Förra lördagen var jag gäst i Ekots lördagsintervju. 35 minuter som till stor utsträckning handlade om filmavtalet.
Jag tyckte att jag i intervjun sade att konstruktionen med ett filmavtal har lett till att politikerna står väldigt långt från filmen i sin kulturpolitik. Det var jag kritisk till, och den kritiken riktade jag mot samtliga partier. Jag var noga med att inte peka ut dagens regering, eller dagens kultuminister. Helt enkelt för att det skulle vara fel.
Konstruktion med ett filmavtal togs fram av socialdemokraterna på 60-talet. Något måste helt enkelt göra när biografbesöken halverats av TVn som klev in i vardagsrummen. De halverade intäkterna gjorde att filmen nära nog blev bidragsberoende. Vi har helt enkelt en för liten befolkningsmängd för att få tillräckliga intäkter från bio. Även publika kommersiella filmer har svårt att få affären att gå ihop, och bristen på pengar ger generellt sämre kvalitet på grund av underfinansiering. Producenterna har inte råd att ge filmen den tid i utveckling som det normalt sett tar. (I höst, den 16 oktober ska vi försöka prata med de politikerna om varför de valde denna lösning. Jag återkommer om det.)
Att finansen gör gemensam sak med en bransch är ovanligt, men har också skapat en engagerad bransch. Det har också skapat en finansiering som är oberoende av en statsbudget. Utmaningen nu är att filmavtal inte har med hela filmbranschen. Jag pratade om att bredbandsoperatörerna (men menade egentligen framför allt VOD-tjänster eller andra digitala betaltjänster) måste vara med för att skapa ett balanserat avtal. Så vi har oengagerade politiker men en finansiering som är fri från årliga överläggningar inom statsbudgeten. Allt har för- och nackdelar.
Jag blev därför väldigt förvånad när jag läste Helena Lindblad i DN (hittar det inte på nätet), som påstod att jag dels kritiserade kulturdepartementet och dels att jag menade att filmavtalet gynnar den kommersiella filmen. Jag vill nog hävda att jag kritiserade politikerna generellt för en bristande filmpolitisk vilja och att jag kritiserade Automatstödet, som visserligen gynnar de kommersiella filmerna men inte på bekostnad av art house-filmer, utan på bekostnad av andra kommersiella filmer som också skulle kunna ha som krav att leverera mot filmavtalets övriga mål som kvalitet, mångfald och jämställdhet.
Jag var väl inte tillräckligt tydlig. Här har jag chansen att vara det. Då ska jag också för tydlighets skull säga att jag helst vill ha en finansiering med mer pengar, med samma visioner och mål som i befintligt avtal men i övrigt med mindre detaljreglering. Om man nu valt att ha ett Filminstitut i 50 år skulle jag önska man hade förtroende för att vi skulle driva filmens frågor på bästa sätt. Istället för att driva avtalets regleringar som mer speglar särintressenas vilja än filmens bästa.
Anna Serner 
Jag lyssnade på programmet. Tyckte absolut att du var tillräckligt tydlig, men blev lite förvånad över hur kritisk du var till en avtalsmodell som inte inkluderar alla parter. Att få med VOD-distributörer känns ganska orimligt, med tanke på att alla i princip, ännu så länge, gör förlust. Känns väl mer rimligt att bredbandsaktörerna, som är de som gynnas av den illegala fildelningen, är med och betalar. Känns heller inte helt korrekt att hävda att den kommersiella filmen gynnas av filmavtalet. Snarare breda svenska filmer i så fall. Fast jag tycker nog ”festivalfilmer” är minst lika gynnade. Miljoner går ju till filmer som knappt ses av någon och hamnar i sidosektioner på de stora festivalerna, om de alls kommer med. Räknar man ut stöd per tittare, så lär ju dessa filmer ligga bra mycket högre.
Vad gäller vilken film som gynnas håller jag helt med dig (tyckte även jag sade det); det är ingen skillnad helt enkelt.
Sedan att det borde vara bredbandsoperatörerna kan jag hålla med om just av det skäl du anger, men det är egentligen ologiskt för det vore som att fastighetsägarna och inte biograferna skulle bidra.
Detta kokar väl ner till grunden i min kritik till filmavtalet. Det är inte logiskt uppbyggt när vissa fönster får nedsatt moms för att bidra till ny film medan andra inte och därmed inte bidrar. Det saknas pengar och alla som tjänar pengar är inte med. När man väljer att ”out-sourca” sin politik måste det hålla ihop i alla led tycker jag.
Som delägare även i ett fastighetsföretag så kan jag tycka det vore helt logiskt att avgiftsbelägga fastighetsägarna, om dom hyrde ut lokaler för visning av film till oseriösa aktörer som inte betalade för att visa filmen… 😉
Sedan förstår jag inte riktigt moms-argumentet. Jag tycker det baserar sig på två felaktiga antaganden. Dels att momsen per automatik skulle innebära sänkt biljettpris för konsumenten (vilket det inte gör så länge vi har fri prissättning och monopol). Dels att priset skulle vara avgörande för publikens val av filmer (När de flesta snarare oroar sig för de där två timmarna som man aldrig får tillbaka, om filmen var dålig – än för de 80 eller 100 kronorna det kostade). Man kan ju även dra en parallell här med uthyrning av lokaler. Sedan är ju även den största inkomstkällan, för biograferna, popcorn och annan kringförsäljning – så vill man verkligen påverka så är det ju popcornen man skulle beskatta eller avgiftsbelägga, inte biljetterna. 🙂