Film som referens ger djup

16 Maj

Igår hade vi Filmrum. Ett Augmented Society Live om tillståndet i Europa inför parlamentsvalet.
Det var en intressant kväll där vi, med filmens hjälp, förde ett spännande och vindlande samtal. Det blev väldigt tydligt för mig att utan filmerna och de filmreferenser som visades och nämndes hade samtalet inte blivit så omspännande som det blev. Nu såg vi alla samma bilder och berättelser.

Vikten av att det måste göras mer film om vilka vi är, varför och hur vi blev de vi blev de vi är idag blev mycket tydligt.

Deltagarna hade alla olika åsikter och utgångspunkter men med filmerna att stödja sig mot kunde de prata sakfråga på ett konstruktivt sätt, inte minst även åhörarna, en ofta bortglömd grupp.

Nu mot Cannes. Ett djupt andetag och dyk in i den glamorösa (?) världen där svensk film äntligen finns i officiella programmet.

Ord inte tillräckliga

14 Maj

En stor sorgens dag. Igår fick jag reda på att Malik Bendjelloul inte längre är i livet.
Alla mina tankar och går till Maliks familj och vänner.
Jag själv träffade bara Malik ett par gånger. Han var en av de mest levande människor jag träffat. Energin i hans ögon och generositeten han visade mig var enorm.
Alla vet att han hade en lång och mödosam väg att få fram Searching for Sugarman. Men vilket mästerverk det blev! Och av gamla konflikter med Filminstitutet fanns inget kvar i hans möten med mig. Han var bara varm, vänlig och generös.
Det är en oerhörd förlust när en ung människa dör i förtid. Idag hissar vi flaggan på halv stång på Filmhuset, men i våra hjärtan kommer det vara halv stång långe till.

Utflykt och tillskott

9 Maj

Medan ledningsgruppen varit i Berlin och jobbat har vi släppt nyheter.
Vi kommer från och med 1/1-14 ha två dokumentärfilmskonsulenter.
Det är första gången dokumentärfilmen har två konsulenter som uteslutande jobbar med det dokumentära området.
Vi ville införa detta redan när det nya filmavtalet trädde i kraft 1/1-13, men på grund av hur filmavtalet begränsar våra administrativa kostnader så kunde vi inte det då. Nu, efter ett och ett halvt år, ser vi att vi har utrymme nog. Så äntligen blir det av.
Ni är många där ute som uttryckt välargumenterade önskemål om detta hela tiden. Inte minst sedan vi tillförde dokumentärfilmen nästan dubbelt så mycket pengar som man haft tidigare. Vi hade ett Filmrum om detta redan för ett år sedan, hur vi skulle hantera den större summan pengar med bara en konsulent.
Vi sade tydligt då att det handlar om att finansiera upp de projekt som får stöd, snarare än att ge fler projekt stöd. Alltså mer pengar till varje projekt. Den strategin ändrar vi inte. Men det är väldigt roligt att vi alla nu får vår önskan realiserad – två dörrar för projekten att söka hos.

I Berlin hittade vi en fantastisk plats, som många filmare borde känna till. Teufelsberg, där amerikanarna spanade från en konstruerad bergstopp in på östtyskarna. Planer på att bygga filmstudio finns. Just nu är det bara en intakt spaningsstation som tagits över av naturen, undergroundkonstnärer, hippies och sedan tre år av en filmälskare.

20140509-145643.jpg

Gammalt och Nytt, och tur med vädret

5 Maj

I helgen (som tur var lite kall och inomhusvänlig) var det start på våra stumfilsmvisningar, tolkade med levande musik av nya artister. Nya i stumfilmsvärlden alltså.
Det blev en start med succésmak både för publik och artister.
I lördags och söndags tolkade Dungen ”The Adventures of Prince Ahmed” inför en hänförd, ung och ny publik.
Lyssna gärna på initiativtagarna Anders Annikas och Danial Brännström prata stumfilm hos Sanna Brådingg. Eller läs fin recension i SvD.
Eller kom själv och lyssna. Nästa gång tolkar Anna Järvinen ”Den Röda Bokstaven”, 23-24/8. Hett tips är att boka biljett, konkurrensen om dem är hård!

Inspiration

30 Apr

Som jag skrev förra gången så har vi internt haft en heldag om hur vi ska tänka vad gäller att få filmer i tävlan i Berlin och Cannes.
Igår hade vi Steve Gravestock från Toronto International Film Festival (TIFF)) på frukost i ett Filmrum.
TIFF är en av de tio viktigaste festivalerna i världen, men skiljer sig från de flesta genom att vara en av de största publika festivalerna. TIFF går helt enkelt runt till största delen på biljettintäkter. TIFF har inte heller någon tävling. Att bli antagen är vinst nog (vid sidan av utmärkelser som publikpris).
Han beskrev hur han gör urvalet när han ska fylla sin kvot av ca 11-13 filmer från Norden. Att det alltid betyder att välja bort något bra. Att det handlar om mångfald. Att det handlat om att känna sin publik och ge dem en variation av genrer och berättelser.
Steve betonade egentligen allt det vi identifierat internt. Och han inledde med att betona att man inte ska göra en film som ska in på festival utan göra en bra film. Är det tillräckligt hög kvalitet (och han har i grunden samma definition som vi: originellt, angeläget och hantverksskickligt) så kommer den komma in.
Så hur gör man då en så bra film? Det finns förstås inga enkla svar på det. Men en sak är att se så mycket bra film som möjligt enligt Steve, inte minst svensk. Steve själv verkar kunna mer om svensk film än många svenskar (och han har sett allt!)
En annan är att skaffa inspiration av andras konstnärliga processer. Där måste jag rekommendera Moa Gammels podcast Genierna. Hon har intervjuat ett antal kvinnor om bland annat kreativa processer. Att höra Anna Odell, Pernilla August, Ann Petrén, Lena Andersson, Farnaz Arbabi med flera beskriva sina konstnärliga processer under en hel timme är otroligt fascinerande och just inspirerande. Lära av andra helt enkelt.
(Om man vill kan man också höra Gudrun Schyman eller mig prata om politik och ledarskap. För vissa kan det kanske också vara inspiration, för andra kunskap och övriga lär väl inte lyssna…)
Lyssna på Genier och läsa böcker gör i varje fall jag på Valborg. För att få några andra kulturella upplevelser bredvid filmen.

Det här med priser

24 Apr

Igår kväll tog vi emot ett Silverägg för vår inbjudan till årets Guldbagge.
Guldägget är reklambranschens Guldbagge, och faktiskt några år äldre än baggen.
Att vinna pris är roligt. Att vinna pris är inspirerande och ger bekräftelse på att det hårda arbete som ligger bakom priset var väl genomfört och värt det.

Tidigare under dagen hade vi arbetat med frågan hur vi ska få svensk film att leva upp till målen i Filmavtalet om att vinna priser i tävlingssektionerna i Cannes och Berlin. Utlandsavdelningen visade statistik på vilka länder som brukar få pris. Man kan enkelt säga att det är väldigt gynnsamt om du är från Frankrike för att komma in i Cannes eller från Tyskland för att komma in i Berlin. Annars krävs det att man är centralvästeuropé eller amerikan, övriga länder är väldigt lite representerade. De beskrev också vad i övrigt som krävs för att komma med. Du ska ha ett känt, helst manligt namn. Du ska ha rätt nationalitet på samarbetspartners (franskt för Cannes och gissa vad för Berlin…) som samproducent eller distributör. I övrigt tar de in ett fåtal andra filmer. Då är det oftast auteur-filmer, gärna med konstnärliga genreöverskridanden. Ofta lågbudgetfilmer.
Det är helt enkelt extremt svårt att bli utvald.
Så hur ska då konsulenterna tänka när de ger pengar? De kunde konstatera att om man bara letar Cannes/Berlin-vinnare riskerar man att gå väldigt fel. Att överraskningarna ligger ofta i de berättelser som utvecklas i personliga uttryckssätt, eller av nya namn. Och alla konsulenter berättade om några projekt var som de var extra glada över. Som sticker ut och som är lovande. Som kanske kan vara festivalvinnare, men som annars ändå utmanar filmkonsten och kan tjäna som inspiration för en hel bransch.
Samtidigt finns det många filmskapare som tror att de har en festivalvinnare i sin film och som inte förstått vad som faktiskt krävs för att vinna. (Allt uppskrivet ovan.)
Den som vill förstå bättre vad som krävs för festivaldeltagande har ett gyllene tillfälle att lära sig mer när Steve Gravestock, senior programmer på Torontos internationella filmfestival, kommer hit på ett Filmrum. Den 29 april är han här 9.00-9.45. För garanterad plats krävs anmälan.
Det är hedersamt att bara få tävla. Även silver är mödan värd.

#ChicagoGirl

7 Apr

Idag hade Stockholm Filmfestival Junior priemiär på en fullsatt Skandia-biograf i Stockholm.

På duken: #Chicagogirl: The Social Network Takes on a Dictator, av Joe Piscatella. På scenen Git Scheynius och Madeleine Sjöstedt, i publiken skolungdomar mellan ca 12-16 år.

Det handlar om Syriens kamp mot diktatorn  Bashar al-Assad, genom medborgaraktivism. Ala’a Basatne, en 19-årig tjej som bor i Chicago men är född i Syrien, spelar en huvudroll i att leda gaturevolutionen genom att både sammanföra olika syriska grupper, samt att tillgängliggöra syriernas eget filmade eller fotade material via sociala medier.

Filmen är en och en halv timme lång (lite för lång) och det är fruktansvärt deprimerande. Skolungdomarna var nog lika tagna som jag, det var knäpptyst när filmen lät aktivisternas kamp skildras. (När någon av de oftast manliga experterna upprepade sina analyser av vad som var uppenbart på duken började mina tankar vandra ungefär lika fort som deras munnar började röra sig… Tydlig signal om att filmen kunde kortats på sina ställen.) Flera av Ala´as vänner dör under filmens inspelningsperiod och de som överlever får allt svårare att leva mitt i ett krig. Omvärldens bristande intervention i landet ger en mörk bild av tillståndet i världen.

Därför är det så fint att Stockholms Filmfestival fortsätter med frihets-temat som började i november 2013. Git Scheynius inledde med samma tilltal som hon gjorde inför vuxenpubliken och visar därmed att man tar ungdomspubliken på allvar.  Madeleine Sjöstedt struntade också i valfläsk när hon invigde, utan pekade på att medborgaraktivitet är viktigt och att kulturen är en viktig bärare av engagemang. Hon bjöd in till större politiskt engagemang (utan att ange vilket parti hon själv representerar) och att om tjugo år skulle någon i publiken förhoppningsvis var kulturborgarråd. Det gillade publiken:-)

Det fanns alltså hopp, även om jag var djupt nedstämd efter filmen. Pisa-rapporter må ha rätt på vissa delar angående tillståndet i svenska skolor. Men att utan problem visa en 1,5-timmes dokumentär för den publiken på engelska, utan textning, säger ändå något om språkkunskaperna och engagemanget hos våra ungdomar. Och att den kompetenta och modiga huvudpersonen fick (utan kommentarer) vara en slöjklädd tjej, var också skönt. (För vad är det för förebilder ungdomar får när nästan alla experter är vita herrar?)

Och i varje fall jag ska nu börja följa #ChicagoGirl. ´Cause she´s worth it.

(Fast så gick jag in på twitter. Där var ChicagoGirl uppenbarligen någon annan, som mest tränade på LAFitness… Vad hände undrar man?)

Vill också påminna om att vi på tisdag har filmrum om Syrien. Välkomna då!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 52 andra följare