Vem får känna sig kränkt?

1 Nov

Det blåser runt ”Liten skär…” Det är uppenbart att den väcker många känslor och har lyft en fråga det nog är bra att förstå. Skaparna (Stina Wirsén och Linda Hambäck) har inte gjort en film som haft för avsikt att kränka, såra eller bidra till en stereotypisering. Det kan tyckas naivt och okunnigt att inte förstå att diskrimineringens spår och känslor inte tvättas bort så lätt. Men jag tycker ändå det har betydelse vilket uppsåt man har.

Just nu hanterar vi en del sådana debatter eftersom vi från Filminstitutet ibland finansierar filmer som kan kränka. Ett finländsk bidrag i Doxwise känns betydligt mer aningslöst och uppsåtligt när de kränkte en afghansk muslimsk flykting.

Men poängen är väl här att det är bara de kränkta som har rätt att sätta ord på hur kränkta de är, vi som inte varit utsatta för diskriminering kan aldrig ta oss rätten att ha tolkningsföreträde när tiden är mogen för en ny debatt. Jag tycker Josefine Adolfsson beskriver saken bra i FLM. Jag själv skrev om det ur ett annat perspektiv den 31 augusti här på bloggen under rubriken ”Det här med reflektioner”

Vad gäller debatten i övrigt är det uppenbart att det är viktigt att ha en dialog om vad man kan skildra inom filmkultur och annan kultur. Under denna höst har vi haft en Tintin-debatt där man kritiserar Kulturhuset just för att ta bort en sådan stereotypiserad bild. Vi har också haft situationerna som jag beskriver i mitt blogginlägg från augusti när ett tjejband; Pussy Riots blivit fängslade för att de hädade i en kyrka, och de tidigare dödsdomarna för Lars Vilks och Ulf Johansson (chefredaktör på Nerikes Allehanda) som återgivit karikatyrer på profeten Mohammed.

Demokrati med yttrandefrihet är en svår balansakt. Jag tycker inte det är rätt beslut att i efterhand censurera ett verk för att det finns de som känner sig kränkta (om det inte går över gränsen och blir hets mot folkgrupp eller förtal enligt lagens mening). Däremot tycker jag att det är av största vikt att ta de kränktas känslor på allvar. Vad man hoppas är att tack vare denna film så blottläggs de känslor och åsikter som det ges uttryck för. Och genom det lär vi oss något som kan bidra till en större förståelse för varandra.

Vi på Filminstitutet kommer arrangera en öppen dialog om ämnet, dit alla kommer vara inbjudna. Där får vi diskutera yttrandefrihet, respekt och hur vi kan ha ett samhälle som ska stärkas i sin demokratiska utveckling i alla människors lika värde och rätt till sin egen åsikt.

6 svar till “Vem får känna sig kränkt?”

  1. Erik november 1, 2012 den 1:24 e m #

    Det var något fel med länken till Josefine Adolfssons text och så heter sajten FLM.

    • Anna Serner november 1, 2012 den 8:51 e m #

      Puh. Har ingen relation med www idag. Har ändrat länken flera gånger. Så mkt så jag blivit förvirrad över vad sajten heter.
      Nåväl. Gå in på http://www.flm.nu. Artikeln ligger där!

  2. Oivvio Polite november 1, 2012 den 2:01 e m #

    Länken till texten i FLM funkar inte eftersom tidskriften heter FLM och inte FILM
    http://www.flm.nu/2012/10/ett-ar-av-rasistiskt-tankande/

    Det är en viktig tidskrift i fältet och det är bra för dig att ha koll på den i ditt nya jobb. Och skribenten heter Josefine Adolfsson. Också någon att hålla ögonen på.

    Vad gäller själva sakfrågan… Ja där känns det som om vi som försöker skydda våra barn från rasistiska bilder talar för döva öron.

    • Anna Serner november 1, 2012 den 9:23 e m #

      Ja, som du kanske ser ovan så har jag där hänvisat till sajten.
      Förstår inte riktigt. Att jag hänvisar till artikeln tyder väl på att jag läst den även om jag skrev Josefina istället för Josefine?
      Och jag har haft detta jobb i ett år nu, så särskilt nytt är det inte.
      Vad det nu har med saken att göra.

  3. Tomas Amlöv november 2, 2012 den 9:14 f m #

    Frågan är om ”upplevd kränkthet” är det samma som att man faktiskt blivit kränkt. I de flesta andra situationer där personer tvistar om förhållanden, så brukar man ju inte blint ta parti med den som känner sig som offer – utan förhåller sig till fakta och omständigheter. Jag är tex själv epileptiker och minns att när jag var yngre så tog jag väldigt illa vid mig av tex komiker som skämtade om epileptiker (vilket görs ganska ofta). Betyder det att dessa komiker kränkte mig? Självklart inte! Det betyder bara att jag själv inte var mogen nog att se min sjukdom som en styrka, istället för en svaghet. Att jag inte kunde se skillnad på att någon drev med en grupp medmänniskor, som jag tillhörde – och att dom drev med mig personligen. Att jag upplevde mig kränkt hade inget med någon annan än mig själv att göra. Min dåliga självkänsla. Visst kan man göra en historisk maktanalys av konstnärliga verk och komma fram till att de framhäver stereotypa nidbilder, men jag tror i grunden att det är kontraproduktivt. Det bidrar enbart till att alla individer som skulle kunna identifiera sig med den gruppen får sämre självkänsla. Så länge man håller sig på rätt sida om vad som är ”hets mot folkgrupp” eller förtal, så bör man nog tänka igenom en eller två gånger om det faktum att man upplever sig kränkt faktiskt är samma sak som att man blivit kränkt.

    • Anna Serner november 7, 2012 den 7:08 e m #

      Sant. Vilket dock kan vara lättare sagt än gjort. Vi har ju olika bagage.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: