Skolavslutning på Filminstitutet

17 Jun

Idag har vi haft vår sommaravslutningsmiddag med personalen.
Det är en avslutning efter ett intensivt läsår där vi firat att vi fyllt 50 år, där vi fått säga hej till en massa nya medarbetare som både ska jobba med det vi alltid jobbat med och de som ska digitalisera vårt filmarv. Nedan syns den nya kvalificerade digitaliseringsgruppen som ska ljus-, och ljudlägga de första delarna av vårt filmarv.20140617-171152-61912661.jpgVi har också idag genomfört en minnesceremoni för Malik Bendjelloul, som vi genomförde med SVT. Närvarande var ca 130 medarbetare och nära vänner till Malik. Vi vet att inte alla som ville kunde närvara, men vi hoppas alla har förståelse för att ceremonin var avsedd för de närmsta. Många fler hade velat vara med. Hoppas ni hittar andra vägar att mötas och minnas Malik.

Det är svårt att hitta rätt ord när en medmänniska väljer att avsluta sitt liv. Jag tycker att Hjalmar Palmgren, numera produktionschef hos oss men tidigare Maliks vän och samproducent på SVT, uttryckte det svåra väldigt fint (vilket även alla andra talare gjorde).

Jag väljer att låta Hjalmars ord till Maliks minne avsluta detta läsårs blogg. Nu väntar Bergmanveckan och sedan Almedalsveckan och efter det vila och semester. Jag ser fram emot den vilan och att återuppta ett viktigt arbete i höst. Ett arbete som kommer präglas av film i alla former. Många är vi som jobbar för filmen, ett jobb som många andra avundas. Jag är glad att tillhöra den skara som får arbeta för filmen och få betalt för det. Det är inte alla förunnat. Jag säger som Malik sade som slutord i sitt sommarprogram i P1, man måste älska arbetet och inte bara resultat och framgångar. Fast helst ska man få båda, och fortsätta leva.
Ta hand om varandra i sommar. Vila, så ses vi med nya krafter i höst.

Hjalmars ord:
Jag inte här för att representera Filminstitutet utan för att Malik var en vän som har lärt mig oerhört mycket och har betytt mycket för mig.

Jag lärde känna Malik när jag jobbade här på SVT och för mig var Malik en person som var omöjlig att inte vilja vara vän med med sin energi, påhittighet, anspråkslöshet, anspråksfullhet, skärpa, intensitet och framförallt glöd i allt han ville få gjort.

Malik försvann iväg på en långresa och jag jobbade med K special, när han kom tillbaka hade han med sig en alldeles fantastisk historia om en Detroitmusiker som varit gigantisk i Sydafrika i trettio år utan att veta om det och utan att tjäna en cent. Malik ville veta om jag trodde att den historien kunde bli något mer än ett kort reportage, om den kanske skulle kunna bli en längre film. Frågan var mycket anspråkslöst formulerad men egentligen är jag ganska övertygad om att det var mindre av en fråga och mer av ett påstående.

Jag skulle sen komma att följa Maliks arbete med Searching for Sugarman i många år genom upp och nergångar. Jag måste ha hört honom pitcha berättelsen om Rodriguez flera hundra gånger och alltid med samma glöd och intensitet. Jag måste också ha pratat med honom i många hundra timmar om alla möjliga aspekter av hans projekt och jag tyckte ibland att han var alldeles omöjlig och kompromisslös och han försvarade alltid sin ståndpunkt med samma glöd. För mig var det nog just den där glöden som var det mest intagande och typiska med Malik.
Det var ju obegripligt att han aldrig gav upp trots att han faktiskt mötte ganska mycket motstånd i arbetet med filmen. Jag minns att jag ett tag var orolig för att jag tyckte att han grävde ner sig och ofta ensam slet på ännu hårdare ju mer motstånd han mötte. Jag minns att jag tänkte att han till varje pris måste bli klar med filmen oavsett hur den skulle se ut så att han skulle kunna komma vidare. Men så plötsligt vände saker och ting och man började sakta ana att Maliks dröm inte bara låg inom räckhåll utan plötsligt verkade helt rimlig och till och med trolig. Och resten är som man brukar säga historia.

De enorma framgångar som Malik rönte med Searching for Sugarman var inte en produkt av tur eller slump utan produkten av ett otroligt intensivt och målmedvetet arbete. Och det är väl inte bara jag som solade mig i hans glans och skröt över att ha varit en liten del av det han åstadkom. Men idag tänker jag att jag gärna hade velat skicka tillbaka den där Oscarstatyetten för jag blir inte kvitt känslan av att den gjorde nåt med Malik. Jag blir inte kvitt känslan av att den kändiskult vi ägnar oss åt i vår kultur och i vår bransch kan vara mycket svår att bära. Jag blir inte kvitt känslan av att vi begärde för mycket av Malik. Vi begärde att han skulle flänga jorden runt och ta emot priser och sen lämnade vi honom där. Jag blir inte kvitt känslan av att han inte kunde förstå hur han skulle kunna hitta tillbaka till sin kreativitet… för det var ändå sitt skapande han mest av allt glödde för.
Nu tänker jag på oss som förlorat en filmskapare och vän men mest av allt tänker jag på Maliks närmaste som förlorat en familjemedlem.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: