Arkiv | mars, 2013

Stort som smått

25 Mar

Filminstitutet ger verkligen en möjlighet till en varierad arbetsdag. Vi rör oss mellan den framtida filmpolitiken och vardagsnära ämnen som vårt eget hus.

Jag vet inte hur många som har sett att vi har bytt lite bokstäver och placeringar på desamma för att omvärlden ska förstå vilka skatter som göms i huset. Det står numera Filmhuset på fasaden utåt vägen, och BIBLIOTEK, Biografer, Restaurang och Bar ovanför rampen. Tidigare stod det inte bibliotek trots att vi är de enda som har den kompletta filmlitteratursamlingen.

Och så det som gör rampens mödosamma väg lite mindre mödosam; Nya bänkar som tillåter vila och att njuta vårens första sol. Kom och hälsa på!

20130325-114128.jpg

Nulägesanalys

19 Mar

Igår blev det klart med att Ratos och SF
går samman runt biografmarknaden i Sverige.
Jag har uttalat att jag är glad för att det är just Ratos, ett svenskt lite mer långsiktigt riskkapitalbolag, som blev delägare. Min förhoppning är att de förstår och vill vara med och ta ansvar för svensk film och svensk kultur.
Samtidigt kan jag konstatera att Ratos själva på sin hemsida säger att de strävar efter en avkastning på minst 20% och att det alltid finns en klar exit strategi.
Jag tror alltså inte att det kommer bli lättare för utländsk film, eller art house film, att få distribution i Sverige. Och jag tror att vi inom en överskådlig tid (5-7 år kanske) kommer få se en ny storaffär inom biografmarknaden.
Vad detta får för konsekvenser på lång sikt för annan film än den publika kommersiella filmen ska vi försöka analysera mer.
Men i dagsläget tror jag det är business as usual.

Än finns det hopp

17 Mar

I fredags satt jag i en panel om den svenska barnfilmens status och framtid, i arrangemang av BUFF.

Jag berättade då om vår strategi internt (som bland annat finns i vår egen Handlingsplan för barn- och unga).

Vad gäller produktion av ny film ha vi de senaste två åren arbetat efter en strategi som har haft tre bärande element:

  • Säkerställ att det finns produktion på gång hela tiden i Sverige.
  • Försöka få publikdragande draglok
  • Ge mer pengar till varje film, både för att ge möjligheter till högre kvalitet men även för att lättare få in den ytterligare finansiering.

Man kan konstatera att vi redan kan se positiva resultat. Just nu är det nio barnfilmsproduktioner på gång. Som jag skrev i förra inlägget så är de av väldigt olika karaktär, vilket är roligt (bland annat vår första 3D-animerade barnfilm).

Vi har fått draglok i form av den senaste Sune-filmen som dragit 560 00 besökare, och vi har fått prisvinnande filmer. Förra året vann Isdraken ett antal priser (och har blivit såld till 9 änder tror jag) och i år hade vi 9 filmer i olika barn- och ungdomskategorier i Berlinale varav Eskil och Trinidad var med i Generation Kplus. I lördags fick vi också reda på att ECFA (European Childrens Film Association) har utsett Eskil & Trinidad som Bästa Europeiska barnfilm.

Vår egen omorganisation att ta bort barnfilmskonsulenten och istället öronmärka pengar till båda spelfilmskonsulenterna (som jag vet att en del är kritiska till) känns hittills väldigt bra. Alla konsulenter är numera engagerade i barnfilmen, aldrig tidigare har det pratats så mycket om den genren än nu internt. Vi kommer naturligtvis analysera denna omorganisation noga – så det inte bara är nyhetens behag. Men som jag beskrev i februari så arbetar nu hela Filminstitutet integrerat med barn- ungdomsfrågorna, jag tror det blir bra!

Jag tror det finns hopp alltså.

Så kände jag också efter att ha sett ”Den gröna cykeln” igår. Jag skulle säga att det faktiskt är en familjefilm, men jag är rädd att det mest är vuxna som vågar lägga biopengen på en Saudiarabisk film. (Det satt dock två tonårstjejer på vår föreställning, de lät nöjda efteråt.) Men alla borde se den, eftersom den åtminstone för mig var en riktig ögonöppnare.

