Under Malmö Filmdagar höll vi ett seminarium om sociala medier. Bakgrunden var att distributörerna beskrev skillnaden mellan pressarbete idag mot när Malmö Filmdagar skapades.
Det var kanske bättre förr, men nu är nu. Och i nuet finns också sociala medier som kan ha ett stort inflytande på hur filmer når sin publik. Jag ledde därför ett seminarium om i vilken mån sociala medier kan vara en väg för filmen till mottagaren.
Gunnar Bergdahl var på plats. Efteråt har han skrivit en krönika i HD där han ställer frågan om det är bra eller dåligt att ALLA filmer når sin publik. Jag svarade i en replik att det är mig främmande att sätta mig till doms över vilken film som ska nå sin publik. Däremot ger ju inte vi alla filmer stöd, utan gör ett urval utifrån ett begrepp som är så svårt som kvalitet.
Sedan filmavtalet tillkom PÅ 60-talet har vi haft i uppdrag att stötta filmer, oavsett genre, som vi menar har en bra kvalitet. Jag tror att vi är helt överens om den frågan, så egentligen förstår jag inte Gunnars fråga. Vi fördelar inte pengarna jämt mellan publikt breda filmer och smala mer konstnärliga. Vi ger pengar utifrån vilka ansökningar som kommer in, som vi hoppas får tillräckligt hög kvalitet och med inställningen att alla svenskar ska vilja se minst en svensk film per år. Det betyder både breda och smala filmer, i alla genrer men utan någon rättviseaspekt.
Som jag skrev i gårdagens blogginlägg så kommer jag aldrig offentligt värdera vilka filmer jag gillar eller inte gillar. Det är förstås politiskt färglöst, men en ganska nödvändig policy. Däremot är det också sant att jag tycker att det är en slak lina man går på om vi på Filminstitutet skulle välja en annan väg en den vi valt. Att inte säga nej till kommersiell film bara för att den är just kommersiell. Det är sant att den breda filmen sällan vågar provocera, ge nya perspektiv eller experimentera. Men vi har (som jag gav exempel på) ett antal sådana filmer per år också.
Vägen vi valt är mångfald och kvalitet. Men också en respekt för att kvalitet är ett mycket töjbart begrepp. Jag har skrivit om hur vi definierar mångfald i januari i år. Men hur definierar vi kvalitet?
Att direktören för det hele, dvs jag, har ett filmavtal att följa som tydligt anger att vi ska ge stöd till kvalitet och bredd är en sak. Samma avtal ger oss också vår finansiering genom det systemet att vi får pengar beroende på hur många som köper biobiljett. Så det enkla svaret kanske skulle varit; Ja, det är bra om så många som möjligt går och ser Hamilton 2 eller andra filmer som kan anses för kommersiella. Det ger oss nämligen mer pengar till att stötta den film som i ännu högre grad bidrar till mångfalden. Precis som i vilket bokförlag som helst.
Anna Serner 
Mångfald och kvalitet är verkligen ohyggligt svårt och jag avundas inte dem som är satta att försöka definiera det.
Jag är glad att du verkar ha ett så öppet förhållningssätt, där du varken utesluter ”smal” film (vad nu det är), som trots kritikerhyllningar drar väldigt liten publik, eller filmer som lockar en bred publik. Bara för att en film slår behöver det faktiskt inte betyda att den är skräp (tänker t ex på Såsom i himlen.)
Jag tror att alltför tvärsäkert kategoriserande och sorterande av filmer i ”fint och behjärtansvärt” och ”fult och kommersiellt” är till skada för branschen. Vi som sitter i publiken tänker faktiskt inte så. Inte alls. Den lilla filmen Weekend, med en minimal budget och troligen lika blygsamma intäkter, är en av mina favoriter i år. Men det är också The Avengers, med en gigantbudget och stora intäkter. Det är inte antingen eller. Det är både och. Och jag tror att det bästa är om svensk film kan erbjuda hela den spännvidden av filmer (även om Sverige förstås aldrig kommer att ha muskler nog att göra en The Avengers. Men en remake av Bröderna Lejonhjärta är väl lite åt det hålet.)
Mycket svammel här från min sida. Ville bara säga ungefär såhär: Så på dig i kampen för mångfald och kvalitetsfilmer – både breda och smala sådana!
Väl formulerat! Kvalitetsbegreppet är svårt, men måste debatteras – och helt på något sätt definieras. Harry Schein defineirade det väl som: ”Kvalitet är det som alla känner igen när dom ser”. Det stämmer väl i viss mån. Det är ju få som skulle säga att Bergman eller Ang Lees filmer inte är kvalitativa. Dock blir ju det lite problematiskt eftrsom stöden tilldelas innan filmerna är klara, dvs innan man ser dem.
Sedan så blir det problematiskt när man sänker kvalitetskraven något. Av de filmer som görs kanske det endast är några få per årtionde som ALLA är överens om är verkligt kvalitativa. De flesta filmer råder det väl olika åsikter om det är kvalitet eller ej. Det är ju inte alla filmer som håller så väl konstnärlig, som teknisk eller kommersiell kvalitet.
Som det är nu så kanske urvalet för produktionsstöden, bland de projekt som redan tilldelats manus, går lite för fort – och för mycket på om övrig finansiering och distribution är säkrad (bara en tes). Det är väl tex få projekt som fått stöd från Euroimages som SFI sedan tackar nej till? Jag tror lösningen – för att skapa en debatt kring kvalitetsbegreppet – ligger i att faktiskt våga ställa HÖGRE krav på projekten som skickas in. Att våga säga nej oftare till manus som inte utvecklats som man tänkt, oavsett om de redan fått manus och planeringsstöd – och säkrat övrig finansiering från annat håll. Kanske lägga mer pengar på manusutveckling, på bekostnad av produktionsstöd.
Sedan kan man ju önska att filmernas syften var tydligare redan när stöden tilldelas, så att dom kan utvärderas mot dessa. Om syftet är att väcka debatt så ska det ju utvärderas mot det, är syftet att locka publik ska det ju utvärderas mot det – och är syftet att nå framgång på festivaler ska det ju utvärderas mot det.
Hej Tomas,
Först en ursäkt för att ditt inlägg publicerades så sent, det hade av någon anledning fastnat i wordpress-filtret.
Du låter väldigt insatt vad gäller produktionsstöd. Och du har naturligtvis rätt i att man önskar högre kvalitet i alla led, nästan alltid.
Att manus har en avgörande roll tycker jag mig höra överallt. Så kanske du har rätt att vi ska säga nej oftare (än vad vi redan gör). Eller så ska vi tillsammans med branschen föra upp frågan tillsammans. Hur får vi tid och råd att utveckla manus?
För allt kan göras bättre och än har vi inte många filmer som tävlar i huvudtävlan på A-festivaler. Något som brukar vara ett kvalitetsmått. men man ska inte glömma hur stor framgång vi har i sidosektionerna. Att vi just nu har tre filmare som fått fina priser på A-festivaler (Gabriella Pichler, Michael Marcimain och Jan Troell) tyder på kvalitet!
Att tävla i kvalitet är vanskligt, men vi är mycket medvetna om vilka mål filmarna har när de söker pengar. Vissa har bara som mål att få ett festivalliv, andra bara att få mycket publik och några att få både och.
Jag önskar fler lyckades få igenom finansiering för både och. Men vad kvalitet ska vara måste vi prata mer om. Filmrummet kommer ha samtal om detta. Vi återkommer!
🙂
Tack!