Idag hade vi det första Filmrummet som riktar sig till branschen specifikt.
Vi pratade producentens roll, och nästan hundra personer kom.
Samtalet inleddes av Tove Torbiörnsson (som också modererade), Anna Croneman, Piodor Gustafsson och Tobias Jansson. Sedan smög samtalet igång. Svenskt försiktigt men lyssnande och med vilja att skapa ett gemensamt samtal.
Vad kom fram? Att vi är i ett paradigmskifte vilket gör ekonomin svår. Att en producent idag är och gör så mycket, att en film behöver mer än en person för att klara leda bolag, finansiera, sälja och vara i produktion. Att det finns en stor brist på pengar. Att det behövs ett gemensamt intresse av både regissör och producent att hjälpa varandra att utvecklas. Att det finns många myter om producenter (som att de tar alla pengar, att de har så många projekt på gång att man som regissör inte får plats). Att samarbetet runt en film mellan regissör och producent bygger på att man måste klara konflikter, gå vidare tillsammans och skapa samma förväntningar på samarbetet. Att paragrafen i filmavtalet där producenten skrivits in som konstnärligt ansvarig inte var menad att förminska regissören, men att fler inte gillar den ändå.
Ett första samtal. Ni som undrar mer vad som sades borde vara här nästa gång. För det är svårt att sammanfatta ett trevande samtal. Men samtalets vindlingar ger insikter. Och förhoppningsvis utveckling.
Anna Serner 
Låter spännande! Tråkigt att man inte kunde vara där, men det är ju inte riktigt ekonomiskt försvarbart för oss som bor i andra delar av landet. Skulle vara bra om debatterna sändes via text Bambuser och med en moderator som hade koll på Twitter också – så att fler kunde delta, oavsett var man bor i landet.
Debatten kring producentansvaret förstår jag inte riktigt. Det går ju inte att låta en person ha kreativ beslutanderätt medan en annan ska bära det ekonomiska ansvaret för besluten.
Hej
Jag förstår att du känner dig utanför. Dock har vi faktiskt så här i början bestämt oss för att inte filma. Många tystnar och känner sig obekväma att yttra sig. Och en stor poäng med våra samtal ska vara att det inte finns självklara svar, att vi alla måste tillåtas att pröva argument, säga ”fel” och vara spontana. Med filmning är det svårt. Kanske kommer vi dit så småningom.
Men just därför har vi också Filmrummet på andra ställen.
Den 27 november tillsammans med Akademi Valand i Göteborg under temat Filmkonst. Då kommer Hilma Sander-Brahms (regissören till Tyskland, bleka moder för den som inte vet det).
Den 5 december är vi i Luleå på Filmkonventet och har ett Filmrummet om ett samlat års filmproduktion – hur blev det…?
Avslutningsvis kan jag avslöja att samtalet om det slutliga ansvaret för det konstnärliga innehållet bara berördes, det behövs fler och djupare samtal. Gärna i Göteborg!
Nej då, känner mig inte utanför. Tycker bara det är synd att filmbranschen alltid ska vara så sen att omfamna ny teknik. Visst kan det vara skrämmande att sända över nätet, men det är nog mer en vanesak – och en omställning som alla branschen nog måste vänja sig vid. Känns ju även rimligt med tanke på att kravet på biolansering tas bort i det nya filmavtalet. Vill man skapa ett intresse för svenskfilm bör nog debatten kring den vara så öppen som möjligt. Jämför tex med seminarier som detta, som arrangerades i Malmö: http://bambuser.com/v/3124714?fb_action_ids=10151150225383391&fb_action_types=og.likes&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582
(känns fö som Skåne regionen är väldigt bra på att utnyttja den här möjligheten att sända på nätet)
Varken Göteborg eller Luleå känns heller inte ekonomiskt försvarbart för mig att besöka enkom för en sådan tillställning. Jag får väl hoppas det kanske kommer till Trollhättan någon gång, det är ju trots allt där merparten av svensk film spelas in. 🙂
Flertalet av samtalen inom Filmrummen filmas och läggs ut på vår hemsida. Du kan gå in och se på filmrummet.se. Vi kommer utveckla detta än mer. Tanken är verkligen att nå ut på bred front och få in många perspektiv och verkligheter. Men ibland väljer vi att inte filma för att skapa intimitet i rummet och sätta igång resonemang och låta tankar prövas. De nästkommande fyra filmrum filmas och läggs ut. Jag hoppas att du också har chans att komma och delta och att du inspireras kring tankar om filmområdet. Sedan har nätet många möjligheter till olika sätt att få många att delta i samtal. Vi jobbar vidare. Välkommen! hälsar Tove Torbiörnsson
Hej!
