Detta har varit en varierad vecka. Den inleddes med premiären av dokumentären ”Optimisterna”. Filmen handlar om de norska damerna mellan ca 75-96 år som har ett volleyboll-lag. De söker motstånd. Motståndet hittas i det svenska manliga laget. Med ungdomarna mellan ca 70-85. Filmen handlar om vänskap, nyfikenhet, kämpaglöd och att allt är möjligt. En sann optimistisk film som fick besökarna i Bio Victor, som var fylld, att tjuta av skratt och tårar.
Därifrån till en debatt om mångfald inom kulturen på Kulturhuset. Där var vänskapen, samförståndet och kämpaglöden inte lika stor… Istället för att prata om hur man ska nå mångfald fastnade det mesta i ett ordfäktande om orden struktur, makt, färg. Ett så minerat område! Skogen skyms för alla träd. Alla vill samma sak, och trots många kloka inlägg fastnade allt ändå i olikheterna istället för det alla var rörande överens om. Att alla borde ha rätt att få sin berättelse gestaltad, eller få gestalta sin berättelse, fritt från fördomar och rasism.
Så igår fick jag försoningen i form av Folkoperans uppsättning av Matteuspassionen. Där Bachs musik bröts och blandades med Real Groups tolkningar och några personliga berättelser om livets stora frågor; Ånger, skuld, rädsla, kärlek. Det var väldigt gripande och starkt. Och modigt att blanda ”elitmusik” med folkets röster och musik. Vanligtvis brukar jag via klassisk musik få kontakt med mina egna känslor. Det var stort att få möta andras.
Och stort med mötet mellan konstformerna. Precis det man önskar även med filmen.
Konst, kvalitet och folklighet är inte nödvändigtvis varandras motsatser som man ibland kan tro av debatten. De kan mötas och försonas.
Anna Serner 
Kommentera