Nu har vi lämnat in årets stora sammanställningar till Kulturdepartementet. Dels av vår verksamhet för förra året i Resultatredovisningen, och dels våra budgetäskanden framåt i Budgetunderlaget.
Jag är väldigt stolt över det arbete vi presenterar för 2014. Vi har ett fantastiskt uppdrag, att vara navet för filmen, och jag tycker vi utvecklar det i takt med både samtid och behov.
I budgetunderlaget äskar vi för nya medel. En hel del har vi sagt förut, inte mindre viktigt för det, som exempelvis mer medel till import, distribution och visning av kvalitetsfilm. Men vi pekar också på nya utmaningar som digitaliseringen medför. Tex svårigheten att få låna den analoga arkivfilmen från länder som inte digitaliserar sitt filmarv. De är rädda om sina kopior och vill inte låna ut. Och den film som digitalierats är inte textad. Vi behöver alltså bekosta textning för att alla ska kunna ta del av både vår arkivfilm och den inlånade.
Men i år beskriver vi även verkligheten för filmskapandet med en mycket hård ekonomisk verklighet. Vi försöker bena upp behoven för filmen så att den ökning av medlen som vi anser nödvändig blir mer begriplig. Under den kommande tiden ska vi ta fram ännu mer detaljerade ekonomiska analyser.
Jag har just lämnat den extravisning på Tempo där Roozbeh Janghorbans film Holy Brainwashing visades. Roozbeh har av Migrationsdomstolen dömts till att inte ha skyddsvärde trots att regimkritik i Iran är belagt med dödsstraff. En avvisning av honom hävdes temporärt en timme före filmvisningen, eftersom han var inbjuden till Tempo. Avvisningen bygger domstolen bla på om huruvida filmen är en film eller ej.
Efteråt hade vi ett samtal där Hanna Högstedt, från OFF som arrangerade kvällen, Roozbeh, jag, Nima Sarvestani och Jonathan Lundqvist från Reportrar utan gränser pratade om yttrandefrihet.
Det stod väldigt klart för mig att dokumentärfilmare har ännu mindre skydd än frilansade journalister. Vilken organisation stödjer dokumentarister och vem har ansvaret? Pen skyddar skrivande journalister, Reportrar utan gränser drar inget streck där. Jag kommer fortsätta samtalen med Jonathan för att se om vi kan samarbeta. I tider där dokumentären blir viktigare och viktigare i takt med nedmonteringen av journalistiken behöver vi fundera allvarligt på vem som skyddar dokumentarister. De som Roozbeh riskerar sina liv för att skildra verkligheter trots förbud. Det är också en del av filmverkligheten.
Anna Serner 
Kommentera