår första 3D-animerade barnfilm).

Vi har fått draglok i form av den senaste Sune-filmen som dragit 560 00 besökare, och vi har fått prisvinnande filmer. Förra året vann Isdraken ett antal priser (och har blivit såld till 9 änder tror jag) och i år hade vi 9 filmer i olika barn- och ungdomskategorier i Berlinale varav Eskil och Trinidad var med i Generation Kplus. I lördags fick vi också reda på att ECFA (European Childrens Film Association) har utsett Eskil & Trinidad som Bästa Europeiska barnfilm.

Vår egen omorganisation att ta bort barnfilmskonsulenten och istället öronmärka pengar till båda spelfilmskonsulenterna (som jag vet att en del är kritiska till) känns hittills väldigt bra. Alla konsulenter är numera engagerade i barnfilmen, aldrig tidigare har det pratats så mycket om den genren än nu internt. Vi kommer naturligtvis analysera denna omorganisation noga – så det inte bara är nyhetens behag. Men som jag beskrev i februari så arbetar nu hela Filminstitutet integrerat med barn- ungdomsfrågorna, jag tror det blir bra!

Jag tror det finns hopp alltså.

Så kände jag också efter att ha sett ”Den gröna cykeln” igår. Jag skulle säga att det faktiskt är en familjefilm, men jag är rädd att det mest är vuxna som vågar lägga biopengen på en Saudiarabisk film. (Det satt dock två tonårstjejer på vår föreställning, de lät nöjda efteråt.) Men alla borde se den, eftersom den åtminstone för mig var en riktig ögonöppnare.

Det är en humoristisk, lågmäld beskrivning över hur det är att som tjej och kvinna växa upp och leva i Saudiarabien. Den är verkligen politisk, men tar inte till agitativa toner. Det behövs inte, för man förstår så väl ändå. Det var första gången jag (tror att jag) förstod hur ett vardagsliv för en kvinna ser ut i Saudiarabien. Jag tror jag på riktigt förstod hur djupt olika våra kulturer är. Jag blev verkligen förfärad av hur kvinnor har det, men fick hopp av både den unga Wadjda´s mod och regissören Haifaa al-Mansour´s. Det sker nog förändring även där.

Det finns hopp, som sagt.