På väg hem från Tällberg Forum efter två dygns diskussioner om globaliseringen, och hur vi kan skapa en bättre värld. Egentligen för tidigt att reflektera över helheten (inte minst för att jag lämnar lite för tidigt), mer än reflektionen att det är typiskt svenskt att det skulle komma ett åskväder som nästan slet bort tältet och dränkte oss. Men jag ska under måndag och tisdag ha strategimöte med styrelsen och inser att sammanfattar jag inte nu så kommer det inte ske.
Tällberg Forum samlar forskare, politiker, företagsledare, organisationsföreträdare och en hel del andra från hela världen. (Det är som World Economic Forum i Davos, utan presidenter men förutom Sveriges kung även en del andra kungliga personer. Dessutom en del svenska ministrar där Birgitta Ohlsson höll ett av de mer passionerade talen.)
Samtalen hålls på en väldigt hög och abstrakt nivå. Ibland alldeles för akademisk och teoretisk, och jag satt länge och undrade hur deras kulturtema skulle komma fram. Det gjorde det inte mer än i kulturella musik- och poesiinslag. Samtalen blev istället ibland alldeles för nischade, om man inte själv var forskare eller delaktig inom ett område var det väldigt svårt att delta.
Och det är synd, för just samtal över gränser och discipliner tror jag är en viktig nyckel till en större gemensam förståelse för världen och hur vi ska kunna skapa positiva förändringar. Då måste alla kunna bidra med sina specifika perspektiv på samma problemställning.
Idag lördag deltog jag dock i ett seminarium om globaliseringen och konsekvenser för kultur och religion. Det visade sig handla om Mellanöstern. Huvudtalare var (från vänster i bild) professor Jerrold D. Green, USA, journalisten Baria Alamuddin, Libanon, och Prince Turki Al Faisal of Saudi Arabia. De samtalade om bilden av Mellanöstern, bristen på förståelse för våra olika kulturer från alla parter och i deras specifika fall frustrationen över hur de så stereotypt skildras i både nyhetsmedier och filmer.
Det var ett lågmält och intressant samtal med flera andra Mellanösternländers representanter delaktiga. Man får en stor ödmjukhet för deras situation både med krig, demokratiutveckling men också önskan om respekt och förståelse. Tidigare om dagarna har det pratats en hel del om världens brist för förståelse för varandra och även oss själva, att vi måste skapa en ny berättelse om vilka vi är (som förövrigt även blev temat när jag deltog i Tillväxtdagarna och reflekterat över).
Då kändes det bra att kunna göra ett inlägg där kulturen inte blir ett egenintresse utan faktiskt kan vara medskapare i samhället. På ett bra sätt. Jag påminde Prinsen och journalisten om att vi alla vill höra DERAS berättelser om deras befolkning och kultur. Slippa stereotyperna som vi får i oss.
Jag påminde om ”Den gröna cykeln” och ”Nader och Simin”, två filmer som både beskriver deras kultur inifrån, med både positiva och negativa aspekter. Men även beskriver det som förenar oss universellt – kärleken mellan två människor, förälder och barn, partners, vardagslivet med sina livspussel. Saker som förenar oss och skapar förståelse för varandra. Men jag påminde också om att dessa berättelser kräver yttrandefrihet, och det är en nyckel till något bättre.
Prinsen berättade då att ”Den gröna cykeln” nu visats på en festival i Jeddah, men påminde om att demokrati tar tid att skapa och måste skapas givet landets historia. Dvs inte bara på vårt sätt, utan på deras.
Och att ”Den gröna cykeln” visats i Saudiarabien (som försökt stoppa den), samt att vi från Filminstitutet förra året tilläts visa filmer som ”The blackpower mixtape”, ”Det sista kapitlet” och ”1000 ggr starkare” visar nog ändå att de tar staplande steg på yttrandfrihetens väg.
Jag har fått större förståelse för deras utmaningar efter dagens seminarium.
Det finns hopp. Och solen skiner igen.
Anna Serner 
Kommentera