Allt är relativt

 Idag på morgonen slogs jag igen av vilken förmån jag har av att få jobba med det jag gör.

Igår hade vi filmvisning för och levande musik av en Ingrid. Ingrid Bergman skulle fyllt 100 år igår, vilket väl ingen missat, och Ingrid Sahlica, döpt efter Bergman, spelade till hennes ära i ett fullsatt Filmhus. Vi var tvungna att visa filmen ”En kvinnas ansikte” från 1938 i både Bio Victor och Bio Mauritz.

Samtidigt startar filmhösten med många fina svenska titlar. Uppmärksamheten runt dokumentären ”Jag är Ingrid” kommer säkerligen följas av motsvarande uppmärksamhet runt dokumentären ”Taikon”. Vid sidan av det Berlinale-vinnarna ”Flocken” och ”Min lilla syster”.

Till det kommer komedier av Helena Bergström och Lisa Siwe, om kärlek förstås. Kay Pollaks ”Så och på Jorden” handlar väl också om det, kärlek till livet även om det inte är en komedi.

Svensk film har inte nått några stora siffror på bio i år, men framgångarna har verkligen inte uteblivit. Nu gäller det att få mer framgång, vilket skapandet av en ny filmpolitiken ger ramen för. Jag hoppas mycket på hur vi alla gemensamt bygger den kommande filmens möjlighet till hög kvalitet, oavsett genre. Jag pratade med Christina Herrström som skrivit manus till ”1000 gånger starkare”. En film som hon fortfarande, fyra år efter premiär, reser med utomlands. Och som säkert har setts av hundratusentals skolelever.

För att film berör blev jag återigen så medveten om när jag härom veckan var på filmfestival i Sarajevo. Där mötte jag Aida Belic, som bland annat gjort filmerna Snijeg och Djeca. Båda hennes filmer har varit i Cannes, Snijeg vann Grand Prix i Critique de la Semaine och Djeca fick pris i Un Certain Regard. Vi satt båda i en jämställdhetspanel anordnad av Europarådet. Vi pratade förstås jämställdhet, men även livssituationen i Sarajevo och på Balkan. Alla filmer från Balkan som jag såg speglade kriget på ett eller annat sätt. Aidas blick på dramat kvinnorna, som förlorat så mycket, har jag aldrig sett förut. Vi är verkligen lyckligt lottade i Sverige som är så förskonade från att förlora våra familjemedlemmar eller behöva fly.

Vi fastnar oftast i hur många som sett en film på bio i Sverige. Det är viktigt för affären. Men vi glömmer fortfarande hur film kan färdas internationellt eller hur många som fått se den i skolan. Jag frågade en gång min kollega Roland Teichmann på Österrikiska Filminstitutet hur stor marknadsandel Österrikisk film har i sitt hemland (jag vet nu, ca 7%). Han bara skrattade och sade, Michael Hanekes filmer ses inte av så många österrikare, men av miljontals människor världen över.

Allt är relativt.