Det är skam, det är fläck…

I söndags åkte jag till Amsterdam för min första dokumentärfilmsfestival, IDFA. (Inte min sista kanske jag ska tillägga!)

Jag tillbringade mesta tiden på Forumet, där kommande filmer presenteras för att hitta finansiering och distribution. När man presenterar en berättelse på 7 minuter, varav en del ska gå åt till att beskriva regissörerns trovärdighet, krävs en stark berättelse för att hinna fånga publiken. Det måste vara dokumentärens starkaste gren. Jag började gråta (ja ja, ögonen tårades) av ett antal berättelser. Antingen för hoppet som de lyckades skildra, eller hopplösheten.

Jag poängterar alltid att filmen är en spegel av en samtid, och därför så viktig för en demokrati. De berättelser som vi fick se där var alla skakande skildringar av olika kulturella samtider. En handlade om en iransk tonåring, som för ett litet fadersarv investerar i ett teleskop. Hennes djupa engagemang drar in de andra unga i byn (killar och tjejer) som kommer och tittar nattetid och får lära sig om vårt solsystem. Men en ung tjej i Iran är inte förväntad att satsa sitt liv på astronomi utan på att bli gift och sköta familjen. Filmen handlar om krocken mellan en kvinnas dröm och en befintlig iransk kultur. En annan film handlade om adoptioner. Om det vi tror är ett win-win där föräldralösa barn på ett håll i världen söker ett hem medan hem på ett annat håll söker ett barn. Det visar sig dock att adoptionsindustrin är mindre vacker än så, 80% av alla adoptioner sker där barnet inte saknar ett hem, men har fattiga föräldrar som intalas att sälja sitt barn.

Berättelserna är speglingar av en samtid som måste berättas, men berättarna är inte samma spegling. Internationellt är det fortfarande en klar majoritet vita medelålders män som får berätta. De två filmer jag beskriver ovan är gjorda av danska kvinnor, men i övrigt var det en vit, manlig dominans.

Alla historier behöver berättas, oavsett kön och färg. Alla blir inte berättade, p g a kön och färg…

Det förtar inte det viktiga i historien om hur Fredrik Gertten blev tystad när han skulle berätta om hur bananföretaget Dole besprutar bananodlingarna i Nicaragua utan hänsyn till arbetarna. När Fredrik Gertten gjorde sin dokumentär ”Bananas!*” blev han hänsynslöst tystad av det multinationella företaget Dole. Dole  finns i USA, i vars konstitution yttrandefriheten är inskriven. Men att ha rätt till yttrandefrihet och att ha yttrandefrihet är inte samma sak. Dole, med sin kapitalstarka plånbok tvekade inte att anlita såväl jurister och PR-byråer till att hota Gertten, hans producent Margrete Jangård, personerna i filmfestivalen i LA, alla i medier som skrev om filmen osv personligen på skadestånd för förtal. Hela historien, som drog ut över tre år, är dokumenterad av Gertten/Jangård i deras uppföljande film; ”Big Boys Gone Bananas!*”.

Att yttrandefriheten är så skör att den kan stoppas av pengar, kön eller hudfärg är inte bara ett demokratiskt problem. Det är djupt upprörande. Jag vill uppmana alla att gå och se Gerttens/Jangårds nya film, jag vill gärna ha en dialog om hur vår demokrati kommer se ut när alla kommunikativa vägar tas över av multisar som inte tar ansvar. Jag vill också gärna att alla ska fundera på vad det betyder när världen beskrivs av ögonpar som tillhör till en majoritet av en och samma klass, ett och samma kön och en och samma etniska bakgrund.

Ska yttrandefrihet få kosta pengar, kön och makt?

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Axel Andén, chefredaktör på Medievärlden. Axel  bloggar på http://www.medievarlden.se/blogg/axel-anden  i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december, som är dagen för mänskliga rättigheter.