Lite historisk reflektion

Jag känner det som att jag är förföljd av den tekniska utvecklingens konsekvenser. Spännande, utmanande och laddat.

När jag började på Reklamförbundet 1998 som VD levde reklambranschen i en sjudande bubbla av framgångar. Pengarna strömmade in från dotcom-företag som etablerade sajter på nätet i hög takt. Det var sajter som i de flesta fallen var goda idéer, men som det skulle visa sig var få goda affärsidéer.

Reklambyråerna var glada, de tjänade enorma pengar på att göra reklam, mest utomhus och printreklam, som skulle leda in konsumenterna till dessa sajter. Samtidigt utmanades de traditionella byråerna (de  elaka kallade dem för Annonsbyråer och inte Reklambyråer) av webb-byråerna och av de nya företeelserna som var Spray, Framfab osv. Johan Staël von Holstein och Jonas Birgersson framhöll sina egna skapelsers förträfflighet genom att håna reklambranschen som de menade inte hade förstått den nya tekniken och den nya världen. ”Tåget har gått och ni står kvar på perrongen”. Börskraschen i mars 2000 blev början på slutet för de som följde med första tåget, men även ett stort antal reklambyråer gick omkull. Under ett år förlorade Reklamförbundet 40% av sina medlemmar. Övriga konkurrerade stenhårt om kundens uppmärksamhet.  Idag, tio år senare, finns ett antal av de gamla ”annonsbyråerna” kvar, men de har nu webben som integrerad del. Webbyråerna kallar sig gärna för just det för att framhålla sin kompetens. Och Sverige är ledande i världen på just webben. Reklambranschen överlevde alltså stålbadet, men ser annorlunda ut idag än vad den gjorde för tio år sedan.

Sedan började jag på TU i februari 2008. Tidningarna redovisade ett resultat som var det historiskt största. Printannonseringen gick som tåget. Samtidigt exploderade Facebook av användare, Twitter såg dagens ljus och de som ville vara elaka kallade inte tidningarna för just det utan för ”Gammelmedia”. Gammelmedia hade inte heller fattat någonting, utan stod kvar på en perrong och papperstidningen går mot sin snara död. Dagspressen är dock stabila företag med hundraåriga anor. De har slimmat sin verksamhet, gått över mer till webben. I vissa sammanhang (tex Aftonbladet.se) kommer världen för att lära hur man gör tdining på nätet och tjänar pengar på det. Tidningarna har inte gått omkull, däremot har de konsoliderats i ett snabbt tempo. På TU sade vi att vi hade 270 medlemmar, varav 156 tidningstitlar. I verkligheten kröp det ned till kanske nio medlemmar. De olika titlarna ägs alla av samma koncerner. Ett stålbad också vars utgång man ännu inte kan se. Den stora utmaningen där är att få den stora prenumerationsaffären att bli nya intäktsströmmar på nätet. Ingen har på riktigt knäckt nöten i tidingshusen, och man måste ändå ha stor respekt och förståelse för de våndor man nu har för att hitta nya intäkter. De som kritiserar tidningarna för att försöka ta betalt för nyheter på nätet har inte alltid respekt för vad konsekvensen om de inte försöker tycker jag. Inte bara ägarna riskerar att förlora sina företag, även de anställda förlorar sina arbeten. Företag har en skyldighet att hitta affärer och intäkter, inte att ge bort sitt innehåll. Vad som sedan är möjligt, vad konsumenter är beredda att betala för är en annan sak.

Nu har jag då börjat på Filminstitutet som står mitt i en avtalsförhandling för ett nytt filmavtal.  Även filmindustrin har i alla år fått intäkter på att folk har konsumerat produkterna analogt, på bio eller i Tv-soffan. Man har betalat sin biobiljett och sin TV-licens och därmed har filmbolag tjänat pengar. Nu ser det inte ut så längre. Visserligen är biobesöken konstanta om än på den sedan tjugo år låga nivån knappt 3% av all filmvisning (vilket är tur eftersom varje illegalt nedladdad film betyder, minst, en biobiljett mindre såld.  Vilket direkt slår mot Filminsitutet som får pengar med biointäkterna som grund, pengar som går till ny film.) Nu säger vissa att allt borde vara fritt på nätet, att filmbranschen är bakåtsträvare som inte släpper allt fritt. Lite Gammelfilmare.  Filmavtalet förhandlas med en breddad utgångspunkt med bredbandsoperatörerna, att även de som tillhandahåller film via nätet ska vara med och betala. Samma mellanhänder som distribuerar illegalt nedladdad/uppladdad film. Och de ska komma överens med de som lever på biointäkter. Och det är klart att det inte är lätt, tvärtom är det lika svårt som det var/är för reklam och tidningsbransch. Men även biografägare och producenter är företag som ska överleva på intäkter. Att de inte är beredda att släppa detta intäktsben är inte så svårt att begripa även om de kan hånas för att vara bakåtsträvare.

Min tro är att det finns inga sista tåg, man blir inte lämnad på perrongen för alltid. Alla företag tvingas anpassa sig till den nya tekniska verkligheten, och ibland kan man tycka att det går för långsamt. Jag tror att både papperstidningen och biograferna kommer överleva precis som reklambranschen har gjort det, med tron att få distributionskanaler dör, utan de får tillskott av nya kanaler. Nätet kan ge nya intäkter. Det är oundvikligt att man måste anpassa distributionen  till tekniken och hitta nya intäktsmöjligheter.  Lättast går det med samarbete och respekt. Och förhoppninsgvis får vi ett Filmavtal med just de ledorden.