Halvtid i GIFF

29 Jan

Efter fyra intensiva dygn är jag hemma ett par dagar innan jag åker tillbaka till Göteborg.
Vad har jag lärt mig so far?
– Att det är uppskattat när man bjuder in till samtal.
Vi hade vår dag i lördags där vi pratade avtalet, nytt utvecklingsprogram för att få fler etablerade kvinnliga långfilmsregissörer och sist ett samtal med alla konsulenter lett av Claus Ladegaard, Danmarks produktionsstödschef (allt finns upplagt här)
Den största uppskattningen fick vi inte för att vi hade svar på alla frågor, men för att vi försökte svara på så många vi kunde. En ganska enkel grej, som jag önskar fler hade besökt. För:
– De som borde vara där var inte det.
Vi tillämpar filmavtalet, men många frågor handlade om varför filmavtalets parter har valt den lösning de gjort. Nu var bara Peter Fornstam där (eloge till honom som på riktigt är intresserad) och han kunde inte svara på övriga parternas vilja. Ingen annan avtalspart var där, eller så höll de så låg profil att jag missade dem. Om man ska ha ansvaret för filmpolitiken måste man intressera sig filmpolitiskt. För:
– Vi är redan i debatt om nästa avtal.
Mycket av vad som sades hade inte med det befintliga avtalet att göra, utan vad som borde stå i nästa finansieringsmodell. Vi behöver verkligen prata med ALLA om det nu, för snart har två år gått och då måste vi veta vad som händer 1/1 2016. Så lång framförhållning behövs för att filmproduktioner ska kunna dra igång och veta förutsättningarna. Men ska vi har bra samtal krävs förändring. För alltför få i filmbranschen:
– Kan de regler som styr produktionsstöden.
Och då menar jag inte hanteringen utan förutsättningarna. Hur många har egentligen läst det nya filmavtalet? Att döma av frågorna på plats i GBG och den senaste tidens artiklar råder en stor okunskap.
– Vi är en långt ifrån enad bransch.
Om förutsättningarna för filmen ska bli de bästa är det hög tid att hitta gemensamma viljor och inte fastna i (felaktiga) motsättningar.
Branschen har mer att vinna på att hitta vad vi är överens om än att var och en ska fortsätta kämpa för sin egen vinnings skull. Samtalen förs redan, frågan är var man kan börja finna enigheten?
– På Riverton?
Mitt första möte med branschen på detta (ö)kända ställe levde upp till alla rykten. Alla var där!

7 svar till “Halvtid i GIFF”

  1. Tomas Amlöv januari 29, 2013 den 11:12 e m #

    länken är bruten… 😦

    Btw, jag förstår inte kritiken från OFF som fördes fram i kulturnyheterna. Kravet på erfarenhet hos producenter är väl främst kopplat till att långfilmerna som SFI stöttar måste ha en färdigställandegaranti – och där är det ju bondföretagen som ställer krav på producenterna, inte SFI. Oavsett vad man har för skrivningar i filmavtalet. Det viktiga för en organisation som OFF att fokusera på borde ju vara att SFI verkligen tillämpar de regler och riktlinjer som sätts upp – lika – så att man tex inte ser mellan fingrarna på saknade färdigställande garantier bara för att det råkar vara ett etablerat bolag som står bakom. Då borde väl snarare små bolag gynnas av att det finns en öppenhet och tydlighet i vilka krav som faktiskt ställs. Annars blir det ju lite som att delta i en upphandling, utan att vet vilka kriterier som man kommer utvärderas efter…

    Sedan, den här eviga dragkampen mellan huruvida film är främst är kultur eller näringspolitik. Den hamnar på en så intellektuellt låg nivå. Det är naturligtvis båda delar. Ett av de viktigaste styrdokumenten, för att fånga den konstnärliga visionen och förverkliga en kvalitativ film, är budgeten. Det är ju i denna som man finner hur man tänkt omsätta visioner i handling. Vem som ska göra vad när osv. Det ÄR konst att göra en bra budget – och kanske inte minst att lyckas finansiera en film.

    Gällande automatstödet, så tycker jag väl iofs att en bättre lösning hade varit att den här typen av film istället stöttades utanför avtalet, via skattelättnader liknande tex Islands. Annars är det lätt att det blir ett genrestöd till barnfilm, crime och komedier – som har gått bra historiskt på hemma marknaden. Medan kommersiella filmer som syftar till att positionera nya genres får svårare att kvala in.

    • Anna Serner januari 30, 2013 den 11:02 f m #

      Vi är överens om det mesta. Och givetvis hänger competence bond ihopmed kravet på en etablerad producent.
      Båda syftar till säkerställa att filmprojekt som får stöd kan visa att de har störst förutsättningar att bli en färdig film som ska nå en publik. Men i grunden är de inte samma sak. Filminstitutet har under många år i praktiken krävt en etablerad producent även om det inte har haft ett namn. Och det har inte hindrat att vi fått både nya producenter och nya fantastiska filmer.
      Jag tycker inte att det är ett demokratiskt problem att inte alla kan få stöd, för den som vill är det ändå fullt möjligt att få stöd genom att knyta en etablerad producent till sig.

