Idag har rapporten kommit från Statskontoret. I grunden en bra genomlysning av vår verksamhet. mycket nyttigt när utomstående tittar på hur man organiserar sig och arbetar, för det finns alltid grund för förbättringar. och glädjande nog hittar Statskontoret samma saker vi själva har identifierat och redan arbetar med.
Det gäller saker som att vi måste tydligare koppla mål med våra uppdrag och aktiviteter. Att vi måste bli bättre på att formulera målen så de kan mätas och rapporteras tillbaka. Väldigt naturligt att vi ska göra det, för i grunden är det ju ett förtroende att förvalta skattebetalarnas pengar och regeringen måste kunna se att vi förvaltar förtroende väl; att pengarna går till det som regeringen avsett.
Scen 1 är därmed positiv.
Däremot kom pressreleasen som jag inte kan förstå varför den hade så braskande rubriker. Jag tyckte inte pressreleasens rubriker hade täckning i texten. Bevakningen blev därefter, exempel här och här. Huvudrubrik blev ”Filminstitutet behöver bli mer effektivt”, när resultatet i texten var att vi har saker att åtgärda som kan innebära risker att vi inte blir effektiva, men inget påstås om att vi inte är effektiva. Helt enkelt måste vi ju bli bättre på att redovisa vad vi gör så regeringen vet att vi är effektiva. Rätt rubrik borde vara ”Filminstitutet måste bli bättre på att redovisa”.
Scen 2 är alltså mindre positiv.
Sedan tycker vi inte Statskontorets analys är korrekt i sin helhet. Det gäller främst produktionsstödshanteringen. Statskontoret menar att vi ska vara tydligare i vilka kriterier som ligger till grund för våra bedömningar, och det har de rätt i. Vi har själva redan uppmärksammat Danmarks riktlinjer, och de är verkligen bra förebilder. Vi ska vara så tydliga vi någonsin kan och arbetar på att bli bättre. Men vad gäller hur vi formulerar avslag så tycker vi nog att det är en mer nyanserad verklighet.
Och att inte alla filmer som vi ger stöd får en stor publik menar vi är helt som det ska. Vi har många mål att uppfylla enligt avtalet, och publik på bio är ett mål. Men vi har också ett mål med mångfald, förnyelse, festivaldeltagande osv. Dessa mål är inte förenliga med målet med en stor biopublik, även om de inte heller ska motverka målet förstås. Men syftet med alla filmer är inte att nå en stor biopublik helt enkelt.
Scen 3 är alltså dubbel. Vi ska läsa, analyser och ta till oss det som vi tycker är relevant. Sedan får vi se vad regeringen drar för slutsatser och vad det innebär.
I slutändan kommer det bli till det bättre.
Slutet gott allting gott.
Anna Serner 
Det vore väl utmärkt om SFI kunde utfärda bättre riktlinjer för vilka kriterier som ska gälla för produktionsstöd. Jag har förvisso aldrig fått ett avslag från SFI som jag inte förstått hur de/ni resonerat. Däremot har jag vid flertalet tillfällen våndats vid vad och hur man ska lyfta fram saker i ansökningar (och kanske ångrat vissa formuleringar i efterhand) – samt även möjligen avstått från att söka stöd på projekt jag kanske borde sökt på.
När det gäller hur filmer utvärderas utifrån publika framgångar, festivalframgångar osv – så tycker jag det finns en hel del att göra. Främst i form av att syftet bör vara uttalat och tydligt när projektstöd tilldelas – så att man kan utvärdera framgången mot tänkt syfte. Samt att det ska vara uttalat vilka festivaler (och sektioner) – som är ”godkända” (det finns ju så sanslöst mycket festivaler, men de som verkligen betyder något i form av att ”göra Sverige till Europas ledande filmnation”, kan man ju räkna på ena handens fingrar). Känns ganska ofta nu som man i efterhand rättfärdigar stöd till en del uteblivna publiksuccéer, med att filmen vunnit något litet pris på en obskyr festival som de flesta knappt ens visste existerade (och uteblir även priser internationellt, så kan man alltid kalla filmen ”experimentell” och/eller ge den en Guldbagge). Det skulle även säga en del om vad vi vill med filmpolitiken i festivalsammanhang – och vart vi lägger ribban.
Låter bra att du förstått. Då kan man ju antingen dra slutsatsen är du är mer begåvad än andra filmare, eller att Statskontoret faktiskt inte har dragit rätt slutsatser. Kanske en kombination av att du är begåvad och att de delvis har rätt. Vi kan säkert bli tydligare än vi redan försöker vara.
Men vad gäller vilka krav vi ställer på filmerna är vi uppenbarligen inte lika tydliga med. För det är naturligtvis så att vi, när vi meddelar stödbeslut, vet vad vi förväntar oss och hoppas på. Jag tror nog det är en transparent förväntan till den som får stödet, kanske inte för andra. Ska fundera på om vi kan bli transparentare där.
Vad gäller publikmål så sätter varje konsulent ett estimat, liksom lanseringskonsulenten sätter ett. Det går mycket bra att mäta mot.
På kvalitetspmrådet är det svårare. Vi har alltid målet att filmerna ska få minst 3 i betyg i snitt, oavsett genre eller målgrupp. Och har man festivalframgångar räknas det in i snittet genom ett poängsystem. Men det är faktiskt inte sant att vilken festival som helst ger poäng, och beroende på festival får man mer poäng. Tex ger film i tävlan i Cannes eller Berlin mest poäng. Övriga festivaler vi fokuserar på är Venedig, Toronto, Sundance, San Sebastian, Busan, Idfa, Clermont-Ferrant och Annecy. Ytterligare ett antal ger också poäng, exakt vilka kan jag faktiskt inte svara på. Men själv ska jag tex åka till dokumentärfestivalen i Kosovo i augusti, en festival som vi alltså anser tillräckligt betydelsefull. När vi ger stöd är det väldigt tydligt för oss om vi förväntar oss festivalframgångar eller ej. Och de är ganska lätta att mäta också.
Man skulle kunna vara ganska nöjd, men det är vi inte.
Vi ska se över våra kvalitetsbedömningar – för vad som är kvalitet är ju verkligen ingen självklar historia. Jag hoppas på en bra dialog med hela branschen om det. (Alltså såväl art house som kommersiella delar.)
Nu innebär det inte det faktum att jag förstått mina avslag, att jag per automatik samtidigt förstått alla beviljade stöd. Tyckte dock att konulenten för Moving Sweden, förklarade det mycket bra när hon beskrev att hon ville ha en palett av olika filmer. Det är väl lite så stödfördelningen går till. Dvs avslag har inte alltid (eller endast) – med kvaliteten på projekten att göra, utan med att det kanske redan tilldelats stöd till liknande projekt. Där kan jag väl tycka att indelningen/avgränsningen mellan publik/kommersiell kontra art house kan bli lite svartvit och att man kanske saknar stöd för kommersiella projekt som har sin största publik utanför Sverige (läs genrefilm). Dvs inte enbart jobba med estimat på publiksiffror, utan även på intäkter. Det är ju trots allt intäkterna kontra kostnaderna, som avgör om en film är kommersiell eller inte – inte huruvida det är art house eller genrefilm.
När det gäller festivaler är väl alla överens om att närvaro i huvudtävlan på ”The big Three” (Cannes, Venedig, Berlin) – är ett bra mål. Jag är dock tveksam till vad exakt medverkan i sidosektioner som ex un certain regard leder till, mer än att det blir en snackis på hemmaplan. För övriga festivaler är det ju sedan ganska individuellt exakt vilken festival som gynnar filmen. För genrefilm är ju tex South by Southwest ellr Fantasi mer lämpliga än någon av de nämnda – och det blir ju då lite konstigt att utvärdera den typen av film mot festivaler som inte gynnat dem (fast jag gissar att ni kanske går på FIAPF’s lista över a-festivaler). Med andra ord, exakt vilka festivaler som vi värdesätter säger en hel del om vilken typ av film vi prioriterar.
När de gäller kvalitetsbegreppet så är det absolut det mest knepiga. Är dock helt övertygad om att endast (eller ens överhuvudtaget) – att gå på betyg från kritiker är totalt felaktigt. Det gynnar drama och art house och missgynnar komedier och genrefilm – och framförallt barnfilm (Har en renodlad barnfilm någonsin fått 5:a i betyg?). Kritiker ger bra betyg till filmer som är hantverksmässigt bra, formstarka och gjorda på starka ämnen. (JKF är tex en ganska ordinär detektiv-story, men har ett starkt formspråk och gjordes på ett debatterbart ämne, vilket medförde att den fick högre betyg).
Förstår inte varför målet med festivaldeltagande skulle vara oförenligt med stor publik, som du skriver. Filmer som Pulp Fiction, Rainman, Sex, Lies and Videotape, har alla vunnit priser både i Cannes och Berlin.
Vore det inte bättre att även vi i Sverige försöker göra filmer som både håller en hög konstnärlig kvalité och som har ett tilltal som kan nå en stor publik?
Fast hade dessa filmer gjorts på svenska, med internationellt sett okända skådespelare, så hade dom sannolikt inte nått en så bred publik.
Hade dom gjorts på svenska så hade dom sannolikt fått en stor publik i Sverige och en mindre ute i världen. Vi får väl hoppas att festivalerna fortfarande hade sett filmernas kvalité oavsett språk.
Som Thomas redan sagt är det svårt med vårt språkområde att konkurrera med amerikanska filmer.
Och med vår lilla marknad är det inte realistiskt att få ihop de relativt sett stora budgetarna som oftast behövs för att nå den kvaliteten och de skådisarna.
Mål ska inte bara vara mätbara utan även realistiska. Det är tyvärr inte realistiskt för något litet land som Sverige att varje år ha tävlande i Cannes eller Berlin.
Men vi borde klara det oftare!
Sex, Lögner och Videoband hade en budget på $1,2 miljoner (och den rapporterade budgeten är nog lite uppblåst) – så det är väl absolut en rimlig budget även för en svensk film. Budget har ganska liten koppling till festivalframgångar.
Budgeten på Sex, Lies & Videotape låg på ca en miljon dollar och filmen utgjorde starten på många, då okända, skådespelares karriärer.
Är det inte synd att på förhand utgå från att filmer för festivaler och filmer för den breda publiken är två olika saker? När våra danska vänner gör ”Jakten” så handlar det inte om marknadsföring och höga budgetar. Det är film av så hög så kvalité att den också drar en stor publik. Jag håller inte med dig, när du säger att det inte är ett realistiskt mål att göra filmer som når en stor publik på sin hemmamarknad och samtidigt röner stort internationellt intresse. Danskarna lyckas med detta gång på gång. I Sverige har Moodysson lyckats några gånger och det finns andra exempel. Det är ingen omöjlighet. Förklaringen till dessa filmers framgångar handlar nog väldigt LITE om storleken på budgeten och väldigt MYCKET om upphovsmännens syn på kvalité.
Ni har rätt i princip. Med rätt ambition så finns alla möjligheter.
I praktiken tycker jag dock fortfarande inte det är rättvist att jämföra Sverige med USA. Sex, lögner och videoband gjordes för 24 år sedan. Det visar att den typen av framgångssagor inte är så vanliga. Det görs floppar även i USA, men antalet gjorda filmer är så mycket större att det så klart även oftare blir flippar.
Men så klart. Återigen. Det går, vilket danskarna visat de senaste åren.
Nej, naturligtvis finns det en skillnad. Kanske framförallt i volymen filmer som länderna producerar. Vilket är varför jag anser att ”mer till färre”-tänkandet är totalt kontraproduktivt i ambitionen att göra Sverige till en ledande filmnation. Enda sättet att få mer närvaro på festivaler är att göra fler filmer, oavsett budget. Ska man sedan vara riktigt ärlig i hur det går till när filmer nomineras till de större festivalerna, så ligger det ju även en hel del rävspel där mellan festivalerna (som konkurrerar om att få dit dom ”hetaste” filmerna) – och säljbolagen som vill knuffa för vissa av sina filmer. Där handlar det inte bara om filmerna i sig, utan även om vilken relation säljbolagen har med de personer som nominerar filmerna. Där kan jag ju tycka att SFI borde – om man är uppriktig med ambitionen att nå framgång på festivaler – vara lika angelägna om att se till att filmer man stödjer har en lika stark säljagent som producent. Det är trots allt ingen slump att det ofta är samma säljbolag, år efter år, vars filmer återkommer i huvudtävlan på de stora festivalerna. Sedan handlar det ju även om att vi just nu har ganska få (om ens någon) – regissör som det finns ett riktigt sug efter internationellt. Det finns ju ingen regissör som festivalerna slåss om, för att få premiärvisa dennas filmer – så som dom gör med tex Lars von Trier, Nicolas Refn eller Thomas Vinterberg. Möjligen att Roy Andersson och Thomas Alfredsson är på väg dit, men känns ännu inte som dom är där. Där ser man också en tydlig skillnad på hur danskarna låtit sina regissörer utvecklas via att göra filmer med lägre budget, medan Sverige har låtit regissörernas filmer hela tiden blir dyrare och dyrare – för att sedan krascha när dom floppar med en för dyr film. Klassiskt misstag och det är väldigt få regissörer var karriärer återhämtar sig efter att dom floppat med prestigeprojekt.