The State Of The Art

8 Maj

Igår hade vi en heldagsövning med produktions- och utlandsavdelningen.

Vi som var där har ett gemensamt ansvar att stärka den svenska filmen genom våra beslut. Vi har tolkat vårt uppdrag så att vi ska uppfylla målen i filmavtalet samt att vi ska säkerställa att vi i Sverige får se en mångfald av filmer. För att vi menar att vi som individer och samhället och demokratin behöver dessa berättelser. Och naturligtvis måste vi på Sfi utgå från vilka ansökningar vi får in.

Så vi har definierat vad vi menar med mångfald. Mycket betyder det. Vi vill i stort se berättelser som speglar nedan områden (naturligtvis inte alla i en film, men filmutbudet i stort):

Olika perspektiv
Klass, kön, sexualitet, HBTQ, geografi, arena, agenda, socialt, värderingar och ideologi

Kön och kulturellt
Bägge könen, och svenskar med annan kulturell bakgrund, ska få berätta sina berättelser både framför och bakom kameran.

Genrer
Form, tilltal, estetik och förlaga

Publik
Alla svenskar ska vilja se minst en svensk film varje år.

Så hur föll då 2011 års filmer ut i relation till våra uppdrag? Vi hade alla sett alla filmer och satte oss för att reflektera.

Vi hade bjudit in Roger Wilson som inledde genomgången av alla filmer som vi stöttade 2011. Med sedvanlig skärpa och humor avslöjade han både branschens och kritikernas svagheter. Och styrkor. Jag ska försöka sammanfatta en hel dag, i en text som saknar alla nyanser men som ändå kan vara något för alla att ta ställning till. Vi har kanske fel i våra iakttagelser, i höst kommer vi bjuda in till samtal med er alla för att höra vad ni säger.

För sammantaget kan man nog säga att vi levererar ganska bra i Sverige. Vi har en mångfald av berättelser, vi gör bra ifrån oss på festivaler och fjolårets publiksiffra för svensk film på bio var acceptabel; 20%.
För våra 220 miljoner till förhandsstöd får vi ut ganska mycket film. Kanske för mycket?
Trenderna vi ser är att konstfilmen etablerar sig mer och som en blandning av konst och dokumentär i både kort och långt format.

Våra svagheter är några.
De breda publikfilmerna behöver bli bättre (få längre tid för manusbearbetning och produktion) och nå fler. Helst vill vi ha filmer som tävlar på de stora festivalerna OCH når en bred publik.
Våra filmer speglar ofta ett ”litet” perspektiv. Vi saknar de berättelser som tar universella grepp och stora samtida frågor. Detta gäller alla genrer och format (kort, lång, dokumentär)
Vi ser ofta samma arketyper av utlänningar och kvinnoroller.
Och jämställd är branschen fortfarande inte, även om 2011 års siffror är ganska bra. Ex hade 42% av filmerna kvinnlig regissör, vilket inte är en stabil siffra över tid.

Men man kan också konstatera att om vi jämförde med filmer utan stöd från Sfi så var mångfalden näst intill obefintlig där. Marknaden verkar inte se sig ha något ansvar.

Nu är vi snart igenom halva 2012. Jag ser fram emot samtalen i höst. Hur ska vi gemensamt se till att Sverige blir Europaledande (vilket är det modesta målet i det nya filmavtalet…)?

Ett svar till “The State Of The Art”

  1. Jessica maj 8, 2012 den 7:30 e m #

    ”naturligtvis inte alla i en film”… Där sa du något jätteviktigt!

    Era ambitioner kring områden som ska speglas är väldigt fina, men tyvärr händer det att filmskapare försöker uppfylla alltför många av dem i en och samma film. Detta hände med en film förra året (kanske snällast att inte nämna några namn) med förödande resultat. Detta skulle vara en av årets stora satsningar, men såväl publik- som kritikersuccé uteblev, och undra på det. Hela filmen kändes som en checklista över olika behjärtansvärda ämnen och perspektiv som skulle belysas och till sist blev effekten närmast dråplig. Det var som att spela floskelbingo, fast utbytt mot politisk-korrekthet-bingo. På film alltså.

    Kärnan måste ändå alltid vara att göra bra film, film som engagerar, roar och berör, film som lyckas med konststycket att hålla hög konstnärlig kvalitet och ändå tilltala fler än ett fåtal redan frälsta. Alltför ängsligt sneglande på diverse önskelistor över mångfald kan tyvärr leda till att filmen blir krystad och inte funkar så bra som film.

    Jag tror precis som du att det är bra om helhelten leder till mångfald och det är bra att ni håller ett vakande öka och försöker påverka branschen i den riktningen. Men bevare oss för när man i en enda film till exempel försöker tvinga in personer på rollistan med olika typer av handikapp, etnisk bakgrund, sexuella preferenser, bara för att så ska vara, utan att det blir en bättre film. För mycket sånt och jag tror det blir svårt för svensk film att övertyga vare sig på hemma- eller bortaplan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: