På avstånd

15 Sep

Jag befinner mig inte i Sverige under detta val. Röstade gjorde jag i förväg.

Resultatet med 13% till SD ger förstås dålig smak i munnen, men samtidigt. Jag är inte förvånad. Nog visste vi väl alla att det alltid funnits invandrarfientlighet och rasism? Nu har de fått ett parti att rösta på. Bra kanske att vi numera vet var vi har dem? I övrigt håller jag med Mona Sahlin, lyssna på vad deras väljare säger. Det handlar mycket mindre om invandrarfientlighet än om trygghet tror jag. Där är kanske svaret på hur andra partier måste förnya sig?
Och även om Fi inte kommit in än är det väl en tydlig signal för övriga partier att 9 % av förstagångsröstarna röstade på dem?
Nästa generation makthavare vill ha förändring.

I vanlig ordning var kulturen ingen valfråga direkt. Nu hoppas jag att den nya regeringen tar det arbete för en ny filmpolitik som tjänstemännen på Kulturdepartementet gör på allvar.
Att politiken har en så gammaldags kulturpolitik är förunderligt. Alla medborgare uttrycker sig, eller förstår sig själv, genom rörliga bilder. När ska den insikten resultera i en departementsöverskridande politik? Där kulturdepartementet värnar det konstnärliga, utbildningsdepartementet värnar den rörliga bilden som resurs för bildning och näringsdepartementet säkerställer att filmnäringen har tillräckliga resurser för att både överleva och bidra till övriga näringar i samhället.

Den politiken får vi försöka skapa under denna mandatperiod så att nästa val blir ett kulturval.

Hur får vi fler vinnare?

7 Sep

IMG_4827.JPG

Så här ser vinnare ut!
Den roliga nyheten att Roy Anderssons tredje (men enligt egen utsaga inte avslutande) del i trilogin (om – ja vadå?) vunnit det prestigefulla Guldlejonet i Venedig är fantastisk ur många perspektiv.

Det är en stor lättnad att filmen vann eftersom Roy med en sådan uppfriskande osvensk kaxighet gått ut och först hävdat att han skulle få Guldpalmen i Cannes, och när de avböjde filmen (vilket de torde ångra idag) med samma emfas bytte Palm mot Lejon. Jag själv, betydligt mer svensk, bävade inför vad som skulle hända om han inte skulle lyckas. Sådan succé att jag (och kanske Roy) slapp svara på frågan – varför inte?

Nu fick jag istället svara på den roliga frågan – varför? Den borde förstås Suzanne Glansborg svara på, konsulenten som gav filmen produktionsstöd. Men nu är det så att VDn får den roliga frågan trots att det var Suzannes filmkompetens som identifierade dess storhet.

”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” handlar inte om något särskilt, och ändå om allt. Om livet, tillkortakommanden, fåfänga, möten och ondska. Roy har tröttnat på narrativa historier, scenerna är varsitt litet konstverk man får tillfälle att försjunka i, och reflektera över. Som en liten duva.
De tankar man får hjälp att skapa är skälet till att vi har statliga pengar för konst. För att vi behöver hjälp att bearbeta livet.

Filmen kommer inte, trots sitt pris, nå en svensk publik på 1,5 miljoner som 100-åringen. Däremot är det sannolikt att den når det om man så småningom räknar samman alla som kommer se den på festivaler och biografer världen över.

Filmspråket är helt unikt och så konsekvent genomfört. Varje scen, varje detalj och varje bild är genomtänkt och lämnar inga luckor. Det är ett helgjutet konstverk som verkligen förtjänar att belönas. Något sådant ser man inte någonstans just nu. I världen. Och även om film tre i trilogin inte skiljer sig i sitt formspråk från sina två föregångare (eller Roys tidigare estetik heller för övrigt, reklamfilmerna från 80- och 90-talet var skapargrunden för den estetiken) förtar inte att det är dags att detta konstnärskap belönas med ett av de finaste prisen.

Så frågan är hur denna vinst ska kunna upprepas? Det finns många svar på det. Förutom det givna svaret, mer pengar (som jag faktiskt tycker är väl enkelt) finns det många, många delsvar som gömmer sig i verkligheten med stödsystem, skolor, samarbeten, ambitioner osv osv

Kulturdepartementet har denna höst glädjande dragit igång ett samtal med branschen om vad som krävs för att svensk film ska ha kvalitet, fungerande affärsmodeller, fungerande distribution bortom formen av finansiering. Ett antal personer i branschen (minst 50) ska samtala i blandat helforum och mindre grupper om detta. Vi på Filminstitutet har rollen att som experter hjälpa både departementet att hitta folk, sätta samman grupper men också närvara med våra handläggare i alla grupper för att kunna svara på hur det faktiskt fungerar idag. Ge fakta bortom åsikter.
Allt som kommer fram ska sedan departementet bereda och presentera för den politiska ledning som sitter på kulturdepartementet (och andra departement också hoppas jag – film rör i allra högsta grad även ex närings- och utbildningsdepartementet) så de kan skapa sin politik. Politiken ska röra såväl form av finansiering för ny svensk film (statlig filmpolitik eller filmavtal) samt ramarna för politikens inriktning.

Jag är övertygad om att vi även i fortsättningen kommer se att Sverige skapar både filmer som ”Duvan” och ”100-åringen”. Filmkulturen måste kunna rymma olika typer, genrer och tilltal. Frågan är hur man skapar bästa möjliga förutsättningar för detta givet att nästan all form av film behöver statligt finansiellt stöd. En aktiv politik är nödvändig, och äntligen ser det ut som att vi fått en sådan.

Så kanske vi också får fler vinnare, där faktiskt vi alla medborgare blir de stora vinnarna. För då får vi vår egen samtid reflekterad i en mängd skilda berättelser, och kan som små duvor picka i oss godsakerna efter tycke och smak.

Potential av olika slag

26 Aug

Filmhösten har börjat. I förra veckan genomförde vi höstpresentationen av alla svenska biopremiärer och idag drog Malmö Filmdagar igång. Vår förmiddag drog fullt hus.

Kanske beroende på att vi idag släppte vår undersökning om publikens ändrade beteenden.

Sammanfattningsvis kan man säga att det i publikundersökningen befästs de trender vi sett. Dvd-fönstret tappar i alla målgrupper medan VOD-tittandet ökar. Ffa i storstäder. Mäns och kvinnor val av genrer var så förutsägbara att publiken började skratta (ja kvinnor gillar barnfilm, drama, romantik medan män gillar action och spänning). Man kan glädjas åt att vi alla också gillar skräck och komedier!
Intressant är att svarsgruppen (SOM-undersökningens statistiskt säkra urval) överskattar sin egen konsumtion av svensk film. Man uppfattar att man ser dubbelt så många svenska filmer mot vad man faktiskt gör. Detta kan man tolka på olika sätt, men som undersökningens författare Torkel Stål konstaterade innebär alla tolkningar att det finns potential för att öka tittandet på svensk film.
Man kan nämligen tolka det som att man svarar som man uppfattar är ett kvalitativt bra svar (vilket man gärna gör i undersökningar, förskönar sitt eget beteende…), vilket betyder att svensk film har gott rykte.
Eller så svarar man så för att man tycker filmerna som man sett är bra och det dominerar känslan av vilka filmer man ser. Vilket torde innebära att man skulle kunna tänka sig att se fler bra filmer.
Säkert finns där fler tolkningar.

Min reflektion efter alla korta presentationer på Höstpresentationen i förra veckan är att de allra flesta filmer som presenteras bygger på en bra idé. Man blir helt enkelt nyfiken. Slutresultatet för en film kan variera i kvalitet, beroende på hur de bra görs. Men som jag ser det finns det en stor potential i de flesta filmer! Man önskar att alla filmer kunde leverera på sina intentioner.

(På tal om potential. Efter att ha sett trailern för den danska cowboy-filmen ”The Salvation” med Mads Mikkelsen i huvudrollen längtar jag efter en cowboyfilm med kvinnorna i fokus. Vad tänkte kvinnorna när männen sladdade runt i lergeggan och pangade på varandra…? Vad gjorde de om dagarna, vad pratade de om? Om kvinnorna vore i fokus och pangandet i periferin, och inte tvärtom, skulle jag förstå varför man gör ännu en cowboyfilm.)

Idag på Malmö filmdagar presenterade vi också vårt arbete med att digitalisera filmarvet. Vi har just nu fått pengar som räcker till ca 25% av vårt filmarv. Vi arbetar därför mycket med att prioritera i vilken ordning filmerna ska digitaliseras. Lova Hagerfors, som ska arbeta med att få ut de färdiga digitala kopiorna till publiken (gärna med Sveriges alla biografer som hjälp) beskrev hur vi prioriterar i en public service-anda. Några exempel gavs av filmer som för många är glömda men som fortfarande är mycket värda att visa. Som Ingeborg Holm, från 1913 av Victor Sjöström, som fick Cinemateket-publiken att bryta ut i tårar (Tove Torbiörnsson har satt filmen i sin kontext på Augmented Society). Per Eriksson valde en scen ut Seppan från 1986 av Agnetha Fagerström-Ohlsson. Filmen skildrar integrationsproblemen i skolan i efterkrigstiden. Dess problem dramatiserar väl dagens utmaningar och fungerar nog bra både att se och ha som samtalsunderlag både i skolor och i övrigt.
Många filmer från vårt filmarv finns som är värda att nå en ny publik.
De kan kräva en kontextualisering, ex: Årets 100-åringar eller Svenska Skolklassiker eller Svenska Kvinnliga Regissörer eller Svenska Fotbollsfilmer Genom Tiderna eller… osv…osv
När Cinemateket presenterar gamla filmer gör de alltid det i en kontext och med hjälp för publiken att hitta rätt film. Så kan även andra biografer göra. Vi hoppas många digitaliserade filmer ska visas i hela Sverige.

Jag avslutade dagen på Bonniers förläggarmiddag. Där möter man många vars skrivande kanske blir film. Det återstår några år innan de visas på en höstpresentation…

Vem tjänar pengar på film

11 Aug

Tillbaka efter den bästa sommaren jag kan minnas. Inte många dagar med regn, därmed inte många dagar inomhus.
Och alltid lär man sig något på ett nytt sätt. Inte förr jag inte förstått att det märks hur man använder sig av sitt bredband, men det har aldrig varit så påtagligt förr – när man hade obegränsad surf på sitt abonnemang.
För döm om min förvåning när jag efter tre dagars använt mobilt bredband insåg att månadens bandbreddspott var slut. 10 gigabyte räckte till tre timmars konsumtion av rörlig bild (motsvarande ca 150 timmars musiklyssnande).
De som inte behöver förlita sig på mobilt bredband kan fortsätta inbilla sig att ingen märker att de ser film utan att betala. Men det framstår (efter sommarens trädgårdsdebatter) som att fler än jag insett att operatörerna har full koll på hur mycket vi konsumerar. För det kostar att få ny bredbandspott. Lika mycket som det kostar att köpa en biobiljett faktiskt…
Vem tjänar pengar på det? Staten, 25% moms, och därutöver operatörerna. Inte är det filmskaparna. Kanske någon annan också (de illegala sajterna som säljer annonsplats gör det förstås), men det är uppenbart inget gratis nöje att se film, även om man laddar ner illegalt.

Skolavslutning på Filminstitutet

17 Jun

Idag har vi haft vår sommaravslutningsmiddag med personalen.
Det är en avslutning efter ett intensivt läsår där vi firat att vi fyllt 50 år, där vi fått säga hej till en massa nya medarbetare som både ska jobba med det vi alltid jobbat med och de som ska digitalisera vårt filmarv. Nedan syns den nya kvalificerade digitaliseringsgruppen som ska ljus-, och ljudlägga de första delarna av vårt filmarv.20140617-171152-61912661.jpgVi har också idag genomfört en minnesceremoni för Malik Bendjelloul, som vi genomförde med SVT. Närvarande var ca 130 medarbetare och nära vänner till Malik. Vi vet att inte alla som ville kunde närvara, men vi hoppas alla har förståelse för att ceremonin var avsedd för de närmsta. Många fler hade velat vara med. Hoppas ni hittar andra vägar att mötas och minnas Malik.

Det är svårt att hitta rätt ord när en medmänniska väljer att avsluta sitt liv. Jag tycker att Hjalmar Palmgren, numera produktionschef hos oss men tidigare Maliks vän och samproducent på SVT, uttryckte det svåra väldigt fint (vilket även alla andra talare gjorde).

Jag väljer att låta Hjalmars ord till Maliks minne avsluta detta läsårs blogg. Nu väntar Bergmanveckan och sedan Almedalsveckan och efter det vila och semester. Jag ser fram emot den vilan och att återuppta ett viktigt arbete i höst. Ett arbete som kommer präglas av film i alla former. Många är vi som jobbar för filmen, ett jobb som många andra avundas. Jag är glad att tillhöra den skara som får arbeta för filmen och få betalt för det. Det är inte alla förunnat. Jag säger som Malik sade som slutord i sitt sommarprogram i P1, man måste älska arbetet och inte bara resultat och framgångar. Fast helst ska man få båda, och fortsätta leva.
Ta hand om varandra i sommar. Vila, så ses vi med nya krafter i höst.

Hjalmars ord:
Jag inte här för att representera Filminstitutet utan för att Malik var en vän som har lärt mig oerhört mycket och har betytt mycket för mig.

Jag lärde känna Malik när jag jobbade här på SVT och för mig var Malik en person som var omöjlig att inte vilja vara vän med med sin energi, påhittighet, anspråkslöshet, anspråksfullhet, skärpa, intensitet och framförallt glöd i allt han ville få gjort.

Malik försvann iväg på en långresa och jag jobbade med K special, när han kom tillbaka hade han med sig en alldeles fantastisk historia om en Detroitmusiker som varit gigantisk i Sydafrika i trettio år utan att veta om det och utan att tjäna en cent. Malik ville veta om jag trodde att den historien kunde bli något mer än ett kort reportage, om den kanske skulle kunna bli en längre film. Frågan var mycket anspråkslöst formulerad men egentligen är jag ganska övertygad om att det var mindre av en fråga och mer av ett påstående.

Jag skulle sen komma att följa Maliks arbete med Searching for Sugarman i många år genom upp och nergångar. Jag måste ha hört honom pitcha berättelsen om Rodriguez flera hundra gånger och alltid med samma glöd och intensitet. Jag måste också ha pratat med honom i många hundra timmar om alla möjliga aspekter av hans projekt och jag tyckte ibland att han var alldeles omöjlig och kompromisslös och han försvarade alltid sin ståndpunkt med samma glöd. För mig var det nog just den där glöden som var det mest intagande och typiska med Malik.
Det var ju obegripligt att han aldrig gav upp trots att han faktiskt mötte ganska mycket motstånd i arbetet med filmen. Jag minns att jag ett tag var orolig för att jag tyckte att han grävde ner sig och ofta ensam slet på ännu hårdare ju mer motstånd han mötte. Jag minns att jag tänkte att han till varje pris måste bli klar med filmen oavsett hur den skulle se ut så att han skulle kunna komma vidare. Men så plötsligt vände saker och ting och man började sakta ana att Maliks dröm inte bara låg inom räckhåll utan plötsligt verkade helt rimlig och till och med trolig. Och resten är som man brukar säga historia.

De enorma framgångar som Malik rönte med Searching for Sugarman var inte en produkt av tur eller slump utan produkten av ett otroligt intensivt och målmedvetet arbete. Och det är väl inte bara jag som solade mig i hans glans och skröt över att ha varit en liten del av det han åstadkom. Men idag tänker jag att jag gärna hade velat skicka tillbaka den där Oscarstatyetten för jag blir inte kvitt känslan av att den gjorde nåt med Malik. Jag blir inte kvitt känslan av att den kändiskult vi ägnar oss åt i vår kultur och i vår bransch kan vara mycket svår att bära. Jag blir inte kvitt känslan av att vi begärde för mycket av Malik. Vi begärde att han skulle flänga jorden runt och ta emot priser och sen lämnade vi honom där. Jag blir inte kvitt känslan av att han inte kunde förstå hur han skulle kunna hitta tillbaka till sin kreativitet… för det var ändå sitt skapande han mest av allt glödde för.
Nu tänker jag på oss som förlorat en filmskapare och vän men mest av allt tänker jag på Maliks närmaste som förlorat en familjemedlem.

 

President – varför inte?

9 Jun

Över helgen har jag inte firat Sveriges nationaldag, eller följt princessdop. Jag har deltagit i Global Summit of Women i Paris tillsammans med 1300 kvinnliga ledare för hela världen.

Det var en enormt kompetent samling kvinnor. Alltifrån presidenter (bla Kosovos), ministrar och andra myndighetspersoner till entreprenörer och chefer för NGOs. Inläggen handlade om just allt som dessa kvinnor arbetar med, samt med en blick på hur jämställdheten ser ut på deras områden.

Till exempel pratade Mariam Sapiro, US Deputy Trade Representative om att de nordiska länderna har en bättre ekonomi än övriga länder. Gabriela Ramos från OECD pekade dock på framför allt Sveriges brant stigande kurva över ojämlikhet (klassklyftor) sticker ut i hela världen. Från att ha varit världsledande i jämlikhet följs vi nu alltså med oro. Det gör vi även vad gäller företagens jämställdhet. Av världens 20 bästa företag i fråga om jämställdhet kvalar INGET svenskt företag in. Däremot har franska företag arbetat hårt. 30 länder har kvoteringsstrategier (kvoteringslag för privata företag, statliga eller ”bara” hot), dock inte Sverige. Däremot hyllades Sveriges bindande pappamånader av Alain Crozier, president, Microsoft Frankrike. De i den panelen (bland annat Metlife) tyckte alla att idén om att ha bindande sex pappamånader var en lysande idé. De hävdade att vi i Sverige går till val om det…

Ja. Och så var jag med i en panel.  Jag var inbjuden att prata om hur kvinnor presenteras i media och hur man kan förbättra det. Jag pratade förstås istället om vår Jämställdhetsplan… Det är fantastiskt att mötas av reaktioner från världens alla hörn. Att vara uttalat feminist-aktivistisk, dvs att när vi presenterade jämställdhetsplanen i Almedalen 2012 så avslöjade vi inte att seminariet handlade om jämställdhet (värre än så var det inte). Men så många kvinnor i världen väntar på att någon ska ta saken i sin egna händer och arbeta aktivt för en förändring. Det har vi gjort. De tyckte jag skulle kandidera för att bli President…. Det är ju svårt i Sverige…., men varför inte?

Global Summit of Women

Stark resa

20 Maj

På väg hem från årets Cannes-upplaga.
Efter Malik Bendjellouls tragisk bortgång var alla möten jobbiga att ta. Hela världen uttryckte sin sorg och medkänsla. Att genomföra minnesvisningen av Searching for Sugarman var fruktansvärt starkt och sorgligt.
Att sedan gå direkt till galavisningen av Ruben Östlunds ”Turist” var knappt uthärdligt.
Men så gjorde livet sig gällande igen. Turist väckte också omvärldens reaktioner, men denna gång glädjefyllt. Ett fantastiskt gensvar, med stående ovationer och hyllande omdömen efteråt.
Varje år är vi medarrangör till en workshop ”Producer on the Move”. Denna gång med Petter Lindblad, som producerat Fjäderkungens rike, som ”vår” producent. Erik Hemmendorff, producenten för Turist, var själv ”on the Move” 2009. Nu kom han till en workshop och beskrev hur de finansierat upp Turist. Det var väldigt lärorikt och intressant att lyssna på. För oss alla visade det sig. Eurimages som gav filmen 3,2 miljoner fick för en gångs skull en förståelse för hur det gick för finnen efter deras beslut. Och de förstod också att de kan lita på svenska budgetar, som har granskats av vår controller (Susanne Tiger, som själv varit line producer). På Eurimages har de inte den kompetensen att de kan förstå en budgets rimlighet. Nu vet de att vi har det.
Och emellan det möten med bl.a. Efad (VD-arna för alla europeiska filminstitut) om rekryteringen av en GS i Bryssel. Så vi blir mer proaktivt än reaktiva för filmens bästa.
I korthet. Fyra bra dagar.

20140520-183505-66905915.jpg

20140520-183531-66931101.jpg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 53 andra följare