I fredags hade vi ett Filmrum. ”Bögjävlar” som handlade om det utforskande arbete som pågår just nu om vad som hänt efter filmen ”Bögjävlar” som spelades in på 70- talet. Vi fick se filmen också, ett riktigt tidsdokument. Samtalet befriande fritt från polemik och olika läger, bara stillsamt utforskande. Verkligen unikt och väldigt inspirerande.
Lite skillnad var det när jag igår var i Haugesund och pratade barnfilm. Ironiskt nog var det samtidigt höstpresentation i filmhuset och en mycket stark barnfilmshöst presenterades. Helena Lindblad kunde konstatera det i DN, mer utförligt i pappersupplagan dock.
Men goda nyheter driver inget samtal så representanter för de nordiska filminstituten, jag en av dem, skulle fortsatt försöka lösa problemet för barnfilmen. (Och naturligtvis har vi ett fortsatt problem även i Sverige, se nedan)
Biografcentralens rapport ”Kinos väg till stjärnorna” låg till grund för samtalet.
Igen hände det som jag nu känner igen väl, alla ögon vänds mot instituten och förväntningarna på en lösning. Vi kan säkert arbeta bättre, men i grunden är det många skäl till att barnfilm inte görs eller når sin publik.
Vad menar jag (eller vi, för vi var alla eniga från instituten)?
Vid sidan av våra tillkortakommanden har följande stor påverkan;
- De flesta producenter/regissörer/manusförfattare vill hellre göra film till vuxna.
- Därmed kommer det in för lite ansökningar om barnfilm.
- Övriga finansiärer tror inte på den kommersiella kraften så många projekt faller.
- Därmed görs det för lite barnfilm.
- Därmed blir erfarenheten för dålig och det går ut över kvalitén.
- Därmed sviker publiken.
Det finns inga snabba lösningar, men jag tycker det finns några.
Vi på Sfi har en strategi att bevilja så många projekt som möjligt för att hålla igång produktionen och därmed erfarenhet.
Vi ger mycket högre stödbelopp än till annan film för att hjälpa till i finansieringen.
Vi överbokar vår budget eftersom vi vet att många projekt faller, därmed försöker vi säkerställa en jämn produktion.
I Sverige har vi också valt att inte ha en egen barnfilmskonsulent utan låter alla konsulenter ansvara för att det görs barnfilm. Det har lett till ett mycket mer närvarande samtal på hela avdelningen, vilket vi tycker är positivt. Flera är tveksamt kritiska till att ta bort barnfilmskonsulenten, jag tror vi får vänta och se vilket resultat det får. Vad gäller den övriga strategin verkar det ge effekt. Som sagt är det en stark barnfilmshöst, och vi har även fina premiärer nästa år. En jämnare produktion alltså.
Mer kan göras. I rapporten föreslås ett nordiskt barnpris, distributionsstöd via Nordisk Film- och TVfond, VOD-stöd, samarbeten mellan instituten osv. Vi har redan en del av detta men ska titta på förslagen närmare. I november samlas filminstituten i Stockholm och då kommer vi absolut ha barnfilm som en punkt på agendan på mötet.
Själv fick jag en riktig ögonöpppnare när jag frågade eleverna från filmhögskolorna hur mycket utbildning de fick i att göra barnfilm. Bortsett från i Stockholm gavs ingen utbildning alls!
Om det är så att skolorna utbildar inte till att regissera, utan att uttrycka sig själv (auteur-utbildningar), är det kanske inte så konstigt att vi inte har ett större intresse för barnfilm?
Att göra film till barn borde vara lika utmanande, spännande och högt i status som annat. Så är det inte. En bra start vore om filmskolorna tyckte det. Det kanske skulle ändra hela attityden från grunden. Då skulle institutens möjligheter att påverka få mycket större effekt!
