Nödvändiga berättelser

3 Jun

  
Igår hade vi besök av Hedi Fried, 92 år, som berättade sin berättelse som överlevare från Auschvitz. Hon berättade bland annat att när hon kom fram till lägret som 21 åring så skildes först pappan bort och sedan mamman. Kvar var Hedi med sin yngre syster. Fångvaktarna sade till mamman, inför barnen, att de skulle ses senare. Att först skulle mamman få en kopp kaffe. 

Hedi och hennes syster trodde dem. Inte för att de var blinda för röken som kom ur skorstenen i ”kaffehuset” utan för att de ville tro dem. För vem vill tro någon om något så ont som det som var verkligheten?

Hedi ställer det som en retorisk fråga. Och hon betonar också att det är det som är skälet till att hon fortfarande åker runt och berättar sanningen. För att alla ska förstå att verkligheten kan överträffa den värsta dikten. Och vem säger att det inte kan hända igen, här?

På Filminsitutet arbetar vi ju ständigt med berättelser. I rörlig bild. De behövs också för att muntliga berättelse inte ska dö ut. Ibland påminns en starkt om varför film är så viktigt och att vårt arbete har så stor betydelse. 

I en tid av nya filmpolitik finns nya möjligheter. Idag arbetar vi med olika scenarier i ett nytt filmstödsystem. Intensivt och spännande. Hur ska vi säkerställa att pengarna gör mest nytta för filmberättelserna? Allt har verkligen inte syftet att vara politiska väckarklockor, breda publika underhållningsfilmer behövs också. Sammantaget spelar alla svenska filmer en stor roll för oss som vill se dem. Och det vill ju många, både svenskar och internationellt. Men de kan bli fler! Nedan är den samlade Filmstödsavdelningen som kokar på nya goda idéer:) 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: