Igår var det så äntligen dags att få se Stig Björkmans film ”Ingrid Bergman – In her own words”. Isabella Rossellini var på plats med delar av den stora och brokiga familjen och en förväntansfull publik. Och ingen bör bli besviken. Filmen väjer inte för att visa Ingrids riktiga liv, där yrkeslivet gick före barnen. Trots lite kvantitetstid, så verkar de i alla fall ha haft kvalitetstid tillsammans. Att Ingrid var en enorm stjärna för både publik och barn går inte att ta miste på och Eva Dahlgrens avslutningssång fick mångas ögon att tåras.
Samtidigt visades den nydigitaliserade Joe Hill av Bo Widerberg på stranden i Cannes Classics. Även där tårades mångas ögon. Vår egen Lasse Karlsson presenterade arbetet med att digitalisera filmen till en fantastiskt fin ”ny” film. Filmens innehåll var lika starkt som när den vann Cannes jurypris 1971, och distributören Malavida Films förtjusning över ”sin” film var stor. Även Bo Widerbergs svärson, Mårten Blomqvist, blev väldigt glad över att få se filmen i så fint skick igen.
Detta avslutade en lång och innehållsrik tid i Cannes. Nästa år är vi förstås på plats igen. Vår kulturminister försöker att återkomma, och då står mer jämställdhet på agendan. Det finns mycket kvar att göra. Se de talande bilderna nedan. Bara kvinnor dök upp när franska manusförfattarna bjöd in till panel (utom två svenska män, vår ordförande Claes Ånstrand samt Mats Widbom, kulturråd i Paris) och bland fotograferna fanns bara män. Slutligen en panel som samtalade om icke stereotypa kvinnoroller i film. Regissören Rebecka Zlotovsky (som bland annat regisserat Cannesdeltagande Grand Central) arbetar mycket med att komplettera bilden av kvinnan, framför allt kvinnan som sexuellt aktiv, så att vi får vara annat än passiva. Den ende mannen i panelen, som slapp både smink, hairstyling och skyhöga klackar, Melvil Poupaud (huvudrollen i Laurence Anyways) var också den ende som avslappnat och bredbent tog för sig av scenen. När jag påpekade hur de satt spred sig viss förstämning, men också insikten om hur viktigt det är med medvetenhet. För om alla kvinnor ska porträtteras enligt den ”klassiskt kvinnliga” stereotypen fortsätter världen att se ut som den gör här i Cannes. Där välklädda kvinnor men med låg klack blir portade på röda mattan. 2015 och inte 1915…!
Anna Serner 
Kommentera