Idag har jag varit först på kulturutskottet och pratat med rikdsagsledamöter om Filminsititutet, film, demokrati och filmavtal. Sedan gick jag till kulturdepartementet och träffade förhandlaren och fick höra om hur parterna står. Sedan avslutade jag med en gratis lunchbio; Kortfilmen Anders och Harri av Åsa Blanck och Johan Palmgren.
Jag är en snackare. På kulturdepartementet beskrev jag varför film är viktigt. Varför vi behöver en mångfald berättelser från vår egen kultur. Inte bara utländsk film utan också filmer som speglar vår egen samtid. Inte minst i skenet av att vi också har att förvalta och visa våra egen historia, alla berättelser om en dåtid. Om vi inte får svenska berättelser framåt, hur ska vi då i en framtid kunna gå till www.filmarkivet.se, eller fråga på filmarkivet, för att se hur vi hade det idag?
Och när vi sedan pratade om filmavtalet, om vikten av att dessa berättelser just speglar både en folklig bredd men också ett konstnärligt djup. Helt enkelt både breda och smala filmer, och att i min värld så måste ett avtal säkerställa denna bredd.
Så kom jag då till visningen av den korta dokoumentärfilmen ”Anders och Harri”. Jag hade lurat hit (Filmhuset ligger ju inte MITT i Stockholm) en entreprenör, fd BCG-konsult och typisk näringslivskille. Vi satte oss och fick se en berättelse om det som är viktigt; Kärlek mellan två människor som inte lever upp till norm och skönhetsideal, konfliktlösning, begåvning som inte platsar i Idol men som är lika vacker ändå. Helt enkelt. En berättelse om att ytan, normerna och marknadskraven förlorar så mycket som är viktigt.
Drabbade klev vi ut ur Bio Mauritz. Min kompis, den kommersiella människa han är, förstod precis varför Filminsititutet behövs, och jag förstod ännu mer varför film är så mycket mer än en förhandling om pengar. Båda två insikterna var det jag hade pratat om hela förmiddagen.
Jag skulle kanske nöjt mig med att visa en 10 minuter lång film?
Anna Serner 
Kommentera