Mot Sveriges vilja har EU-parlamentet undantagit kultur från ett frihandelsavtal mellan EU och USA.
Grunden är att frihandel mellan de två handelsområdena ska göras gynnas, bland annat i syfte att skapa fler arbetstillfällen i både USA och Sverige. Låter bra, men att inte undanta kulturen hade fått katastrofala följder. Jag förstår faktiskt inte hur de resonerat från svenskt håll.
Frihandelsavtalet innebär nämligen att man inte får utesluta något land när man fattar beslut om statsstöd. Med statsstöd avses även produktionsstöd och andra av våra stöd. Konsekvensen skulle bli att vi inte skulle kunna ha ett filmavtal där vi bara ger pengar till svenska filmer utan vi måste då likställa även amerikanska filmproduktioner som stödberättigade.
Jag har svårt att tro att Christoffer Fjellner har satt sig in i konkurrensen på marknaden som uttalar sig som han gör. Citatet ”Jag tror att kulturen i Europa är så pass stark att den klarar sig utan att vi försöker skydda den med protektionism.” måste bottna i en okunskap om hur svårt icke-amerikanska filmer har på alla marknader. Det är till och med så att svensk film framstår som annorlunda i våra övriga nordiska länder, och vice versa.
I Cannes på filmfestivalen i år blev det ramaskri från alla europeiska länder när frihandelsavtalets kulturundantag kom upp. Inte bara fransmännen skrek i högan sky, utan även alla andra länder utom Sverige, Danmark och Holland. Vi tre representanter för våra länder var de enda som skulle förklara varför våra regeringar inte menar att våra språkområden inte har betydelse för hur våra filmer tas emot, eller att våra kulturer skiljer sig från den amerikanska på ett sätt som försvårar deras kommersiella potential. Framför allt i relation till den amerikanska filmen.
Intressant i sammanhanget är de uppgifter som European Audiovisual Observatory (EAO) presenterade i Cannes.
Av de idag tillgängliga tjänsterna för VoD i Europa är 48 % USA-ägda. Det finns VoD-tjänster i de flesta europeiska länder, de flesta av dessa är inriktade mot den egna marknaden. Sverige sticker, tillsammans med till exempel Luxemburg, ut med en relativt stor andel tjänster även riktade mot andra länder än Sverige.
Detta gäller antalet tjänster och säger inget om deras marknadsandel av intäkterna. Eftersom de två största tjänsterna, iTunes och Netflix med Europakontor i Luxemburg, är USA-ägda är den amerikanska marknadsandelen sannolikt betydligt större än 48%. Även om det alltså finns svenska tjänster med inriktning även på andra marknader än den inhemska är frågan om möjligheterna att konkurrera med de stora tjänsterna är så stora.
En oroväckande bild av effekterna gavs av en bioägare och producent från Portugal under Europa Cinemas möte i Cannes. Stora USA-ägda tjänster dominerar på VoD-marknaden. De köper rättigheterna för all distribution för en stor del av den inhemska produktionen. De väljer sedan att i stor utsträckning endast släppa dessa titlar till VoD. En fördel kan vara att många teoretiskt därmed kan se filmerna men eftersom andelen av befolkningen som har tjänsterna är begränsat blir spridningen av den inhemska produktionen också begränsad, och den hamnar inte på bio. En stor nackdel är att utbudet på bio blir ännu mer dominerat av det amerikanska utbudet.
Enligt ett pressmedelande från EAO igår är den amerikanska dominansen på TV-marknaden för barn stor. 162 av de 320 barn-TV-kanaler som finns i Europa är USA-ägda och ingår i stora mediakoncerner som Time Warner, The Walt Disney Company och Viacom. Disney Channels olika kanaler är populärast i ett stort antal länder. 21 av de 320 är public service kanaler, SVT Barnkanalen lyfts som ett exempel och är den populäraste i Sverige enligt EAOs uppgifter.
Ja. I korthet kan man alltså säga att vi på Filminstitutet inte håller med Christoffer Fjellner att kulturundantaget handlar om fransk kulturprotektionism. Det handlar om att kultur behövs för att vi som medborgare ska kunna förstå oss själva och vår egen samtid och inte hela tiden behöva spegla oss i amerikanska värderingar. Och det handlar också om att vi i europa ska ha en rimlig chans att vara kulturutövare, och det är arbetstillfällen det med.
Helt enkelt. Tack Frankrike för att ni stod på er. Kulturundantaget är helt avgörande för vår svenska kultur i allmänhet och filmkultur i synnerhet.
Anna Serner 
Tycker det känns lite som en storm i ett vattenglas. Det är väl fortfarande så att stöden får utformas så att dom riktas till tex oberoende producenter? Dvs producenter som inte ingår i koncerner med distributionskapacitet. Det är ju inte som om Time Warner, Disney eller Viacom – plötsligt skulle bli berättigade att kunna söka produktionsstöd från SFI, eller? Det finns ju dessutom massor av amerikansk, smalare, independent-film som aldrig når Sverige. Den ”amerikanska dominansen” handlar ju främst om brister i konkurrenslagstiftning, inte om huruvida vi har frihandelsavtal eller inte (exemplet med VoD i Spanien belyser ju främst en aktör som missbrukar sin dominerande ställning på marknaden). Det handlar om studiofilmer kontra independent. Om konglomerat kontra småföretagare. Oavsett om man sedan talar om amerikansk eller europeisk film (det finns ju fö massor av amerikansk studiofilm som spelas in i, eller samproduceras med, Europa). Den rent praktiska skillnaden hade väl främst blivit att amerikanska bolag sluppit att gå via svenska samproduktions partners.
När det gäller de audiovisuella tjänsterna i förhandlingarna i EU om kommissionens mandat för det planerade frihandelsavtalet mellan EU-USA så har det uppkommit en del missförstånd i debatten.
Även om det inte på förhand säkert går att säga hur förhandlingarna utvecklar sig och vilka krav USA kan komma att ställa, så är utgångspunkten den att det inte är tal om att EU som helhet ska åta sig något mot USA. Alla medlemsstater har frihet att själv bestämma över eventuella åtaganden och undantag inom de begränsade områden som diskuteras.
Mandatet skulle heller inte påverka Sveriges (eller något annan medlemsstats) möjligheter att stödja film och TV. Offentliga subventioner ska fortsätta kunna vara ett betydande medel för främjandet av den kulturella mångfalden både i Sverige och i EU.Det handlar inte alls om att förbjuda eller begränsa offentliga subventioner. Det ingår inte i diskussionen och det vore helt orealistiskt att föreslå.
Och bara för att klargöra ytterligare – i dagsläget råder näringsfrihet. Det som diskuteras är möjligheten att i avtal binda den öppenhet som vi har i dag. Det är inte fråga om en ökad liberalisering där vi ökar tillgången till amerikansk produktion jämfört med vad som finns i dag.
Henning Envall, UDs enhet för internationell handelspolitik
Tack för förtydliganden. Och allas synpunkter.
Det vi oroar oss över, tillsammans med övriga europeiska filminstitut, är att man öppnar en dörr som man inte vet om den kommer användas eller ej.
Vi ser också att förslaget idag inte ser så farligt ut, men vi vet som sagt inte hur medlemsstaterna (inkl Sverige) väljer att tillämpa och implementera. Därför vill vi inte öppna dörren för den typen av osäkerhet, eftersom vi redan idag vet att svensk film inte spelar på samma villkor på marknaden som amerikansk film.
Rädslan för det okända är alltid svår att hantera, det är väl där modet – som du talade om i ett tidigare inlägg – kommer in… 😉
Ja, förstås Thomas.
Men vid sidan av modet måste kunskapen ligga. Så det är alltid en fin balansgång;)