Det är en humoristisk, lågmäld beskrivning över hur det är att som tjej och kvinna växa upp och leva i Saudiarabien. Den är verkligen politisk, men tar inte till agitativa toner. Det behövs inte, för man förstår så väl ändå. Det var första gången jag (tror att jag) förstod hur ett vardagsliv för en kvinna ser ut i Saudiarabien. Jag tror jag på riktigt förstod hur djupt olika våra kulturer är. Jag blev verkligen förfärad av hur kvinnor har det, men fick hopp av både den unga Wadjda´s mod och regissören Haifaa al-Mansour´s. Det sker nog förändring även där.

Det finns hopp, som sagt.

På väg mot BUFF

13 Mar

Just nu pågår BUFF, Barn och ungdomsfilmfestival, i Malmö. Jag kommer vara där torsdag till fredag. Fredag förmiddag ska vi debattera den svenska barnfilmens status och tillstånd.

Det pratas mycekt om den svenska, och nordiska, krisen för barnfilm. Att vi var stora internationellt på 70/80-talet men numera görs knappt svensk barnfilm.

Vi vet att det är svårt att få finansiering för svensk barnfilm. Förvånande när filmer som Sune i Grekland – all inclusive nu dragit mer än fjolårets publiktopp Hamilton – i nationens intresse.  Tittar man på tittartoppar från amerikanska filmer så ligger även där barnfilmer väldigt högt.

Vi ser dock just nu ett antal barnfilmer som är under produktion. Fina och olika och spännande produktioner. Kanske har trenden vänt? Kanske ser fler distributörer och andra finansiärer att barnfilm kan vara något att satsa på.

För det är klart att det är viktigt att vi behöver även barnfilm som speglar det samhälle, de kulturer och värderingar som våra barn och ungdomar växer upp i. Det blir skevt om det är amerikanska värderingar som ska prägla hur vi skapar våra identiteter. Imorgon torsdag till exempel ska Kjell-Åke Andersson visa ett work-in-progress om sin filmatisering av Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen”. Hoppas många kommer dit och inspireras.

You´re damned if you do and damned if you don´t

7 Mar

I måndags kväll var jag på en middag med flera av VD-arna av våra största börsbolag. Temat för middagen var hur man kan skapa ett näringsliv som arbetar mer ansvarstagande för mångfald, jämlikhet och hållbarhet.

Flera vittnade om aktiviteter de redan gör. Tar emot långtidsarbetslösa på praktik, inför jämställdhetsprogram, eller stöttar andra med pengar. All efterlyste fler goda exempel som företag gör. Som förebilder. Men de medgav också att de själva inte vill berätta om det i medierna. För så fort de berättar om något bra de gör kontrar journalisten med att peka på det som inte sticker ut som ansvarstagande på det sättet. och bevakningen handlar återigen om vad de inte gör istället för vad de gör. Naturligtvis är det tacksamt att hitta fel hos kapitalistiska företag. Men frågan är om allt de gör är fel eller om det positiva de gör är värt att lyftas? 

Jag känner igen mig. När jag jobbar med jämställdhet så får jag ofta höra att det inte är åtgärd på rätt sätt eller att det inte är en åtgärd för något annat, ex etnisk mångfald. Nu lanserar vi tex den första åtgärden inom vårt jämställdhetsprogram. Moviement, ett utvecklingsprogram för att få fler etablerade kvinnliga regissörer. Många är positiva, men de röster som hörs i medierna är kritiska. Samtidigt får jag hela tiden svara på frågan varför vi inget gör för att förändra den sneda jämställdheten.

You´re damned if you do and damned if you don´t.

Det är synd, för det tar energi att känna sig motarbetad. Jag höll faktiskt ett Tedx-tal om det i Almedalen 2011. Om ”The Doers”. Där jag beskrev skillnaden mellan ”the doers” som gör, med risk för att göra fel men chans att göra rätt, till skillnad från ”the critizisers” som bekvämt tar sig friheten att hitta vad ”the doer” gjort för fel istället för att göra rätt själv. jag föredrar att vara en  ”Doer”!

En ”Doer” som jag just nu beundrar är Maria Sveland som skrivit boken ”Hatet”. Den handlar om det hat feminister råkar ut för i allmänhet, och kanske hon i synnerhet (hon är etta på hatarnas ”hatlista”). Jag hoppas alla läser boken eller någon av alla artiklar och tar chansen att höja rösten mot hatarna när helst de får chansen. Marias bok kan säkert kritiseras om man vill sätta den sidan till, men hatet är oacceptabelt.