Befinner mig i Istanbul på ledningsgruppskonferens. Skälet för valet av ställe är den oroande utvecklingen av yttrandefriheten i Turkiet. Istanbuls filmfestival ställde i år in tävlingen när en film stoppades för visning.
På svenska konsulatet har vi fått fantastisk hjälp av Suzi Ersahin, kulturrådet vid svenska konsulatet, att få möten med filmare. Förutom att vi får sitta i svenska konsulatets vackra lokaler gratis så har Suzi även skapat ett antal möten. En middag bjöds vi på med ett antal filmarbetare, bland annat chefen för Istanbuls filmfestival Azize Tan. Där fick vi verkligen både höra om det demokratiska läget och läget för turkisk film. 2004 fick de en filmlag med en statlig filmfinansiering. Finansieringen fungerar som lån för de kommersiella filmerna. Med en inhemsk biomarknadsandel på 54% har filmerna en helt annan intjäningsförmåga än svensk film. Turkiet har drygt 77 miljoner invånare, att jämföra med t.ex. Frankrikes 66 miljoner – så det blir en hel del pengar. Sedan filmlagen har antalet turkiska långfilmer gått från tio per år till drygt hundra per år. Fortfarande bara ca tio art house filmer.
Med en monopolsituation på biografmarknaden, där ägarna av ägarna (en biografkedja) är uteslutande kommersiella, spelar festivalerna en väldigt viktig roll för art house-filmerna. Ett uppföljande möte för festivalen i Antalya kommer vi därför ha i Cannes. Vi träffade Zeynep Özbatur Atakan, producenten till Winter Sleep (Cannes-vinnaren 2014), som även fungerar som rådgivare till Antalyas filmfestival. Zeynep beskrev också situationen för art house-samproduktioner i Turkiet. Frankrike är störst som samproduktionsland, men det är klart. Efter en Palm i Cannes öppnas nya dörrar! Kanske också nya demokratiska dörrar.
Anna Serner 
Intressant och relevant!