Anna Serner 
När jag pratat med distributörer både, i och utanför Sverige, om barnfilm så har deras främsta invändning varit dels att barnfilm kräver så mycket resurser i marknadsföring för att nå sin publik. Resurser som nästan endast de stora studiobolagen har, vilket är varför filmer som Bilar och Monsters blir så dominerande. Eftersom dom har ”lead in” tider på kanske 4-5 år. Något som de flesta oberoende producenter och distributörer inte kan konkurrera med. TV-bolagen verkar även tycka att det är svårt att hitta annonsörer till dessa filmer – samt att dom är för smala (i grunden ett problem för alla genrer som inte väder sig till en bred publik, så där har ju barnfilm och skräckfilm samma problematik). Sedan så kan dom ju sannolikt köpa in reprisrättigheter som riktar sig till samma målgrupp, för en bråkdel av kostnaden mot nyproducerat.
Jag har iofs förstått att det är lite lättare med målgrupp ”pre-school” medan den svåraste är just lågstadie/mellanstadie. Något som väl lyser igenom lite när vi ser filmer som Lasse Maja, Alfons mfl. Ungdomar är ju även de som laddar ner film mest, samtidigt som deras disponibla inkomst ju inte är så hög – så inte så konstigt om man misstror den kommersiella kraften i projekten. Jag hade själv en barnfilm, som var beställd av ett amerikanskt bolag 2010, men någonstans strax där efter dog ju DVD-marknaden totalt och den nya kalkylen för break-even som bolaget gjorde medförde att filmen skulle behöva produceras för en så låg budget att det kändes omöjligt att få ihop. Där är val barnfilm nu lite i samma sits som art house, det måste göras främst med mjuka pengar. Ett annat projekt jag har är tex mer eller mindre helt beroende på huruvida vi lyckas pussla ihop en Sydafrikansk tax-credit, med Europeisk ”soft money”.
Gillar Tomas kommentar.
Läser i blogginlägget:
”Som sagt är det en stark barnfilmshöst, och vi har även fina premiärer nästa år.”
Är lite nyfiken då på vad det är för barnfilmer. Tänker att om det är Alfons filmen och Bamse filmen och liten skär och prickig filmen m.m, som räknas in här så är det som Tomas säger ”pre-school” åldrar. Jag söker lite ”Sagan om Ringen”, ”Fantasia”, ”Spirited Away”, ”Harry Potter” ”Svenska Disney”. Alltså barnfilmer som riktar sig mot lite barn, ungdommar och minst lika mycket till VUXNA.
Hoppas svenskarna börjar söka stöd för det, jag vet att vår studio ska göra det.
Förhoppningsvis får du vad du vill. En 3D animerad film, Beyond Beyond har premiär i februari (tror jag).
Jag har bara sett en scen, men den såg väldigt fin ut. Jag blev även som vuxen sugen på mer!
Just det! Beyond Beyond ser jag fram emot. Hade glömt den! 🙂
Just 3D animerade filmer är väl annars precis det som är svårast att göra utanför studio-systemet, eftersom man direkt konkurrerar med Disneys och Pixars filmer, som ju har lite andra resurser i marknadsföring. Det räcker ju tyvärr inte med att bara ha en bra film, om den inte sedan backas upp med marknadsföring. Man kan ju bara ta den svenska filmen Tomtar av Troll som endast fick drygt 4000 besökare på bio. (http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article2595503.ece).
Hej Anna
Med anledningen av ditt blogginlägg om filmutbildningarnas ansvar för barnfilmen i Sverige så känner jag att jag vill uppdatera dig om hur vi på Akademin Valand Film (tidigare Filmhögskolan) arbetar och tänker kring frågan. Som vi ser på det så utbildar vi inte studenter i hur man gör film efter färdiga mallar. Vi ser på det som att vi (kollegor och studenter tillsammans) studerar ämnet filmisk gestaltning och till stor del gör vi det faktiskt tillsammans med barn. Våra studenter (både kandidat och magister) arbetar med barn under sin utbildning där barnens skildringar sätts i fokus och vi ger barnen tolkningsföreträde att beskriva sin omvärld. Studenterna får möjlighet att få syn på sina egna konventioner om barns preferenser. Det är ett långsiktigt arbete som på sikt kan ge en vitalitet åt de filmer som riktar sig mot barn och ett bildningsprojekt som arbetar i båda riktningar.
Så sent som i helgen arrangerade vi estetiskt sommarkollo för barn
http://www.bt.se/nyheter/svenljunga/lekfullt-pa-sommarkollo-i-kalv(3909605).gm
Personal, studenter och alumni var närvarande på kollot och där producerades ett 30 tal filmer tillsammans med barnen. Att själv göra film ökar intresset för att se film. Vi bildar alltså en publik samtidigt som vi tillgängliggör kameran som ett självklart verktyg för barnen.
Som du sedan tidigare besök hos oss kanske redan vet så arbetar vi kontinuerligt med Barnfilmsskolan. Vi driver kurser för lärare, förskollärare, bibliotekarier samt yrkesverksamma filmare. Våra programstudenter arbetar också med Barnfilmskolan.
http://www.barnfilmsskolan.se
http://www.filmblickar.se/authors/author09.aspx
Vi tänker väldigt mycket på att möjliggöra kameran som ett verktyg för alla barn så att de ges möjlighet att skildra sin värld och bli egna producenter och inte bara konsumenter. Vi har märkt att det barnen vill visa oss inte kanske alltid är det vi tror de är intresserade av. Senast sågs vi ju i Almedalen där vi arbetade med en förskola.
Varje examensår finns det alltid någon student som är särskilt intresserad av att göra en examensfilm som riktar sig mot barn som publik. Flera av studenterna har också efter utbildningen gjort långfilm eller TV-serie riktade mot barn och ungdom, nyligen te.x Martin Högdahl, som var representerad med ”Isdraken” i Berlin.
Vi berättar gärna mer och du är som alltid hjärtligt välkommen att komma ner till oss och ta del av vårt arbete.
Klara Björk, Akademin Valand Film
Tack Klara,
Ja, ni verkar göra en del på området. Även om det ju är stor skillnad på att göra film FÖR barn och filmer AV barn.
Det torde inte ha varit något från Akademi Valand på plats i Haugesund. Det var det däremot från STDH, de berättade att där har det givits en masterutbildning i att göra barnfilm. Danskarna verkade inte göra något alls.
Barnfilm är ju bara en genre, det säger ju inget om syftet med filmen. En film kan ju, oavsett genre, göras med helt olika syften. Visst kan man även ha olika syften, men undersökande och experimenterande film brukar ligga ett steg från den kommersiella och publika. Konstnärliga filmskolor har ju inte till syfte att lära eleverna att göra kommersiella och publika filmer. Det man i så fall efterfrågar är ju yrkesutbildningar. Dessutom skulle det ändå inte förklara svagt söktryck till SFI, eftersom väl majoriteten av de regissörer som söker stöd av SFI, inte är utbildade på någon av de svenska filmskolorna?
Internationellt ser ju de flesta större barnfilmsproducenter sig ju först och främst som varumärkesbyggare. Där målet med filmprojektet först och främst är ett starkt varumärke som kan exploateras i så många intäktsfönster som möjligt. Vilket syns i allt från hur vanligt det är med adaptioner på böcker, spel osv, till hur mycket man satsar på kringförsäljning (och som sagt, marknadsföring). Där blir ju svensk barnfilm lite av en parantes, visst finns det bra filmer. Men dom blir ju nästan aldrig lönsamma för producenterna, om dom inte finansierats med en stor andel mjuka pengar. Eftersom dom aldrig får samma starka varumärke som de amerikanska och heller oftast inte har så många olika intäktsfönster att exploatera, i tex kringförsäljning. Isdraken var väl tex, trots framgång på festivaler och hos kritiker, ingen direkt kommersiell succé med sina knappa 17000 besökare på bio. Det kanske var en konstnärlig framgång, men de flesta investerare vill se en avkastning på sin investering och då spelar det mindre roll hur bra kritik en film fick, om den inte samtidigt genererar intäkter.
Sedan är ju inte heller en genre en ”mall”, utan ett formspråk – så att lära sig genre, oavsett vilken, handlar om att lära sig det unika med att uttrycka sig inom ramen för ett visst filmiskt formspråk. Att ta sig an en genre, utan att förstå vilket formspråk den bygger på är ju lite som att skriva om ett ämne man inte vet något om.