Hemma från Toronto efter en mycket lyckad festival. Sverige hade rekordmånga filmer i årets TIFF, sex stycken. Några har redan farit runt halva jorden, som Min lilla syster och Efterskalv, medan andra hade sin världspremiär där.
Jag vet att många tycker att jag har för mycket snack om jämställdhet och för lite om dåliga publiksiffror på bio. Jag är bekymrad över publiksiffrorna, och vi har en plan för det. Först och främst ändras med all sannolikhet Automatstödet nästa år. En förselektering av filmerna ska ske av en grupp människor med stor kunskap om marknadsvillkor. Bara filmer med en bärande berättelse som gruppen tror på ska kunna få Automatstödet. Det blir alltså inte helt automatiskt. Sedan ska vi på Filminstitutet tydligare kommunicera att vi också gärna ser andra filmer med hög kvalitet OCH publikpotential att ge förhandsstöd. Med hög kvalitet menar vi angelägenhet, originalitet och hantverksskicklighet. Jag hoppas det budskapet ska nå ut, samtidigt som andra budskap når ut. Dessutom ser jag stora möjligheter till en bättre stödordning när vi nu kan ta ett nytt grepp, tack vare en ny filmpolitik.
Det andra budskapet är trots allt att i världen framstår Sverige som ett framgångsexempel på att det går att stödja film jämställt, och att det är utan bekostnad av kvalitet. Alla ögon är på Sverige, ur ett positivt perspektiv, och jag är övertygad om att det kommer bidra till andra framgångar också. Varumärket svensk film mår bra av att vi lyfts som förebilder av både Wim Wenders och Michael Moore. Jag var med i en panel i Toronto och fick ett sådant enormt gensvar. Snart åker jag till Washington och New York för att knyta fler kontakter och berätta mer om svensk film och jämställdhet. Större jämställdhet nådde vi med en tydlig plan. Den tydliga planen måste vi gemensamt ha för den publika filmen också.
Tårarna då? Jo. Väl hemma fick jag det tveksamma nöjet att tacka av vår högt värderade Filmarvschef Jan-Erik Billinger som efter övertid bestämt sig för att gå i pension. Många är vi som kommer sakna att dagligen få utbyta tankar med denne beläste, poetiske, kunniga och varma medmänniska. Mathias Rosengren, som även han besitter många av dessa egenskaper, som ersatt Jan-Erik har en stor kostym att fylla.
Tack Jan-Erik för 25 år på Filminstitutet!
Anna Serner 
Kommentera