Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse

Under den senaste tidens skriverier om kulturpolitik efter kulturministerns medieframträdanden har jag funderat mycket runt kulturvärldens självuppfattning.

Jag häpnar ibland när kulturskribenter närmast triumfatoriskt konstaterar att Margot Wallström tyckte att kulturministerposten var det värsta hon varit med om, och att så är det för kulturministrar. Samtidigt förfäras man över att kulturpolitiken är så frånvarande. Att få andra politiker vill ge sig in i kulturpolitik kanske beror på att de inte vill bli bemötta och behandlade på samma sätt som en kulturminister tydligen måste räkna med?

Stefan Edman formulerade sig briljant idag i DN med den provokativa rubriken; Konsten kan rädda jordklotet.
Artikeln går i korthet ut på att kultur hjälper oss som människor att värdera annat än materiella ting, och det ger i förlängningen ett ekologiskt hållbart samhälle.

Vad Stefan gör, som jag tycker jag saknat andra röster om, är att ge sig på att försöka att definiera vad kultur ska vara bra för – vid sidan av det uppenbara att i sin egen kraft ”skärpa tanken, stimulera fantasin, egga kreativiteten, föda om- och nytänkande”.

Jag tycker kulturen inte är så väsensskild från andra politiska områden. Kulturpolitik kostar pengar, berör samhället på många plan, både praktiska och immateriella. Det förtjänar en plats i det allmännas budget, och måste därmed samsas inom en statsbudget med många andra utgiftsområden. Därför vänder jag mig tex starkt mot bilden att kulturen inte ska behöva förklara sig. Många verkar till exempel tycka att det är förbjudet att anse att kulturen kan tjäna som verktyg. Förr var kulturen ett verktyg för folkhälsan (Marita Ulvskog), sedan tillväxten (Lena Liljeroth Adelsohn) och nu alltså för demokratin (Alice Bah Kunkhe). Att Stefan Edman på ett så briljant sätt kan förklara varför kulturen kan vara ett verktyg för att uppnå ett ekologiskt samhälle kan vi kanske inte begära att alla ska klara av. Men kan vi inte begära lite mer av oss själva än att på frågan ”varför kultur?” kallsinnigt bara svara ”därför!”?

”Därför” skapar ingen större förståelse hos den skattebetalande medborgaren. Och jag hör faktiskt bara ”därför” från kulturskribenterna. Och från andra kulturföreträdare hör jag inget alls.
Jag tror att om fler från kulturvärlden skulle försöka förklara existensberättigandet av kultur i en statsbudget så skulle man nå en större förståelse utanför den snäva kulturkretsen, och då skulle kulturen kunna bli en integrerad del i alla samhällsfrågor.

Först och främst verkar kulturen i kraft av sig själv. Eller som Tomas Tranströmer diktade:

”Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Kultur hjälper oss att gå vilse. Det är viktigt, därför det föder något nytt. Och det nya behövs ur många perspektiv. Det mänskliga, det personliga, det allmänna. Det är den primära förklaringen.

Men varför får man inte ta det ett steg till? Varför skulle det inte vara bra att lyfta att kultur är en viktig spegel som faktiskt blir meningsfull först i mötet med omvärlden? Som hjälper oss att förstå oss själva och varandra, vår historia och samtid. Därmed kan kulturen bidra till ett öppet och inkluderande samhälle. Och ja, det är kanske därmed ett verktyg. Det är både ett verktyg för oss alla att förstå oss själva och för att skapa demokrati. Därför borde det vara värt (mer) skattepengar tycker jag.

Och ett sådant synsätt tycker jag inte kolliderar med synen på kulturen som en fri och obunden kraft i samhället. Synsättet att kulturen är fri eller om kulturen är ett verktyg bygger på en falsk motsättning – eftersom den fria konsten inte lever i ett slutet rum så berör och utmanar den. Vilket är en poäng när den ska finansieras.

Man kan också hävda att viss kultur har ett egenvärde i att den utmanar befintliga normer och strukturer. För att skapa rörelse och ett meningsfullt innehåll i det som i framtiden ska möta omvärlden. Då skulle man väl kunna säga att kulturen är ett verktyg för utvecklingen, rörelsen och meningsfullheten i den kultur som kommer?

Jag håller med i kritiken om att det i de flesta partiprogram saknas prioriterad och välformulerad kulturpolitik. Det saknas kulturpolitisk debatt och offentliga samtal om kulturpolitiken. Politik som lyfter in och integrerar kulturen i samhället vi vill ha. Jag hör inte heller kulturföreträdare ta plats i andra samtal än de som förs om de egna intressena (om ens det).

Jag skulle vilja förstå varför kulturvärlden är så rädda för att definiera sig. Så måna om att vara ”enfant terrible” på den politiska arenan, men samtidigt så besvikna över att inte få större utrymme.

Kanske får vi den politik vi förtjänar om vi inte ens vill formulera vårt eget existensberättigande?