      • Tomas Amlöv januari 30, 2013 den 12:38 e m #

        Det beror ju i så fall på hur SFI tolkar begreppet – så länge man inte lägger in några politiska värderingar kring vem som kan definieras som etablerad och inte, så ser jag inget problem. Tyvärr är det ju så svårt med sådana tolkningar. Jag förstår faktiskt inte SFI:s behov av ytterligare garantier på det området, utöver kravet på completion bond. Huruvida det sedan är ett etableringshinder beror ju om det är bolaget eller de fysiska personerna man syftar på med begreppet. Fast jag förutsätter att SFI inte skulle ha några problem att stötta ett projekt av ett nystartat bolag, om bolaget anställt erfarna producenter.

        Ett större problem kan jag tycka är att filmerna delas in så kategoriskt i kommersiella och icke-kommersiella, endast med utgångspunkt i den nationella marknaden. En hel del genrer, så som tex skräck, är ju ofta mer kommersiellt gångbara på den internationella marknaden – medan publiken i ett litet land som Sverige är för liten (och denna genrer hamnar ju oftast inte i ”kvalitetsfacket” heller.)

  2. Anna Serner januari 30, 2013 den 1:58 e m #

    Finns inga politiska värderingar. Och precis som du förutsätter så kan den som inte själv är etablerad knyta en etablerad producent till projektet. Finns alltså många möjligheter. Och som sagt, Sfi har tillämpat de reglerna sedan 2006 (tror jag).
    Hur man sedan definierar genrer så är det verkligen inte rättvisande att prata kommersiella och icke-kommersiella. För även inom de breda publikfilmerna (som kanske är ett annat ord än kommersiell) finns ju allt från familj-, crime-, romcom-film osv. Det är snarare det konsulenterna tittar på än hur kommersiella de är.
    För faktum är ju att vi gärna skulle se breda publikfilmersom som också vinner priser på festivaler (står som mål även i filmavtalet, att vi ska vara representerade i tävlingssektionerna i Cannes och berlin samt på de tio främsta festivalerna). Inget fel i det kommersiella per se alltså!

    • Tomas Amlöv januari 30, 2013 den 6:06 e m #

      Jo, breda filmer kontra festival/kritiker-filmer är kanske än bättre kategorisering än kommersiella/icke-kommersiella. Effekten är dock den samma. Vissa genrer – som som komedi – är mer publika nationellt, vissa mindre. Vissa genrer går bättre på, de av SFI prioriterade, festivalerna (drama, art house, dokumentär). Action, skräck, sci-fi, fantasy osv – är ju däremot genrer som varken drar stor publik nationellt (aldrig kan bli ”breda” på svenska biografer) eller har några större möjligheter att ta sig in på festivalerna – medan de har en stor potential att nå ut till en stor publik internationellt. Finns naturligtvis undantag som bekräftar regeln, men oftast handlar det om crossover mot drama eller art house.

      Sedan: att det inte finns politiska värdering är väl inte riktigt sant. Vissa värderingar så som mångfald och genus är ju tom inskrivna i avtalet – och dessa ambitioner kan ju, om man inte är försiktig, ”spilla över” i tolkningen av vem som betraktas som erfaren och inte. Tolknnig och gränsdragning är som sagt alltid svårt.

      • Anna Serner januari 30, 2013 den 8:19 e m #

        Jo det är rätt att avtalet är politiskt, men det är inget som avspeglar sig i den typ av politik du syftar på. Vågar jag lova.
        Vi stöttar verkligen alla typer av filmer, oavsett hur man benämner ”vilken sort” det är. Det ska vi göra. Så är inte fallet med producenter, de ska vara trovärdiga i att kunna göra film. Är det politiskt? Nej, det tycker jag inte. Men det får produktionsstödsavdelningen svara på.

      • Tomas Amlöv januari 30, 2013 den 10:28 e m #

        Dock dialogen kring hur man utvärderar filmerna fokuserar väl främst på två saker: Närvaro vid internationella festivaler och/eller antal bio besökare filmen får i Sverige. Min poäng är att vissa genrer kanske bäst mäts i kvalitet snarare kring hur många länder de säljer till. Automatstödet skulle ju tex lika gärna kunna knytas till exporten av filmen till utlandet så som tex hur många pre-sales som gjorts, snarare än exploateringen i Sverige.

        Sedan ska producenter självklart vara trovärdiga i sin roll, men där är det väl främst erfarenheten att hantera komplexiteten i projektens ökade budgetramar som krockar lite med ”mer till färre” strategin. Mångfald kan ju också vara att ge stöd till projekt i olika budgetramar – och inte bara stora stöd. Många små stöd till mindre filmer skulle säkerligen också påverka mångfalden av berättelser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: