I Filmavtalet står det som vision att vi ska bli en av de ledande filmnationerna i Europa. En krävande men rolig vision. Och den uppfylls bara genom att vi alla inom filmbranschen jobbar åt samma håll.
I Cannes möter vi på Filminstitutet alla filmfestivaler i världen. De får se lite av vad som är på gång, men pejlar även in vad som ännu inte kan visas men kanske puttrar. Alla festivaler har egna profiler och krav och söker det som passar in hos just dem. Men naturligtvis följer alla utöver det även samma stora trender. Vissa frågor hör vi ofta;
– Har ni några filmer på gång med originalmanus?
– Har ni några hybridfilmer på gång (konst/drama, dokumentär/drama eller dokumentär/konst)?
– Har ni dokumentärer på gång som riktar sig till barn/unga?
Utöver det letar de naturligtvis efter filmer där hur själva berättelsen berättas är avgörande, och hur angelägen den är. Om de har de sett det förut, och om det gjort med tillräcklig yrkesskicklighet är mer hygienfaktorer. De vill se förnyelse av filmen.
Så då var det tur att vår lansering av Moving Sweden blev så bra och möttes av så mycket nyfikenhet. 190 personer kom och lyssnade på hur Andra Lasmanis har tänkt när hon tillsammans med styrgruppen (Hjalmar Palmgren/Sfi, Christian Wikander/SVT, Henrik Thorsson/Filmresurscentra och Anette Mattsson/Filmregion SthlmMälardalen) skapat det som ska försöka inspirera till just förnyelse för svensk film. Förnyelse både i konstnärligt innehåll och med nya personer. Jag själv hann inte hem från Cannes, men allt är ju bandat så det är bara att gå in och titta.
Förnyelse är nyckeln till att bli europa-ledande. Förnyelse i både form, innehåll och attityder. För alla filmgenrer och filmskapare kan bli bättre. Alla filmer kan få fler som ser dem. Kan den danska filmen”Jakten” som handlar om pedofil-anklagelser (inte ett direkt lätt ämne) få 65.000 besökare i Sverige (och 600.000 i Danmark) sin första spelmånad så kan väl egentligen alla filmer få det? Och kan ”Jakten” få så många besökare i Danmark borde väl ingen svensk bred publikfilm någonsin nöja sig med mindre, vi är ju ändå dubbelt så många?
Jag vet att det är svårt att få tillräcklig finansiering (och jag vet att vad vi på Sfi gör har stor betydelse) Jag vet också att det är svårt att komma ut med sin film, att antal kopior och biosättningen har stor betydelse. Men jag vet också att det inte har ALL betydelse, Alla som bidrar till en film har betydelse för dess framgång och möte med publiken.
Så, förnyelse för oss alla är väl ett bra ledord?
Anna Serner 
Förnyelse är bra, så länge det handlar om just förnyelse – och inte bara ”kejsarens nya kläder”. Personligen tycker jag nog att förnyelse inte är det främsta problemet i svensk film, utan snarare kunskap, mod och självförtroende. Eller snarare att det är grundförutsättningen för att man ska kunna förnya. Jakten är ett utmärkt exempel. Det är en berättelse som kräver mod och självförtroende – men även kunskap. Casting är 90% av regiarbetet som Hitchcock sa – och den filmen stämmer det absolut! Däremot tror jag inte du kan dra paralleller till filmens publik och säga att alla filmer ska nå ut till en lika bred publik. Jakten är ju i grunden ett starkt drama för vuxna, med skådespelare som har ”star power” och drar publik oavsett vilken film dom medverkar i. Ämnet gör det även tacksamt för kritiker att skriva om och debattera filmen (det blir en ”water cooler”). Det är naturligtvis ett ”svårt” ämne, men även ett tacksamt ämne – eftersom det skapar gratis publicitet (PR-vänligt som distributörerna kallar det) – och i grunden är jakten en bred och tacksam film, som dock är helt beroende av sin genomförandekvalitet för att lyckas nå sådana publiksiffror. Jämför det med tex nischade genrefilm så som skräck, sci-fi osv, som sannolikt inte görs på ett ämnen som, via kritiker, ger gratis publicitet – eller för den delen har en lika bred målgrupp. Kanske heller inga kända skådespelare. Det är inte realistiskt att tro att dessa filmer kommer komma upp i liknande publiksiffror. Även om dom internationellt kan ha en stor målgrupp. Däremot är dom inte lika beroende av sin genomförande kvalitet som ett drama som jakten (även om alla filmer blir mer och mer beroende av genomförandekvaliteten i och med att fildelning gör det omöjligt att sälja in filmer enbart på trailer – och i princip raderar DVD som intäktsfönster.
För övrigt så borde man väl önska viss förnyelse även vad gäller filmernas finansieringsplaner. 🙂
Så bra formulerat det jag själv försökte uttrycka.
Bara två förtydliganden. När jag skrev förnyelse är ett bra ledord för oss alla, så menar jag självklart att även vi finansiärer ingår i oss-et!
Vad gäller om alla ska ha som mål att nå 600.000, dvs en väldigt bred publik, så inser jag att det är en utopi. Och att det är inte den summan som ska vara ledande. Men även det man brukar kalla konstnärlig film, art house eller det förhatliga ordet ”smal” film borde väl vilja nå så många som möjligt inom sin genre? Även om målet är att komma in på festivaler så borde man väl vilja att ens film sågs av så många som möjligt?
Men jag blandar inte ihop mål -och syftesskillnader för kommersiella filmer och art house. Alla filmare vill nog nå sin publik och vara angelägen, även om målgrupperna för filmen kan förväntas innehålla olika många individer.
Art house behöver inte per definition vara smal film eller icke-kommersiell. Pulp Fiction är i grunden en art house film, som drog in över $100 miljoner. Det som främst skiljer art house från övrig film är ju att marknadsföringen sker via festivaler – och att ”det konstnärliga uttrycket” ofta prioriteras över berättelsen, till skillnad från mainstream där berättelsen prioriteras över regissörens konstnärliga uttryck (du känner igen en film av Roy Andersson, även om du inte alltid kommer ihåg vad den handlade om – medan du nästan alltid kommer ihåg vad Beck-filmerna handlade om, men kanske inte vem som regisserade). Sedan når naturligtvis filmer utan ”star power” eller en ”built in audience” inte ut till lika många. Där kan man väl möjligen fråga sig om det är SFI:s uppdrag att stödja dessa ”pre-branded projects” – så som uppföljare, re-makes och/eller adaptioner på kända böcker o dyl. filmavtalet var ju, i alla fall från början, konstruerat för att dom starkare filmerna skulle bära dom smalare. Samtidigt bör man ju inte, felaktigt, anta att all genrefilm per automatik är kommersiell eller bred.
Björn, i princip har du förstås rätt. Men i praktiken är det inte realistiskt att tro att alla konstnärliga filmer vi för i Sverige skulle kunna nå den höga kvaliteten.
Mål ska inte bara vara tydliga och mätbara, de ska vara realistiska också.