Över helgen har jag inte firat Sveriges nationaldag, eller följt princessdop. Jag har deltagit i Global Summit of Women i Paris tillsammans med 1300 kvinnliga ledare för hela världen.
Det var en enormt kompetent samling kvinnor. Alltifrån presidenter (bla Kosovos), ministrar och andra myndighetspersoner till entreprenörer och chefer för NGOs. Inläggen handlade om just allt som dessa kvinnor arbetar med, samt med en blick på hur jämställdheten ser ut på deras områden.
Till exempel pratade Mariam Sapiro, US Deputy Trade Representative om att de nordiska länderna har en bättre ekonomi än övriga länder. Gabriela Ramos från OECD pekade dock på framför allt Sveriges brant stigande kurva över ojämlikhet (klassklyftor) sticker ut i hela världen. Från att ha varit världsledande i jämlikhet följs vi nu alltså med oro. Det gör vi även vad gäller företagens jämställdhet. Av världens 20 bästa företag i fråga om jämställdhet kvalar INGET svenskt företag in. Däremot har franska företag arbetat hårt. 30 länder har kvoteringsstrategier (kvoteringslag för privata företag, statliga eller ”bara” hot), dock inte Sverige. Däremot hyllades Sveriges bindande pappamånader av Alain Crozier, president, Microsoft Frankrike. De i den panelen (bland annat Metlife) tyckte alla att idén om att ha bindande sex pappamånader var en lysande idé. De hävdade att vi i Sverige går till val om det…
Ja. Och så var jag med i en panel. Jag var inbjuden att prata om hur kvinnor presenteras i media och hur man kan förbättra det. Jag pratade förstås istället om vår Jämställdhetsplan… Det är fantastiskt att mötas av reaktioner från världens alla hörn. Att vara uttalat feminist-aktivistisk, dvs att när vi presenterade jämställdhetsplanen i Almedalen 2012 så avslöjade vi inte att seminariet handlade om jämställdhet (värre än så var det inte). Men så många kvinnor i världen väntar på att någon ska ta saken i sin egna händer och arbeta aktivt för en förändring. Det har vi gjort. De tyckte jag skulle kandidera för att bli President…. Det är ju svårt i Sverige…., men varför inte?
Anna Serner 
Kommentera