På wift i Seoul

30 Maj

   

(Ovan – Nya och gamla vänner. Nedan jag och Lars Danielsson med bland annat Busans programmerare. )

  

Så har jag då varit i Seoul, inbjuden av Seoul International Womens Film Festival och Svenska Ambassaden. Jag var inbjuden för att prata jämställdhet. Övriga inbjudna var Sanna Lenken och Annika Rogell som gjort Min lilla syster, och Amanda Adolfsson och Gila Ulfung som gjort Unga Sophie Bell. De fyra var inbjudna i egenskap av duktiga filmskapare. 

Tillsammans blev vi väl omhändertagna. På kort tid har jag fått del av det viktiga arbetet som svenska ambassader gör för Sverige. Först i Istanbul och nu i Seoul. På en middagen hade Lars Danielsson och hans kollega Hyun-jung gjort ett fantastiskt arbete i att bjuda in alla viktiga människor för svensk film. Det var representanter för deras viktiga festivaler, skolor, distributörer och konstnärer. I en fantastisk trädgård i en ljum kväll fick vi chansen till informella samtal. 

Utan min ”barnvakt” Kyuonghee Eo (nedan), eller Sabina som hon även kallar sig, hade jag dock inte klarat mig. Hon hjälpte mig att hitta och ta mig fram, och lyckligtvis fixa biljetter till ett par filmer. Jag hade den stora turen att få se A Girl at My Door av Jeong July. En debutfilm som visades i Un Certain Regard förra året i Cannes. En otroligt fin film, komplex men så väl genomförd. Ett utmärkt exempel på varför det behövs kvinnliga filmare. Filmen handlar om att det kommer en ny polischef till den lilla avfolkade byhålan. Polischefen har alkoholproblem, som så många i Korea, och är ensam. Inte en ny historia direkt. Det nya är att chefen är en kvinna. Detta skapar naturligtvis helt andra lager, som maktordning inom poliskåren exempelvis. Hon visar sig vara lesbisk, men det är bara en bisats i en även i övrigt fördomsfull och korrupt by. 

Sabina hjälpte mig även att se den superfina dokumentären The Year We Thought About Love, av den väldigt trevliga Ellen Brodsky. En film om en regnbågsteatergrupp med unga skolungdomar. Så fina berättelser om att komma ut, stå för den man är och solidariteten och kärleken inom deras grupp. 

  

Så genomförde jag också panelen jag var inbjuden till tillsammans med Annika Rogell och Aase Högfeldt (som är med i Doris). En tre (…!) timmar lång panel som handlade om hur man kan göra jämställdhet även när man måste bryta helt ny mark. I Korea är det 7% kvinnliga regissörer som får göra film. Vi lever ändå i ett priviligierat land som har både en regering och en bransch som vill något annat (även om det inte gäller alla…).

Jag åker hem med ett antal nya vänner, kontakter och obegripliga visitkort. Och en stor tacksamhet över att få ha blivit inbjuden. 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: