Tänkte försöka hinna med ett par snabba reflektioner efter mitt första Berlinale-besök.
1, Man blir galet partiotisk av att vara med i salongen när svenska filmer får 1500 biobesökare att vissla och applådera! ping @isdraken och @kronprinsessan (de filmer jag närvarade på)
2, Det är ingen myt att svensk film är det nya svarta. Jag har nu mött och intervjuat ett antal festivalchefer och i mörkrets obarmhärtiga ärlighet frågat om det verkligen är sant. Det är det:-)
3, Det är aldrig för sent att bli starstruck. På mötet med det Samiska filmcentret deltog Sundance ledare för festivalens arbete med ursprungsbefolkningars berättelser. Cherokee är han och har det magiska namnet Bird Runningwater. Behöver jag säga mer?
4, Mina visitkort är nu slut, men jag har ett stort antal nya som ska paras ihop med ansikten, löften och förväntningar.
5, Jag hann också se film. Två dokumentärer om två extraordinärt intressanta kvinnor. ”A man for a day” skildrar Diane Torrs workshop om hur det är som kvinna att tillägna sig manligt kropps(makt)språk. Mycket roande och lärorikt om det faktum att man faktiskt själv har en stor roll i hur man man intar makt, eller förlora den. Vi föds trots allt med samma kroppspråk och röstresurser… Den andra filmen ”The Artist Is Present” följer Marina Abramovic i hennes arbete med en retrospektiv utställning på MOMA 2010, samt hennes egen installation. Hon sätter sig i tre månadre, sex dagar i veckan och 8 timmar om dagen på en stol i ett av rummen. Mitt emot henne sätter sig besökare och de … ja, de bara möts! Enormt gripande om Marina och om vad som händer när människor möts på olika nivåer.
6, Kul att få vara värdinna på festivalens mest lyckade fest (sade ALLA). I övrigt känns det lite överdrivet med alla mottagningar och lämmeltåget av människor som likt en germansk folkvandring betar av vattenhålen…
Anna Serner 
Kommentera