Jag vet inte om jag söker mig till helheter eller om trender gör att man får samma sak belyst på olika sätt.
Jag nördade för ett par år sedan in på beskrivningar av Tsunamin. Jag läste Pigge Werkelin, Göran Persson och Lars Danielsson. (OCH, redigerat i efterhand, Malin Säfströms bok ”När livet stannar”- hur kunde jag glömma den???) För varje bok blottades nya världar av sanningar. Den subjektiva sanningen. Men jag fick en sammantaget ökad förståelse över något som ödeladet livet för många på olika sätt.
Nu verkar det som att jag börjar nörda i queer-perspektiv. ”Pojktanten” av Esther Martin Bergsmark väckte min djupa förståelse hur enögt normativ jag är. Filmen fick min kropp att känna utanförskapet för dem som inte känner sig som de förväntas. Jag brukar känna mig som en icke-normativ när jag som ensamstående mamma ständigt får frågan om ”hur det går” att hitta en partner, dvs bli mer heteronormativ. Jag känner mig kränkt av de frågorna.
”Pojktanten” överbevisade mig snabbt i att det finns grader i utanförskap…!
Nu såg jag nyss ”Lawrence Anyways” och i förra veckan läste jag Jonas Gardells bok ”Torka inte tårar utan handskar”.
Efter dessa insikter känner jag en djup ödmjukhet inför hur människor som inte ”stämmer in” har det och vad de utsätts för. Och att mina egna önskemål om att få leva mitt liv på mitt sätt visserligen är legitima, men ack så banala.
För dem som inte sett filmerna eller läst boken så rekommenderar jag dem alla. Eller nästan beordrar dem för alla som inte förstår vad jag pratar om – ni vet inte hur det är att vara queer.
Anna Serner 
Samma här. Jag dras till filmer i den här genren på ett nästan märkligt sätt med tanke på att jag lever i ett helt vanligt äktenskap. Men kanske är det så att området har varit så tabubelagt så länge att det är rätt oexploaterat; det finns så många oberättade historier att vaska fram.
Jag vill nämna ytterligare två lysande filmer med närliggande teman från i år, om du inte har sett dem: franska Tomboy och brittiska Weekend.
Och då vill jag slå ett slag för våra filmer. Ångrarna samt Alla Vilda med Birgitta Stenberg,
Har du rätt i! Borde se om den nu när jag är mitt i Queer-världen.
Instämmer helt – filmerna är gripande, tänkvärda och minst sagt sevärda. Men en liten varning, ”Lawrence Anyway” är lång.
🙂
Relevant varning – men konstigt nog kändes den inte lång tycker jag.