Filmhuset är stort, jag har inget lokalsinne. Frågorna är många, vem har alla svar? Förvirringen är stor men inte total.
I måndags tog det mig 20 minuter att hitta ut från min nya arbetsplats. Olika hissar upp och ned, garagedörrar och kulvertar och låsta utfarter. Tur att fler än jag var kvar i huset… Igår hittade jag bättre och idag börjar det kännas som hemma… Nästan… Ochhärligt när man kan kila ned till bion och se gratis kortfilm på lunchen (idag var det ”Aldrig som första gången” av Jonas Odell/Filmtecknarna, återkommande varje onsdag under hela hösten med ny film varje gång) som om man var hemma och åt middag framför skärmen.
Gårdagen var fylld av intervjuer. Och vissa saker har jag faktiskt svar på. Lättsam och trevlig intervju i P4 Stockholm (där jag orättvist sade att DN pratat mest med män inför nobelpriset i litteratur, det var tvärtom – förlåt DN) och en mer politiskt färgad i Kulturnyheterna. I den senare klipptes (som vanligt) en 40 minuters intervju ned till 2 och en halv minut. Där kan man höra att jag hotar med kvotering om jämställdheten inte blir bättre. Hot är en mycket bra metod att skapa förändring, men i verkligheten är varken hotet eller kvoteringen som sådan ett svar på ett strukturellt problem. Vi på Filminsitutet har en avgörande makt över vilka projekt som kan genomföras. Därför har jag (vilket jag inser) och övriga, framför allt produktionsavdelningen ett stort ansvar. Men vi är också en gatekeeper som kommer en bit in i en process. Alla projekt når inte hit, av olika skäl ”försvann” många tjejer på vägen från utbildningen till ansökan. Där finns andra gatekeepers.
Vi måste bli bättre gemensamt och var för sig. Det kommer jag verkligen att jobba för. Och är motståndet för stort finns alltid lösningen att kvotera här på Filminsitutet, men förhoppningsvis slipper vi. Vi går just nu igenom siffror för vilka som får produktionsstöd och utvecklingsstöd. Så fort det är klart ska det bli offentligt. Jag är positiv!
I Kulturnyheterna pratar jag också om den illegala fildelningen som vi på Filminsitutet anklagas för. Den hör samman med en stor politisk fråga som varken vi på Filminstituet eller Filmavtalaet kan råda bot på. Sverige är ett av världens liberalaste länder vad gäller fildelnuingsfrågan. Det är inte alla så glada över, vilket man faktiskt måste ha stor förståelse för. Amerikanska filmbolag kan inte riktigt förstå varför Sverige inte implementerar ipred-lagarna som man gjort i resten av Europa. Även biografägare och svenska producenter undrar varför. Dessa aktörer har stora ekonomiska rättigheter som varje dag stjäls på nätet, i strid med EG-lagstifning, det är klart att de vill ha förändring.
Frågan har onekligen fått stor dragkraft av att Filminsitutet med all sin makt anklagas (av dem själva) för illegal fildelning. Vi tar anklagelserna på allvar och utreder (se gärna vår q&a) ned i botten om det ligger någon sanning i anklagelserna. Så var för sig är sakerna allvarliga, men den konpiratoriskt lagda kan dock inte undgå att se att de sammanfaller.
Igår skrevKajsa Ekis Ekman i DN; Vi lider av en ohälsosam brist på konspirationsteorier. Inte alla kan jag meddela.
Anna Serner 
Kommentera