Distributionens dilemma

28 Sep

Idag hade jag besök av några producenter för att prata om filmen, och filmarnas, situation. Vi hamnade i den stora utmaningen för ”smal”, eller ”utmanande”, eller ”svår”, eller ”mer krävande” film att nå sin publik.

Samtidigt har Jessica, som driver bloggen The Velvet Café, skrivit ett blogginlägg om det heta ämnet fönstertider; ”Shouldn´t movies travel faster than Pileas Fogg?”. Jag blev via twitter uppmanad att ha en åsikt i ämnet av @joelburman. och – tänk, det har har jag…;)

Man kan elakt säga att en riktigt bra film behöver ingen marknadsföring, den når sin publik ändå. Det är delvis sant, framför allt om den är amerikansk. Vi ser i Sverige 70% amerikanska filmer, och är den bra så kommer publiken utan att man behöver tapetsera en hel stad eller infiltrerat alla sociala medier. Oftast för att den redan är en snackis från ”världen”. Ofta redan från inspelningsstadiet.

Och det är klart att den filmen sitter vi som på nålar och väntar på. Vi, som Jessica, undrar varför den inte finns tillgänglig att lagligt ladda ned på nätet tidigare? Eller har biopremiär tidigare. Och frågan är förstås om distributörer kan fortsätta tro att man kan hålla en lanseringsplan som det fungerade förr. Som fungerade främst för att dra folk att betala en biobiljett på maximalt effektivt sätt. En lansering som spridde ut titlar över året och som tog hänsyn till vilka titlar som behöver få en snackis från en storstad innan den kan lanseras i en småstad. I den ”gamla världen” bestämde distributören, nu tar tyvärr ibland konsumenten makten i egna händer och laddar ned filmen illegalt om de inte orkar eller vill vänta.

Är svaret så enkelt då att om distributörerna lanserade filmerna samtidigt i alla fönster så skulle alla filmer få mer betalande publik? I filmavtalet var frågan het, och resulterade i att vi numera kan ge stöd till långa spelfilmer även utan biograflansering. Det sågs som en framgång, men jag är inte så säker på det.

Grundläggande tycker även jag att man borde få se den film man vill snabbare efter premiär än vad som ofta är fallet. Det kan kännas orimligt långt mellan premiär – snackis – till att den hamnar i Sverige. Samtidigt kan jag konstatera att bara denna filmhöst presenterar så många svenska premiärer att jag tror att de, utifrån ett svenskt perspektiv, kannibaliserar på varandra. Då utgår jag ifrån att jag tycker det är ett egenvärde att svenskar ser SVENSK film, oavsett om den är ”smal” eller ”bred”. Det är skillnad på mainstream svenskt och mainstream amerikanskt. Denna filmhöst har så många premiärer att jag är ganska säker på att en del drunknar, både av den svenska premiärfloden och den amerikanska.

Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi ser så mycket amerikanskt? Att oavsett hur bra en ”smal” film från vilket annat land som helst är, så klarar de sig inte utan marknadsföring? Och dessutom är det så att det ur mitt perspektiv egentligen är så att den film som kanske riskerar att INTE få biografdistribution är den som behöver det mest. Att se mainstreamfilmer på datorn, paddan eller mobilen är ingen konst. Men att se ”Play”, ”Äta, sova, dö” eller andra ”smalare” filmer kräver mycket mer. Man behöver fokusera och gå in i den världen trots att budskapet kan vara tungt och tempot långsamt. En sådan film vinner oerhört på att ses tillsammans med andra i en mörk biograf med totalt fokus.

Jag tror lanseringsfönstrena kommer bli kortare ganska fort. För att konsumentmakten vill det. Och då är frågan om det bara är bra. Om alla filmer fanns tillgängliga samtidigt via nätet så hade vi inte en svensk premiärhöst av 40 filmer – utan premiär av hundratals filmer. Vinnare kommer vara amerikanska mainstream-filmer, som vi ändå ser. Förlorarna kommer vara den ”konstnärliga” filmen, både svensk och från andra länder. (Nu bortser jag från den lilla klick cineaster i alla länder som ändå ser ALL film.)

Vad är svaret? Jag är rädd för att det finns inget enkelt svar.

Men mer pengar till distribution och lansering av framför allt smalare film kommer behövas. Och ett gediget arbete och samtal om film så fler förstår att ”smalare” film kan tillföra dimensioner till hur man förstår sitt liv och samtid. Vi startar (nu tjatar jag) vårt Filmrummet. Om vi når till fler än bara cineaster så har vi åtminstone kommit ett litet mikrosteg på vägen.

7 svar till “Distributionens dilemma”

  1. Jessica september 29, 2012 den 11:08 f m #

    Jag kan förstå rädslan för att smalare svensk film blir utkonkurrerad, men jag tror ändå inte att rätt väg att tackla detta är att krampaktigt försöka behålla kontrollen över lanseringstiderna som ett sätt att styra marknaden. För så funkar det ju inte längre. Marknaden är global och vi filmkonsumenter vill se både smala och breda filmer från jordens alla hörn, filmerna det snackas om på bloggar och på twitter. Inte vill vi sitta snällt och vänta ett halvår på att den ska behaga dyka upp i Sverige, för att svenska filmer ska beredas bättre utrymme i biograferna. I så fall tar många saken i egna händer och laddar ner och då finns det inga vinnare, bara förlorare. Om det är ”bra” eller inte är nog rätt ointressant. Svensk filmindustri har bara att anpassa sig till den nya situationen. Nostalgiska tillbakablickar till att det var bättre förr genererar inte fler biobesökare.

    Snackisar uppstår inte bara kring superbreda kommersiellt lättsålda amerikanska megafilmer. Det kan mycket väl uppstå kring smala filmer. Men hur mycket jobbar man egentligen på snacket? Hur utåtriktade är svenska filmskapare. Fredrik Gertten är riktigt aktiv i sociala medier. Han riktar sig globalt, men når då även den svenska publiken. Men gör alla så?

    Visst behövs det säkert pengar till distribution och lansering. Men jag tror också att det krävs lite nytänkande.

    Och att hålla fönstrena stängda och undanhålla filmer från trängtande filmfans är definitivt inte vägen att gå. När fönstret sent omsider till slut öppnas har intresset många gånger svalnat.

  2. Anna Serner september 29, 2012 den 3:12 e m #

    Just det där med snackisar och sociala medier-strategier var det vi pratade om i Malmö på Malmö Filmdagar. Det finns fler som använder sig av Twitter osv för att skapa en snackis runt sin film.
    Men där tror jag många har en övertro till möjligheterna för den virala spridningen. Det blir bara snackisar om det i grunden är en produkt som förtjänar det. Man kan skapa andra snackisar (se Studio Total…) men då snackas det om fel saker. När man pratar om att Gudrun Schyman bränner pengar och inte ojämställda löner, eller diplomatkris på grund av nallebjörnar istället för yttrandefrihet, som exempel.
    Helt enkelt – sociala medier i all ära men man behöver antagligen mer marknadsföring än så för att få fler att välja nya typer av filmer.

    • Jessica september 29, 2012 den 5:22 e m #

      Det behövs säkert båda delar. Utifrån egen erfarenhet styrs mina filmval mycket av vad jag läser på bloggar, hör talas om i podcasts med mera. Den mer traditionella marknadsföringen har mer en avskräckande effekt. Ta till exempel Kvarteret Skatan i Laholm. Annonserna var så gräsliga att de snudd på avskräckte mig från att se den (vilket hade varit synd, för den var riktigt kul.)
      Kyss mig såg jag aldrig, vilket berodde på att jag var helt dränkt av den där hemska trailern som såg ut som juice- eller möbelvaruhusreklam. Den visades tokmycket och till slut blev filmen helt och hållet uttjatad, så jag fick avsmak och kunde inte förmå mig att se den.
      Många trailers visar också alldeles för mycket (Balladen om Marie Kröyer är ett färskt exempel, det är hela filmen i miniatyr, som en ”Det Bästa”-variant, så varför ska jag se den alls?). Andra är totalt missvisande. Då vill det till att det finns bloggar och twittrare och vanliga filmrecensenter på dagstidningar därute som ändå kan väcka min nyfikenhet. TROTS den usla och påträngande marknadsföringen.
      Vet förstås inte hur representativ jag är. Kanske är jag i minoritet. Men det är ett perspektiv bland många.

  3. filmitch september 30, 2012 den 10:48 f m #

    Tyvärr har utbudet på bio blivit avsevärt sämre efter att SF fick monopol – ngt SF sa inte skulle ske. Jag har full förståelse att SF vill tjäna pengar men tyvärr blir det då på bekostnad av utbudet. De flesta konsumenter känner helt enkelt för att bara se en film sedan finns det vi ”nördar” som har koll på vad som är på gång och väljer (nåja) våra filmer med omsorg. Många bra filmer kommer aldrig ens upp på bio då de inte ”får” plats men samtidigt kanske Tintin går på tre dukar på samma filmpalats.

    Under 80/90 fick faktiskt smalare filmer en chans i bioutbudet och många gick bra, Amelie, Bagdad cafe´ och Det stora blå idag är frågan om de ens skulle få premiär? Än mindre visas utanför de tre största städerna pga SF:s konstiga uppdelning mellan stad och landsort. T.ex väntar jag fortfarande på Lawless trots den digitala möjligheten att visa filmen samtidigt som premiären. Får filmerna aldrig en chans att ses vet man aldrig om de kommer att gå bra. En tillräckligt bra film får sin publik om publiken får en chans att se den.

    Du nämner att flertal filmer som skulle tjäna på att ses på bio men det är svårt att se dessa då de aldrig visas. Ang. svenskfilm ser jag sällan dessa på bio då det är sällan de visas texade ngt som är synd. Beror det på en kostnadsfråga?

  4. Anna Serner oktober 1, 2012 den 6:32 f m #

    Ja, biosättningarna är publikrealterade. Om en film inte kan räkna med en publik så får den ingen bra sättning. Det drabbar verkligen mångfalden i utbudet.
    Men faktum är att jag förstått att vi inte såg fler filmer som inte var amerikanska eller svenska förr. kanske kan någon ge svar på det?
    Och vad gäller textningen på svenska filmer så finns det nog flera skäl till att man inte textar. Det kostar, men nästan alla svenska filmer blir textade för sin DVD-utgåva. Vi på Filminstitutet arbetar just nu också med ett projekt för att tillgängliggöra filmer med både textning och talsyntes (i ickesvenska filmer för de som inte hinner läsa textremsan).
    Kanske kommer det fler svar på detta också.

    • Tomas Johansson SFI Film och Samhälle oktober 1, 2012 den 12:21 e m #

      Med den nya digitala visningstekniken på biograf är det numera billigt att förse samtliga filmkopior av en svensk film med en svensktextad version. Detta kan man dessutom få ekonomiskt stöd för från Filminstitutet. Om filmen sedan visas med eller utan svensk text bestäms av biografens programsättare. Vilken version programsättaren väljer styrs till stor del av kommersiella hänsyn – det handlar om att få så stor publik som möjligt på varje enskild visning. Filminstitutet för en kontinuerlig dialog med i första hand SF Bio för att de textade visningarna ska få så stor plats som möjligt på repertoaren och därmed vara tillgängliga för en döv och hörselskadad publik.

  5. Torkel Stål, SFI Omvärldsanalys & statistik oktober 1, 2012 den 11:53 f m #

    Om man jämför marknadsandelen av besök för olika länder åren 2001-2006 (före Astorias konkurs) med åren 2007-2011 stämmer det att ingen större förändring skett. 2001-2006 gjordes 85,1 % av besöken på svensk eller amerikansk film. 2007-2011 var motsvarande siffra 85,2 %. Det innebär alltså att marknadsandelen för övriga länder var 14,9 % respektive 14,8 %. En större förändring har skett vad gäller förhållandet mellan amerikansk och svensk film. Åren 2001-2006 var den svenska andelen 20,5 %, åren 2007-2011 var den 23,3 %. Den amerikanska marknadsandelen har alltså minskat från 64,6 % 2001-2006 till 61,9 % de senaste fem åren. En förklaring till detta är Millenium-filmerna som bidrog till en ovanligt hög svensk marknadsandel 2009.

    Att se på marknadsandelar för olika länder säger visserligen inte allt. Det kan såklart finnas storfilmer även från andra länder än USA. Men att skilja ut ”storfilmer” kontra ”smala filmer” i statistiken är inte så enkelt.

    Däremot kan vi se en tydlig effekt av Astoria-konkursen i att antalet biografsalonger och bokningsbara platser har minskat i många av de större städerna, och att antalet föreställningar har minskat generellt i landet. Antalet långfilmer från andra länder än Sverige och USA som premiärsatts på svenska biografer har dock ökat från i snitt 84 filmer per år 2001-2006 till i snitt 96 filmer per år 2007-2011. Det finns dock stora lokala skillnader.

    Som en följd av att antalet titlar har ökat i kombination med ett färre antal föreställningar så har snittbesöken per film minskat något. Det har blivit trängre på biograferna och konkurrensen mellan olika filmer har ökat. Som en följd har också antalet visade filmer från andra länder än Sverige och USA minskat i många städer. Att besöken trots detta ligger konstant pekar på att beläggningsgraden har ökat där dessa filmer ändå har visats.

    På tal om Amelie från Montmartre ligger just nu en annan fransk film, En oväntad vänskap, på topplistans tredje plats. Samtidigt som en minskad biografkapacitet har lett till ökat konkurrens mellan filmerna så har digitaliseringen lett till att fler filmer kan spridas i många kopior. Det finns så klart en risk att detta bidrar till en ökad utbredning av ”storfilmer” på ”smal films” bekostnad. Men det också bli så att de smala filmerna får fler chanser att möta publiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: