Idag har vi presenterat filmindustrin för kulturministern i två rundabordssamtal. Dels genom att bjuda in representanter för filmfestivaler (TIFF och Berlinale) och utländska säljagenter, och dels VDar för fem europeiska filminstitut. Vi har låtit dem berätta om vad Sverige har (i deras ögon fantastiska talanger, starka berättelser och ett särskilt ljus) och vad vi saknar (långsiktiga samarbeten mellan regissör och producent, större produktioner med höga kvalitetsambitioner samtidigt som de ska nå en bred publik). De har också berättat hur statlig filmpolitik fungerar i deras länder, risker med årliga budgetar men också möjligheter med olika finansieringar som genom lotterifond eller punktskatt på alla visningsfönster. Vi hann prata geoblocking, distribution och Frihandelsavtal också.
Vi lärde oss alla mycket! Efter det presskonferens för alla våra deltagande filmer. Med stjärnor som Ulrik Munther, Eva Dahlgren och Alicia Wikander men också debutanter som Magnus von Horn. Nu är det verkligen igång. Imorgon är den stora jämställdhetsdagen för mig. Jag ska prata i en panel för franska regissörsföreningen på förmiddag och för Eurimage på eftermiddagen. Däremellan och efter mer möten. Ännu har jag inte hunnit se någon film. Skandal!
Nedan i ordning representanter för för först Kung Fury (med mer än 10 miljoner nedladdningar på Youtube, slår därmed Mad Max), sedan Ingrid Bergman-filmen. Längst ned Justin, framför bilden av sin mormor Ingrid.
Anna Serner 
Gissar att det kommer resultera i ännu en halvering av produktionsvolymen inom stödsystemet (likt den som Cissi Elwin drev igenom för ca 10 år sedan). Mer till färre? Från 20 svenska produktioner per år till 10? Det är väl en hel del i branschen som, med rätta, darrar lite nu över vart detta ska ta vägen. Lyckligtvis sammanfaller det väl med en hel del pensionsavgångar, så protesterna kommer kanske inte bli så höga.
En sak som dock verkar ha glömts bort att diskuteras är lönenivåer och fackets påverkan på produktionerna. Det är ju oftast enklare att finansiera sin film genom att sänka kostnaderna i budgeten, snarare än att höja intäkterna i finansieringsplanen. Då hamnar ju produktioner oftast där det är billigast att spela in, antingen pga av låga lönekostnader, bra växelkurser eller gynnsamma skatterabatter.
Att Sverige sedan skulle sakna långsiktiga samarbeten mellan producent och regissör håller jag inte med om. Det finns väl massor av exempel på det. Allt från Joakim Hansson och Anders Nilsson, till Jönssonligan (Moodysson/Jönsson, Anthony/Fares) – eller gänget på Plattform (och många, många fler). Snarare skulle jag vilja säga att det som saknas är välorganiserade agenturer för alla A-funktioner, samt ordentliga resurser till utveckling.
Tror dock det stora problemet varit att branschen förlitat sig för mycket på byråkrater eller statens hjälp för att organisera sig. Samt att man försöker kopiera en storskalig filmindustri, som har liten potential att lyckas i ett litet glesbefolkat land som Sverige, istället för att satsa på en mer decentraliserad modell. Jämförelsen med tex hur framgångsrik den svenska musikbranschen varit, mycket genom satsningar på den kommunala musikskolan och olika studiecirklar etcetera, tycker jag är ganska talande. Man har där satsat på individer, istället för organisationer eller byråkratiska modeller.
Hej Tomas,
Jag kan inte bemöta deras bilder av svensk film. Du har säkert många poänger.
Däremot tror jag inte någon behöver vara oroad över halverade produktionsmängder, om vi inte skulle få halverad budget. Nu är vi utlovade minst samma budgetnivå som i befintligt avtal, så åtminstone jag är lugn i den frågan.
Den som lever får se. Regeringen har väl inte varit jättebra på att hålla sina vallöften hittills och filmpolitik är ju knappast en valvinnande fråga.