Idag hade Stockholm Filmfestival Junior priemiär på en fullsatt Skandia-biograf i Stockholm.
På duken: #Chicagogirl: The Social Network Takes on a Dictator, av Joe Piscatella. På scenen Git Scheynius och Madeleine Sjöstedt, i publiken skolungdomar mellan ca 12-16 år.
Det handlar om Syriens kamp mot diktatorn Bashar al-Assad, genom medborgaraktivism. Ala’a Basatne, en 19-årig tjej som bor i Chicago men är född i Syrien, spelar en huvudroll i att leda gaturevolutionen genom att både sammanföra olika syriska grupper, samt att tillgängliggöra syriernas eget filmade eller fotade material via sociala medier.
Filmen är en och en halv timme lång (lite för lång) och det är fruktansvärt deprimerande. Skolungdomarna var nog lika tagna som jag, det var knäpptyst när filmen lät aktivisternas kamp skildras. (När någon av de oftast manliga experterna upprepade sina analyser av vad som var uppenbart på duken började mina tankar vandra ungefär lika fort som deras munnar började röra sig… Tydlig signal om att filmen kunde kortats på sina ställen.) Flera av Ala´as vänner dör under filmens inspelningsperiod och de som överlever får allt svårare att leva mitt i ett krig. Omvärldens bristande intervention i landet ger en mörk bild av tillståndet i världen.
Därför är det så fint att Stockholms Filmfestival fortsätter med frihets-temat som började i november 2013. Git Scheynius inledde med samma tilltal som hon gjorde inför vuxenpubliken och visar därmed att man tar ungdomspubliken på allvar. Madeleine Sjöstedt struntade också i valfläsk när hon invigde, utan pekade på att medborgaraktivitet är viktigt och att kulturen är en viktig bärare av engagemang. Hon bjöd in till större politiskt engagemang (utan att ange vilket parti hon själv representerar) och att om tjugo år skulle någon i publiken förhoppningsvis var kulturborgarråd. Det gillade publiken:-)
Det fanns alltså hopp, även om jag var djupt nedstämd efter filmen. Pisa-rapporter må ha rätt på vissa delar angående tillståndet i svenska skolor. Men att utan problem visa en 1,5-timmes dokumentär för den publiken på engelska, utan textning, säger ändå något om språkkunskaperna och engagemanget hos våra ungdomar. Och att den kompetenta och modiga huvudpersonen fick (utan kommentarer) vara en slöjklädd tjej, var också skönt. (För vad är det för förebilder ungdomar får när nästan alla experter är vita herrar?)
Och i varje fall jag ska nu börja följa #ChicagoGirl. ´Cause she´s worth it.
(Fast så gick jag in på twitter. Där var ChicagoGirl uppenbarligen någon annan, som mest tränade på LAFitness… Vad hände undrar man?)
Vill också påminna om att vi på tisdag har filmrum om Syrien. Välkomna då!
Anna Serner 
Kommentera