Money talks!

Janice Min från The Hollywood Reporter tillsammans med skådespelarna Mattias Schoenaerts och Salma Hayek.

I Cannes är det mer intensivt än vanligt. Dels på grund av stark svensk närvaro genom alla svenska filmer i programmet, att Ingrid Bergman pryder affischerna och att kulturministern är på plats. Men dels också för att Cannes i år har jämställdhet inom filmvärlden i fokus. Sverige ses som föregångsland och jag är inbjuden att tala i flera sammanhang, bl.a. för Euroimage och franska regissörsförbundet, men även för att lyssna på andra som talar.

Igår var det Salma Hayeks och Matthias Schoenaerts tur att bli intervjuade.

Hayek kom som mexikansk superstjärna till USA, men drabbades av både misogyni och rasism. Kommentarer från producenter kunde vara: ”Du kommer från fel land. Vi kan inte ta risken att du öppnar munnen och folk börja tänka på sitt hembiträde” eller ”A mexican in space? Are you out of your mind?”

Till slut började hon producera själv, för att därigenom också få möjlighet att spela. Bland annat Frida, som nominerade henne till en Oscar.  Även Hayeks idé om att producera Ugly Betty möttes med skepsis.  Bråkig idé och ingen publik ansåg kanalerna. Först när Hayek själv skaffade annonsörer fick hon tillåtelse att sända programmet och nådde en publik av 16 miljoner tittare. Hayek beskrev hur hon alltid har fått arbeta utanför systemet eftersom studio-systemet aldrig har accepterat henne.

Hennes spaning är att – Money talks.

Filmbranschen kommer värdesätta kvinnor som regissörer och producenter först när de tjänar pengar på det.  Hon menar att filmmarknaden istället borde intressera sig för vad kvinnor tittar på. Nu när filmvärlden klagar på att deras värld förstörs så har de glömt halva publiken, för de gör inte film som är intressant för kvinnor.

”Vi är smartare än bara romcoms. Se t.ex. Hunger Games”, menar hon.

Det är intressant att hon har behövt bli sin egen producent. I Sverige har vi liknande exempel i musiker som Robyn och Laleh som även de har axlat producentrollen för att kunna skapa det de vill. Amerikansk filmvärld verkar onekligen mer cynisk än svensk, men Hayeks reflektioner stämmer väl med all världens diskrimineringar.

Matthias Schoenaerts, belgisk skådis som medverkat i Rust and Bone, var något mindre genomtänkt även om han ville väl.

Tillexempel gjorde han misstaget att knyta en förändring till att man ska uppskatta kvinnan som mamma: ”alla pojkar och män har haft en mamma och borde förstå vilken viktig roll hon spelar.” Dock påpekade han att: ”Vi är alla individer innan vi är kön” och menade att han litade på att hans magkänsla hjälpte honom att se förbi alla könsbarriärer.

Just det där med magkänsla tror jag inte mycket på. Då ska man minnas antagningen till Boston Symphony Orchestra där fler män än kvinnor valdes ut till orkestern trots att de gjorde provspelningarna anonyma, bakom ridå. Till slut lade man en tjock matta över golvet så att man inte skulle kunna höra på stegen vilket kön som kom in, och plötsligt valdes lika många kvinnor som män ut.

Kvalité är alltså inte en objektiv vetenskap utan i allra högsta grad beroende av förändringar och fördomar hos den som bedömer.

En magkänsla är nog bra. Men bättre med medvetenhet och fördomsfria val.