Först så måste jag ursäkta mig för att jag skriver anonymt men jag vågar inte använda mitt riktiga namn i rädsla på hur det kan påverka min karriär.
Jag är en man mellan 20-40år. Jag har jobbat med film under flera år och kommer fortsätta med det tills jag dör.
Jag har sedan du, Anna, börjat som VD följt de olika debatterna och lyssnat hoppfullt. Jag har tyckt att framtiden ser ljusare ut för Svensk film än vad den gjort på mycket länge. Speciellt med de stora framgångarna vi har haft internationellt senaste året.
Denna fråga som jag ställer och undrar över, har jag diskuterat med många filmarbetare, både kvinnor, män, unga samt gamla där vi alla har tyckt lika och undrat hur det kommer att bli i framtiden.
Efter att ha läst artikeln i aftonbladet idag:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article15773206.ab
Så känner jag att jag måste våga göra min röst hörd, anonymt, men ändå hörd.
Problemet i film Sverige (om man pratar med filmarbetare/biobesökare) är att vi inte gör så bra film. Diskussionen som följer är såklart; Varför är det så? Det finns många svar och funderingar. Det är en debatt vi alla skulle kunna diskutera in på småtimmarna, vilket vi alla gjort många gånger redan. Men det som återkommer frekvent är att manus som får stöd av SFI är… dåliga. Jag vet att detta kan uppfattas som en bitterhet från min sida, men så är inte fallet. Självklart så menar jag inte att de +25 filmer vi gjorde förra året är dåliga, tvärtom så tänker jag på hur mycket bättre det hade kunnat bli.
Kvalitén på film är ingen könsfråga. Jag tycker att det är fördjävligt att männen har prioriterats senaste 50 åren och att kvinnor har varit diskriminerade. Men jag tror inte att i sin tur kollektivt bestraffa männen i 50 år framåt är rätt väg att gå (trots att vi kanske förtjänar det). Att vi har kommit till den punkt att vi måste införa tvångskvotering gör mig enormt ledsen och jag skäms över att mitt Sverige var/är ett sådant land.
Med det sagt så måste jag säga att utvecklingen som sker just nu gör att jag som man känner mig (inte diskriminerad) men rädd för att göra min röst hörd, just för att jag är man. Det jag vill ha sagt är att bra manus inte är en könsfråga. Bra regi är inte en könsfråga. Bra film inte är en könsfråga och borde aldrig någonsin ha varit det. Aldrig!
Om vi på allvar vill bli Nordens ledande export av kvalitativ film internationellt så är inte kvotering den väg vi ska ta. Om vi alla kan enas (vilket vi måste) om att det vi har mellan bena inte spelar någon som helst roll när du ska göra film så finns det bara en väg att gå för att få jämlikhet:
Alla ansökningar om stöd från SFI ska ske anonymt. Låt det sjunka in ett tag, anonymt…
Man skickar in ett manus där det bara står produktionsbolag och ingen annan information till de opartiska filmkonsulenterna (Inga namn på författare/regissör/skådespelare mm.)
Konsulenternas jobb är att hitta ”kvalitativ film” bland alla manus som kommer in. Men det är svårt att vara opartisk om man får ett manus där det står ”Roy Andersson” ”Pernilla August” ”Lasse Hallström” eller ”Lena Koppel” på.
Jag vet själv hur jag skulle vara om jag fick in ett manus från Pernilla August eller ett manus från en okänd Filippa (25) och har bara 10 miljoner kvar att ge. Jag hade försökt att läsa och bedöma manusen på samma premisser men undermedvetet så hade jag aldrig kunnat göra det. Pernilla är trots allt Pernilla. Eftersom vi inte har mycket pengar så hade den naturliga tankegången varit ”Bättre att låta Pernilla få de resterande 10 miljonerna än Filippa, hon har större chans att filmen drar in mer pengar hemma/utomlands.” Om vi alla lägger handen på hjärtat så skulle vi alla resonera på samma sätt. Filippas manus kanske var bättre, men i det avgörande ögonblicket så spelar det ingen roll.
Vi jobbar i en bransch där stora namn = högre intäkter. Vilket är helt ok och normalt. Men det jag vill påminna er, dig, och SFI om är att vi i film Sverige säger : ”Vi kommer införa kvotering” och samtidigt vill vi ”Att vi ska vinna flest priser av länderna i norden, ha bäst film, höja antalet besökare osv.” Det håller inte! Kvotering är ≠ bra film! Om vi ska göra bra film så måste alla, ALLA få lika chans att presentera sitt manus oavsett kön eller tidigare erfarenheter, först då kan det bli 100% jämlikt och 100% rättvist. Det vi behöver är bra manus, inte dåliga manus med stora namn.
Det finns säkert hundratals hinder till att göra ansökningarna anonymt och många nackdelar, men i andan av ”nytt tänkande” som du Anna har så kan SFI göra ett experiment nästa gång det ska delas ut produktionsstöd. Kan ni inte ta bort namnen som jag föreslår och enbart gå på det som faktiskt är viktigt? Manuset. Är manuset (oavsett om det är Pernilla August, eller Filippa som skrivit) bra så kommer stora namn att flockas som kameler runt en oas i öknen. Det skulle vara intressant att se statistik på hur många kvinnliga/manliga kända/okända författare/regissörer ni väljer vid nästa period om ni testar denna metod.
Jag kanske har helt fel i min teori men jag kanske skapar någon debatt som förhoppningsvis leder till ett mera jämlikt film Sverige.
MVH
Anonym filmskapare
Hej ”man”,
Jag kan garantera dig att jag inte skulle försöka påverka konsulenterna att inte ta dina idéer för att du skriver detta. Dels för att jag inte kan påverka dem så, dels för att jag vet att många inte håller med mig som redan nu gör film. Jag har ingen straffagenda för oliktänkare.
Med det sagt så får du förstås vara anonym om du vill.
Jag tror anonymitet i ansökningsförfarandet är svårt att åstadkomma eftersom de flesta som söker inte börjar med ett färdigt manus utan med en påbörjad idé som de söker utvecklingspengar för. Så fort du fått ett möte med en konsulent, vilket i det skedet alltid sker (tror jag) är såväl könet som kändisskapet avslöjat. Tyvärr, för det är klart att anonymitet skulle vara bäst. Kanske kan vi tänka nytt där på något annat vis, vi får ta det ett varv til interntl. Eller har du någon idé?
Dock vänder jag mig emot din presumtion att det skulle bli någon skillnad i kvalitet bara för att vi strävar efter en jämn fördelning. Jag tror vi skulle få fram fler bra filmer eftersom vi skulle få ett större urval. Det handlar inte om att diskriminera män nu, eller straffa män. Utan att sluta straffa och diskriminera kvinnor.
Men jag har stor förståelse för att män känner sig oroade och hotade att inte få pengar. För så kommer det ju bli om pengarna, som inte ökat, ska fördelas till de som tidigare levt med diskriminering och inte ett hot om att inte få pengar, utan de facto inte fått pengar.
Och avslutningsvis, jag tror inte vi kommer behöva kvotera efter utgången av 2015. För det är då vi, enligt filmavtalsparterna, ska ha åstadkommit denna jämna fördelning. Och jag tror inte heller vi kommer se generellt sämre svensk film. Vi kommer ha lika många flippar och floppar som förr. För minns Helena Lindblads ord i DN – de flesta floppar är trots allt gjorda av män.
Med risk för att då att då tydligen förstöra karriären så väljer jag då att inte kommentera anonymt… 😉
Jag förstår bara inte varför man inte berör frågan om completion bond företagens roll i rekryteringsprocessen. Produktionsbolag söker ju finansiering med den personal de vet att dom kan få en färdigställande garanti för. Där (gissar jag) – att det kanske är så att det finns en visst brist på kvinnliga regissörer som completion bond företag kan känna sig trygga med att försäkra filmer i de budgetramar det rör sig om när SFI går in med över 10-miljoner (Simon och Ekarna var väl tex ett sådant exempel, där filmen tvingades göras utan färdigställande garanti?). Där tror jag kanske att hela ”mer till färre” tänkandet varit kontraproduktivt för ambitionen för att få fram fler kvinnliga regissörer – eftersom högre budget i princip allt ställer krav på mer erfarenhet hos regissören. Om det då redan tidigare saknats kvinnliga regissörer, så blir det ju inte direkt enklare att hitta dessa om man höjer ribban för vilken erfarenhet som krävs.
Anonyma ansökningar tror jag inte på och jag skulle nog faktiskt hellre se en renodlat kvotering än det som finns nu. Det skulle göra det enklare för mig som producent att motivera min val i rekryteringsprocessen. Skulle även vilja belysa vikten för kvinnliga regissörer att skapa en bra showreel. Idag händer det ofta när jag frågar efter en showreel – att manliga regissörer nästan alltid har det, men kvinnliga saknar. Eftersom man inte gärna ”vill köpa grisen i säcken” och sällan har tid att titta igenom allt som alla gjort tidigare, så har jag lite svårt att kalla det för diskriminering om jag väljer att arbeta med dom som: 1. Kan godkänns av ett completion bond företag 2. Kan visa mig en showreel. Där tycker jag kanske att WIFT borde vara bättre på att lyfta fram de regissörer dom vill att vi producenter faktiskt ska anlita.
En annan genusaspekt som det pratas allt för lite om är att branschen styrs helt av genrer. Genrer som har utvecklats i över 100 år – och som är resultatet av en mansdominerad bransch. Med andra ord, genrer som beskriver världen ur ett manligt perspektiv. Det är dessa genrer som publiken vant sig vid – och även om man inför kvotering så kommer detta inte ändras över en natt – utan är en process som säkert kommer ta årtionden att förändra.
Sedan: Frågan om bristfälliga manus hänger ju direkt ihop med underfinansiering i utvecklingsfasen. Där vi har ett system där enbart de företag som är kapitalstarka nog att till hög grad finansiera sin egen utveckling (eller tilldelats företagsstöd av SFI) – har råd att utveckla manus till en hyfsad kvalitet. Hade man flyttat en del av produktionsstöds anslagen och haft större anslag för utveckling är jag ganska övertygad om att kvaliteten i manusen varit högre. Alternativt att man slopade utvecklingsstöden helt och lät branschen finansiera utveckling själva.
Hej!
Tack för ditt snabba svar.
Jag ser att du har missförstått min poäng, jag var nog otydlig.
Jag är inte på männens eller kvinnornas sida. Jag är på kulturen och framtidens sida.
För att Sverige ska bli en ”ny”stormakt inom film så kan vi inte stirra oss blinda på könet. Den frågan tar för mycket energi, tid och resurser. Den person (Kvinna, man, ung eller gammal) som är bäst/duktigast, som har en bra idé, ett bra manus ect, ska få pengar!
Det är framtiden. Vi kan antigen vänta i 10-20år och föra diskussioner om jämlikhet eller så kan vi fokusera på det som faktiskt spelar någon roll, att göra bra film, idag!
Om vi nu måste förändra rutinerna för hur konsulenterna jobbar eller hur besluten fattas så måste vi göra det. Jag tycker absolut du är inne på rätt spår att ALLA ska få göra lika mycket film, oavsett kön. 50/50! Men jag tror du har tänkt ett steg för kort. För när vi uppnår 50/50 så kommer denna diskussion (som du och jag har) att ta fart. Att vi i Sverige inte gör så bra film som vi skulle kunna göra. Varför?
Systemet som vi använder för att få fram film fungerar inte längre. Det är ett system som funkade för 15 år sen, när filmpolitiken var lika med korridorpolitik. Vi har växt ut från det eftersom vi har så många fler som gör film idag än för 15 år sen. Mångfalden i Sverige är så stor och det är en resurs som vi nu med hjälp av kvoteringen (och dina idéer) har börjat utnyttja lite mer. Men kvoteringen kommer bara att skrapa lite på ytan av mångfalden.
Du frågar om jag har någon idé för hur vi ska göra, tyvärr så har jag ingen färdig idé utan snarare ett förslag som måste raffineras, förfinas och utvecklas av er som är beslutsfattare.
Jag tror att med dig Anna så kan vi göra så mycket mer än uppnå 50/50, vi kan ta bort % helt och hållet och bara prata om hur bra film vi gör.
Mitt förslag är att börja smått. Som du sa så kan man inte ha alla ansökningar anonymt.
Men den del av systemet som vi faktiskt kan införa/förändra är ansökningarna som sker med färdiga långfilmsmanus. Det system som amerikanarna kallar för: spec scripts.
”Spec scripts” är när en författare, på sin egen tid, utan ekonomisk ersättning skriver ett långfilmsmanus.
Den typen av manus kommer att komma mer och mer och det är en reaktion på att systemet vi har idag inte fungerar (En reaktion på att film vi gör i Sverige kan bli så mycket bättre). För att utnyttja denna enorma potential vi har i Sverige så måste SFI förändras för att ta del av dessa manus. Att tränade ögon på SFI får tillgång till manusen och kan tacka ja/nej snabbt.
Självklart så krävs det någon form av struktur på detta, annars kommer SFI varken ha resurser eller tid att läsa alla manus som kommer att komma in. Mitt förslag är att anställa så kallade ”script readers” Människor som sitter och plöjer igenom 3-5 manus/dag och sen skickar dem som är bra vidare.
Jag vet att detta låter konstigt men det är ett system som amerikanarna har använt i många år. Visst kan man argumentera att Sverige som nation är för litet och att filmen vi gör inte kan mätas med Amerikas. Jag håller absolut inte med.
Hur många superstjärnor har vi fått i Sverige efter alla år av Idol? Där personer utan kontakter men med enorm talang har fått chansen att visa vad de går för. Vi har sån enorm mångfald i Sverige och det är vår största styrka. Vi måste bara börja utnyttja den.
Tänk hur många som skulle få inspiration/motivation att skicka in sitt historia om de visste att SFI är en institution där alla är välkomna och bara blir bedömda på talangen hos individen och att första steget sker anonymt. Jag hoppas du ser möjligheterna i mitt förslag och inte problemen. Om du vill göra SFI jämlikt, så är det här vägen att gå.
MVH
Anonym filmarbetare.
Thomas,
Tack för idéer och synpunkter. Jag håller med om mycket.
Att finansiärer inte har förtroende för kvinnliga regissörer har jag hört många exempel på. Och där har jag också sett exempel själv där kvinnor blivit misstrodda trots lika eller bättre meriter än män. Man förväntar sig ofta mer av män, oavsett man har fog för det eller ej.
Precis som att vi vant oss vid ett manligt berättarperspektiv kommer det ta tid att ändra våra förväntningar. Men jag tror det sker, om vi ges chansen.
Dina tips om portfolio, om Wifts roll osv hoppas jag blir läst (och eventuellt kommenterat om någon inte känner igen sig).
Och mer utvecklingsstöd för längre manusutveckling, den frågan tar jag med mig. Vi diskuterar den mycket internt.
I framtida Filmrum ska vi prata manus, manusförfattares roll och hur vi kanske kan få fram bättre slutmanus. Hoppas du kan komma då.
Ja, vissa saker är ju svåra att värdera eftersom dom inte är mätbara – men det finns ju faktiskt vissa faktorer som direkt går att kontrollera, så som tex om personen i fråga har jobbat med filmer i samma budgetram tidigare – och hur bra personen varit på att hålla budget på tidigare produktioner osv. Får man bättre transparens i sådana faktorer så kanske man lättare tar steg till att alla behandlas lika. Där kanske SFI och completion bond företagen kunde samarbeta och ta fram statistik till producenter. Just nu går väl många på ryktesspridningen kring tidigare produktioner och det är ju aldrig bra. Den stora rädslan för producenter och finansiärer är ju först och främst att filmen inte ska hålla schema och budget. Det där med eventuell vinst kommer ju faktiskt först senare, när man lyckats leverera filmen i tid och inom budget.
Hej!
Tack för ditt snabba svar.
Jag ser att du har missförstått min poäng, jag var nog otydlig.
Jag är inte på männens eller kvinnornas sida. Jag är på kulturen och framtidens sida.
För att Sverige ska bli en ”ny”stormakt inom film så kan vi inte stirra oss blinda på könet. Den frågan tar för mycket energi, tid och resurser. Den person (Kvinna, man, ung eller gammal) som är bäst/duktigast, som har en bra idé, ett bra manus ect, ska få pengar!
Det är framtiden. Vi kan antigen vänta i 10-20år och föra diskussioner om jämlikhet eller så kan vi fokusera på det som faktiskt spelar någon roll, att göra bra film, idag!
Om vi nu måste förändra rutinerna för hur konsulenterna jobbar eller hur besluten fattas så måste vi göra det. Jag tycker absolut du är inne på rätt spår att ALLA ska få göra lika mycket film, oavsett kön. 50/50! Men jag tror du har tänkt ett steg för kort. För när vi uppnår 50/50 så kommer denna diskussion (som du och jag har) att ta fart. Att vi i Sverige inte gör så bra film som vi skulle kunna göra. Varför?
Systemet som vi använder för att få fram film fungerar inte längre. Det är ett system som funkade för 15 år sen, när filmpolitiken var lika med korridorpolitik. Vi har växt ut från det eftersom vi har så många fler som gör film idag än för 15 år sen. Mångfalden i Sverige är så stor och det är en resurs som vi nu med hjälp av kvoteringen (och dina idéer) har börjat utnyttja lite mer. Men kvoteringen kommer bara att skrapa lite på ytan av mångfalden.
Du frågar om jag har någon idé för hur vi ska göra, tyvärr så har jag ingen färdig idé utan snarare ett förslag som måste raffineras, förfinas och utvecklas av er som är beslutsfattare.
Jag tror att med dig Anna så kan vi göra så mycket mer än uppnå 50/50, vi kan ta bort % helt och hållet och bara prata om hur bra film vi gör.
Mitt förslag är att börja smått. Som du sa så kan man inte ha alla ansökningar anonymt.
Men den del av systemet som vi faktiskt kan införa/förändra är ansökningarna som sker med färdiga långfilmsmanus. Det system som amerikanarna kallar för: spec scripts.
”Spec scripts” är när en författare, på sin egen tid, utan ekonomisk ersättning skriver ett långfilmsmanus.
Den typen av manus kommer att komma mer och mer och det är en reaktion på att systemet vi har idag inte fungerar (En reaktion på att film vi gör i Sverige kan bli så mycket bättre). För att utnyttja denna enorma potential vi har i Sverige så måste SFI förändras för att ta del av dessa manus. Att tränade ögon på SFI får tillgång till manusen och kan tacka ja/nej snabbt.
Självklart så krävs det någon form av struktur på detta, annars kommer SFI varken ha resurser eller tid att läsa alla manus som kommer att komma in. Mitt förslag är att anställa så kallade ”script readers” Människor som sitter och plöjer igenom 3-5 manus/dag och sen skickar dem som är bra vidare.
Jag vet att detta låter konstigt men det är ett system som amerikanarna har använt i många år. Visst kan man argumentera att Sverige som nation är för litet och att filmen vi gör inte kan mätas med Amerikas. Jag håller absolut inte med.
Hur många superstjärnor har vi fått i Sverige efter alla år av Idol? Där personer utan kontakter men med enorm talang har fått chansen att visa vad de går för. Vi har sån enorm mångfald i Sverige och det är vår största styrka. Vi måste bara börja utnyttja den.
Tänk hur många som skulle få inspiration/motivation att skicka in sitt historia om de visste att SFI är en institution där alla är välkomna och bara blir bedömda på talangen hos individen och att första steget sker anonymt. Jag hoppas du ser möjligheterna i mitt förslag och inte problemen. Om du vill göra SFI jämlikt, så är det här vägen att gå.
MVH
Anonym filmarbetare