Från ord till handling?

8 Mar

Idag är det 8 mars. För en gångs skull tänkte jag inte bara prata om jämställdhet i filmbranschen utan lyfta blicken och titta på frågan om ledarskap och jämställdhet i största allmänhet.

Under mina 13 år som VD, på tre offentliga positioner, tycker jag det är dags att samtalet om jämställdhet lyfter från myter och förväntningar till handlingskraft. Börjar det inte bli dags att gå från snack till verkstad?

Myter om vad som är kvinnligt och manligt upphör aldrig att frodas. Jag skulle vilja sticka hål på tre av dem:

1: Kvinnorna stöttar inte varandra

Det finns en utpräglad myt om att kvinnor på ledande positioner inte stöttar varandra utan vid varje tillfälle som erbjuds passar på att sticka kniven i ryggen på varandra. Min starkaste känsla är att kvinnor mycket strategiskt stöttar varandra. Några exempel från min egen karriär. När jag tillträdde som VD för Sveriges Reklamförbund, 34 år gammal, kontaktades jag av den styrelsens enda kvinnliga ledamot; Lotta Skogh (då VD för reklambyrån HLR). Hon beskrev hur samtalet hade gått i styrelsen för att jag skulle kunna vara förberedd på vad jag hade att vänta.  När jag blev utsedd till VD för Tidningsutgivarna (TU) sade Gunilla Herlitz (då chefredaktör på Dagens Industri, nu publisher på DN) upp sitt medlemskap INNAN jag tillträdde. Hon ville inte att utträdet skulle ske samtidigt som jag tillträdde för att hon insåg vilka rubriker det skulle kunna skapa. En annan chefredaktör, Lena K Samuelsson (SvD) tog mig på särskilt möte för att tydligt tala om för mig att jag skulle kunna lita på hennes stöd och lojalitet. På TU drev jag också frågor som till viss del gick emot Public Service. Trots det var Eva Hamilton (VD på SVT) mycket noga med att både uppmärksamma mig när jag slutade och kanske framför allt direkt bjuda in mig till sitt eget kvinnliga nätverk (inte mindre än 30 kvinnliga mediechefer) och ta sig tid till en första lunch. På TU drev jag också frågan om en utvidgad utgivarorganisation (som nu kommer lanseras innan sommaren) som av vissa sågs som ett hot. Ewa Swartz (VD Natur och Kultur) däremot bjöd in mig till Natur och Kulturs fina författarmiddag i Göteborg.  När jag fick jobbet på Filminstitutet så kom det första grattismailet från Cissi Elwin Frenckel (fd VD Filminstitutet, nu publisher på tidningen Chef) som också snabbt berättade om sina egna iakttagelser, det första telefonsamtal jag fick var från Kerstin Brunnberg (fd VD Sveriges Radio) som bjöd in mig till en lunch samma helg för att träffa hennes nätverk inom Ingmar Bergman-stifelserna. I min nya styrelse på Filminstitutet sitter också Anna Carrfors-Bråkenhielm (VD för Bonniers nya TV-produktionsbolag Scandinavian Studios, grundare av Passion for Business) som inte bara utsåg mig till Sveriges Bråkigaste 2011 genom sin tidning, utan också lojalt ställer upp när jag behöver. Vid sidan av alla dessa manifestationer har jag mest goda erfarenheter av de kvinnor jag mött. Jag skulle säga att på varje gång jag mött ett stolpskott till kvinna har jag mött kanske fem män – dvs samma proportioner som ojämställdheten är. Det är helt enkelt ingen skillnad.

2: Det saknas kompetenta kvinnor

Det saknas inte kompetenta kvinnor när strukturer för att väljas är formella. Detta skulle kunna tala för kvotering. Jag har absolut ingen rädsla för att reglera arbetsmarknaden i denna fråga. Företag är så reglerade i andra sammanhang som man ansett vara av betydelse (MBL-regler, miljöregler, skatteregler är några exempel) att kvotering inte kan anses vara ett större ingrepp i äganderätten än andra regler. Men däremot tror jag inte kvotering löser frågan om attityder, vare sig hos kvinnor eller män. Så länge förväntan på män ser ut som att män är mer kompetenta och att kvinnor ändå inte vill bli chef så har vi ett problem som kvotering inte kan lösa. Man måste alltså förändra attityderna.

3: Kvinnor vill inte bli chefer

Det finns forskning som visar att innan kvinnorna kommer ut i näringslivet vill de gärna bli chefer. När jag varje termin möter de nyantagna studenterna på juristlinjen (för övrigt fler kvinnor än män – de har högre betyg) och frågar vilka som vill bli chefer så svarar lika många kvinnor som män ja. Det är när kvinnorna kommer ut i arbetslivet och inser att det är de som ska hantera både karriär och familj som många börjar tveka. Det intressanta är att åklagare och domare är två jämställda branscher. Offentliga branscher, med  tydliga strukturer på befordran; man får en högre tjänst om man haft tillräckligt högt betyg och tillräckligt gott omdöme samt utfört sitt arbete väl. Där är det alltså ingen brist på vare sig kvinnor som vill bli chefer eller kompetenta kvinnor. Varför de så mystiskt försvinner i det privata näringslivet tål nog att tänkas på, av näringslivet. Men även jag själv har många gånger ställt frågor till kvinnor om deltagande i jury, i paneler, som föreläsare, i styrelser osv. Många gånger får jag nej. Skälen är ibland goda, men ofta är de mest ett uttryck för (i min värld) felprioritering. Kvinnor prioriterar ofta inte att bygga sitt varumärke i samma utsträckning som män, därför tackar de nej till offentlighet och prestigepositioner till förmån för fler timmar på arbetsplatsen eller med familjen. Om näringslivet menar allvar med att få ett nej till att bli ett ja måste alltså frågan omformuleras. Och om kvinnor menar allvar med att de vill ha ledande positioner måste de ansluta sig till rörelsen ”Tacka ja!”.

Lösningen är att bestämma sig

Lösningen i alla processer som tar ett företag från en position till en annan går ut på att inse att det kommer kosta tid, pengar och möta motstånd. Det gör nämligen förändringsarbeten. Det hindrar inte företag att genomgå andra smärtsamma förändringar för att bli ett effektivare, smartare och lönsammare företag.

Lösningen på ett jämställt privat näringsliv är alltså att samma näringsliv faktiskt bestämmer sig för att lyckas. Om man bestämmer sig är receptet samma som i andra förändringsarbeten. Man sätter mål, tar fram en tidplan och en budget. Sedan brukar man koppla in en konsult som kan hjälpa till att få lite utifrån-och-in-perspektiv och att skräddarsy förändringsarbetet så att det passar det specifika företagets förutsättningar. Det är inte svårare än så.

Om regeringen har bestämt sig skulle de kunna väga upp kvoteringshotet med en ekonomisk morot. Inrätta ett Jämtek vid sidan av Nutek. De företag som har en bra strategi och en egen ekonomisk insats skulle kunna få utvecklingsstöd på motsvarande summa.

Vad gäller filmbranschen kan man konstatera att The Independent utsett Sverige till ett av världens bästa länder för kvinnliga konstutövare, och man pekar på att Filminstitutet är en viktig orsak. Det är ju glädjande, men vi är en orsak. Vi har fått ett uppdrag att arbeta för jämställdhet genom filmavtalet. Parterna, och det var nog politikerna till största delen, bestämde sig helt enkelt för att sätta upp ett mål och resultatet har kommit.

Svårare än så är det inte. Även om även filmbranschen har en lång väg kvar innan vi nått riktig jämställdhet!

Ett svar till “Från ord till handling?”

  1. Inez Lund mars 21, 2012 den 9:37 f m #

    Du är uppenbart feminist.
    Feminismen är en ideologi.
    Det är ingen absolut sanning.
    Det finns alternativ.
    Själv är jag jämställdist.
    De båda könen ska ha samma värde,
    rättigheter och skyldigheter.
    Detta är definitionen på jämställdhet.
    Det följer inte du.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: