Anlände Berlinale lördag kväll och inledde med att se Dyke Hard, som tävlar i Panorama, och om queer-priset Teddy.
Vilken fantastisk uppåtkick att se denna genomtänkta B-rulle. Som hyllar föregångare inom genre-film, som använder rim blandat med sång, som skamlöst blottar lika mycket håriga karlskrev som hängbröst med samma energi och glimt i ögat. Varenda karaktär är skruvad. Och finner man inte humor i själva filmen är det omöjligt att inte smittas av publiken, delvis lika queer som filmen.
Och klarar man inte att smittas av publiken ska man lyssna på regissören Bitte Andersson, såg att hon blev intervjuad av Kino. Snabbkäftad, rolig och begåvad. Inspirerande!
Nej. Dyke Hard är inte en film för alla. Men för vissa är den nog allt. Och för mig en bubblande start på en festival där jag just hoppas få se många bubblare i alla genrer. Idag har tex Sanna Lenkens – My Skinny Sister världspremiär. En film och ett tema, ätstörning och hur det påverkar en familj, vitt skild från glamhumorn i Dyke Hard. My Skinny Sister är inte heller det en film för alla, men angelägen för många.
Länge leve mångfalden!
Anna Serner 
Reblogga detta på Mitt dagliga svammel.