Stipendium till arkiv på vår 2-års dag

Ikväll har jag bevistat prisutdelningen av Birgit Nilsson-stipendiet. Priset, värt flera miljoner, delades ut till Wiener Filharmonikerna. De bjöd på två stycken, och en hel del tacktal. Det är uppenbart att det inte bara är Sverige som skakas av mörka politiska strömningar. I Österrike, landet som utsåg Conchita Wurzt, har högerextrema politiska krafter tagit plats. Därför berättade orkesterns företrädare att hela priset ska ska gå till att digitalisera deras stora arv av musiknoter. De poängterade att även noter från den mörka nationalsocialistiska tiden skulle digitaliseras och offentliggöras. För att historien måste visas, och diskuteras. Det krävs för att en demokrati ska fungera – att vi kan vår historia. Det var ett starkt tacktal. Den enda smolken i glädjebägaren var att den 76-hövdade orkestern endast hade 6 kvinnliga deltagare. Inte ens 10 %. Ingen annan mångfald syntes heller. Det var helt enkelt 92% vita män och 8 % vita kvinnor. Att prata om demokrati och inte själv ge alla samma förutsättningar skorrar illa. Jag vet. Jag är tjatig. Men man måste fortsätta vara en nagel i ögat om något ska förändras. Räkna och påpeka. Precis som att vi inte ska gömma och glömma vårt förflutna ska vi heller inte gömma eller glömma våra brister i dagens demokrati. Men man kan läka brister i demokratier. I morgon ( nu uppdaterat till IDAG – vilket visade sig vara Filmrummets 2-års dag!) har vi heldags-Filmrummet Black is the New Black. Bio Victor är överfull och vi har en väntelista. Det känns fantastiskt. Ett steg mot förändring.