När en läser budgetpropositionen, där prognosen för vad filmen får i den nya statliga filmpolitiken, läser en på sid 33 i avsnitt 17:
”Omställning av filmpolitiken
Film i alla dess former är en av de viktigaste uttrycksformerna i vår tid. Filmen kombinerar flera konstformer, som rörlig bild, ljud och musik, tal och dialog. I fokus står berättelsen, ibland om mänskligt liv, ibland om helt andra saker, inte sällan kombinerad med stor fantasi och förmåga till konstnärlig gestaltning.
Filmen är också ett av de konstnärliga uttryck som påverkar oss människor allra mest. Det är ett allmängiltigt kulturfenomen som når de allra flesta oberoende av ålder och bakgrund. Med uppfordrande och angelägna teman kan film inspirera till diskussioner och omprövning av sådant vi tagit för givet. Ett brett utbud av filmer bidrar till vidgade vyer och ökad tolerans för det som är nytt och okänt. En konstform som når så många och handlar om så mycket är en väsentlig del av yttrandefriheten och har stor betydelse för vår demokrati.”
Med det anslaget i budgetpropositionen lockas en tro att regeringen verkligen menar allvar med filmen. När en sedan läser vad det betyder så står det dock klart, något som har så stor betydelse för demokratin värderas inte. Under de senaste tre åren, detta års prognos inräknat, har (uppdaterat) filmen fått i snitt ca 427 miljoner kronor genom filmavtalet. Som budgeten nu ligger så får filmen 410 miljoner för 2017 och 2018, vilket är en minskning med 20 miljoner. För 2019 får filmen ytterligare en minskning med 20 miljoner till 390 miljoner. Sammantaget alltså en minskning med 40 miljoner för 2019.
Besvikelse är väl bara förnamnet. Svek är kanske ett mer relevant uttryck, och jag tror inte sveket kommer från kulturdepartementet. Det är den samlade regeringen med finansdepartementet i spetsen som har bestämt att höjd moms på biobiljetten ska finansiera andra utgiftsområden. För 2017 är den budgeterade momsintäkten för biobesök 265 miljoner, varav 25 ges tillbaka till biografer på landsbygden under fyra år och 210 miljoner till filmen. Det ger en bruttointäkt till staten på 35 miljoner per år. Sedan har finansdepartementet producerat en prognos att momsintäkterna skulle sjunka till 240 miljoner per år. Följaktligen sänks anslagen enligt prognos för 2019 med ytterligare 20 miljoner. Någon sådan tendens i minskat biogående eller minskat biljettpris finns inte. Slutsatsen måste vara att finansen höjer momsen för medborgarnas konsumtion av en konstform som ”påverkar oss människor allra mest….. och når så många och handlar om så mycket är en väsentlig del av yttrandefriheten och har så stor betydelse för vår demokrati” och bekostar andra utgiftsposter.
Nu står vårt hopp till att SVT inte bryter det bilaterala avtal public service har haft med Filminstitutet sedan 1970-talet, som sedan ersattes av att de gick in i Filmavtalet 1993. Deras stöd till förhandsstöd av all film (kort-, dokumentär, och långfilm) är i dagsläget 44 miljoner kronor. Medel som inte är förknippade med något krav på del i vinst, återbetalning eller andra ägarandelar (så kallade mjuka pengar). Alltså pengar som kan attrahera andra aktörer att investera i film (med så kallade hårda pengar) eftersom de inte behöver konkurrera om avkastningen. SVT har en enormt viktig roll för vår framtida film, viktigare än någonsin. Tyvärr är deras signaler idag att de inte längre vill låta dessa medel fördelas av Filminstitutet, utan att de själva ska investera dem i filmen. Då kommer de ingå i SVTs policy, de ska betraktas som vilket kommersiellt bolag som helst. Det vill säga – mjuka pengar blir hårda. Och filmbranschen förlorar ytterligare.
Nej. Det var ingen bra dag för den svenska filmen.
Anna Serner 
Det känns snarare som att SFI har utfört extremt dålig lobbying eller ingen alls. Att bli överkörda politiskt är ett svek, men det är också ett spel som SFI spelat amatörmässigt. Om SFI verkligen fått politikerna att tro på texten som står så fint i budgetpropositionen så hade det tillkommit mera pengar.
Jag tycker att budgeten visar precis vad politiker tycker om svensk film. Vi har fått det vi förtjänar.
Det är dags att göra en förändring. Det känns som att SFI inte blir tagna seriöst alls. Jag vet inte om det beror på saknat förtroende för ledningen eller för institutionen själv.
Återigen är det majoriteten av filmarbetare som får leva på bröd och vatten tack vare beslut som sker bakom stängda dörrar och av människor som inte kommer att ha problem att betala hyran.
I efterhand vad tycker du man kunde ha gjort bättre Anna?
/Frustrerad film skapare.
Jag tror vi ska tala med en röst gemensamt istället för att alla särintressen får sin egen väg.
Jag tror vi måste arbeta mer för att får finansdepartementet att förstå helhetskalkylen för samhället, i reda kronor och ören. Vi, och andra, har gjort det. Men vi måste bli bättre.
Jag tror inte vi ska ge upp, eller tycka allt är misslyckat. Ett första steg är att filmen får så fina ord, nu får vi kämpa för att orden ska kunna bli verklighet.