Jag har i helgen varit i Berlin och gått på den stora filmgalan European Film Awards – EFA. Jag vet inte om det är det oändligt osexiga namnet som gör att intresset från Sverige är svalt, för innehållets hetta borde vara intressant.
Festivalens ordförande är Wim Wenders, som likt en Karl-Lagerfeld-Look-Alike i lång cape svepte runt som en sann ”master”. På plats var också närmare kändisar (och mindre demoniska) som Mats Mikkelsen, Mikael Persbrandt och Susanne Bier. Den sistnämnda plockade hem priset för bästa regi. Sverige hade fyra nominerad kortfilmer. Hugo Lilja var på plats för sin nominering för Återfödelsen, tyvärr utan vinst här.
Ruben Östlunds ”Händelser vid bank” var också nominerad, gick utan pris och Ruben själv var inte på plats. Han kanske har fullt upp med att följa upp sin andra film. Den pågående diskussionen om Play i DN visar hur viktig film är för att spegla samhället och inte minst att bidra till en diskussion om samhället och oss individer. Själv tycker jag Lena Andersson, som vanligt, bäst fångar berättelsens kärna om allmänmänsklig maktutövning.
Europeisk film förtjänar uppmärksamhet. EFA är helt enkelt en europeisk mostvarighet till Oscar. Vinnare blir de filmer som medlemmarna (och alla kan bli en) väljer. Jag tycker tävlingen förtjänar en större plats i Sverige. Varför tävla om en plats i en kategori i Oscar när en hel tävling står till förfogande? Vi behöver europeisk film och europeiska berättelser, inte bara amerikansk.
Anna Serner 
Kommentera