Älskade Tove

2 Nov

Tove

Min bästa vän och finaste kollega har avlidit den 30 oktober 2015. Den 30 december skulle hon ha fyllt 50 år. Hon gick bort på alla helgons afton. Sannerligen har de fått en ängel till.

Den här stunden har jag fasat för sedan 26 maj i år. Då var jag med Tove hos läkaren och fick bekräftat att tumören börjat växa igen. Jag hade befarat det eftersom hennes tal hade försämrats successivt sedan en månad tillbaka.

Sedan dess har det varit en kamp som aldrig sett något ljus. Redan vid midsommar trodde jag det var över. På så sätt är det en lättnad att det är det. För Tove ville inte ha det liv som hon hade fått.

Tove var en människa som aldrig satt stilla, som oupphörligen såg och som hade ett gränslöst behov av att uttrycka sig. Sjukdomen förlamade henne, begränsade synen och förstörde talet. För Tove var det oacceptabelt. För barnens skull var hon beredd att kämpa. Det gjorde hon så länge det gick.

Jag träffade Tove på högstadiet. Tove var som ingen annan. Vacker och spännande.

Hennes vackra blå ögon utforskade oavbrutet sin omvärld. Av ren nyfikenhet, med stor empati och stor lust till att avbilda i både bild och text. Tove var alltid en skapande människa och hennes behov att uttrycka sig konstnärligt var obegränsat. Redan som 19-åring följde hon med på sin första resa när hon hjälpte sin pappa Peter att filma i Nicaragua. När Tove blev fängslad i Honduras blev mamma Therese av naturliga skäl mycket orolig. Tove skakade, kanske lite väl lättvindigt, av sig den upplevelsen. Hennes lust för berättande och äventyr var för stor. Hon flyttade så småningom hem till mig och vi började upptäcka den vuxna världen tillsammans.

Tove och jag har delat liv. Vi flyttade till Madrid tillsammans, hon lite före mig. Jag flyttade ner dagarna efter mordet på Olof Palme, och det var kanske första gången Tove inte var djupt engagerad i sin omvärld. Hon hade kvällen innan träffat Alberto, som skulle bli far till hennes fyra barn. När hon kom och hämtade mig på flygplatsen hade hon med sig Albertos blå skjorta, som hon luktade på för att få en förnimmelse av honom. Så stor var passionen, de lämnade inte varandra. Redan som 21-åring blev Tove med barn och följde därmed traditionen inom familjen att vara en ung mor. Som i alla passioner var toppar höga och dalar djupa, kanske extra mycket hos Tove och Alberto. Ett tag så djupa att de efter två barn gick skilda vägar. Men de återförenades och fick två barn till. Och Tove älskade sina barn! Om hon hade fått bestämma hade hon nog gärna fått några till, därför var hennes stolthet och glädje så stor när dottern Julia blev gravid. Tove hade gärna sett att hon hade blivit det lite tidigare, men nu hann hon i varje fall bli mormor till Sam.

Jag fanns bredvid Tove i all passion, allt filmande och allt skrivande. Vi kunde i efterhand konstatera att vi både gifte oss den 18 juni, och vi erkände för varandra att vi behövde skiljas samtidigt. Men lika nära som vi var varandra, lika olika var vi. Jag övergav filmen för att bli jurist, utvecklades till att bli chef och vara rak, tydlig och målinriktad. Tove blev konsten trogen och utvecklades till att formulera sig poetiskt och bildrikt, associativt och utforskande.

2006 började Tove på Filminstitutet som dokumentärfilmskonsulent. Jag minns när hon sökte jobbet. Hon blev först inte kallad på intervju, det var en enorm besvikelse för henne. Men så hörde de av sig och så fort hon hade träffat rekryteraren så verkade hennes personlighet ha gått fram. Under en av alla våra miljoner promenader gick vi igenom hennes fördelar som hon skulle lyfta för Åse Kleveland. Det verkar ha fungerat.

Jag tror att Åse föll för det jag också har fallit för. En unik kvinna. Analytisk men samtidigt poetisk. Full i fan, begåvad, rolig och vacker själ. Tove blev en enormt omtyckt konsulent, för att hon gav skarp kritik samtidigt som hon gav konstnärlig frihet. Hon var nyfiken men krävande. Hon fick filmarna att vilja och kunna mer.

När jag fick jobbet som VD för Filminstitutet var det Tove som hade sålt in mig till rekryteraren. Han, som liksom många män blev förälskad i henne, kontaktade mig. När jag fick jobbet hjälpte hon mig att beskriva mig med filmreferenser, bilder och uttryck. Jag var en fyrkant, och Tove en cirkel. När jag rekryterade henne som avdelningschef för  Omvärld fick jag lära henne att bli chef, och hon fick lära mig att bli chef över en konstnärlig verksamhet. Min fyrkant blev rundare och hennes cirkel fick tydligare hörn. Vi kompletterade varandra och gjorde varandra bättre.

Toves nyfikenheten gjorde att hon fick branschen att öppna sig. Hon inledde jämställdhetsarbetet med sina konsulentkollegor.  Hon startade tisdagsträffarna – som nu är Filmrummet, hon skapade böcker och testade gränser. Hon lyssnade på de röster som inte representerade pengarna utan det konstnärliga. Men när jag förde in näringslivet så var hon ändå öppen för det.

Jag anställde henne för allt det, trots att hon var min bästa vän. För att hon hade det jag saknar men respekterade mig för det jag har. Och tvärtom.

När hon började här på Filminstitutet var det för att jag ville att vi skulle bli nyfikna på omvärlden men utan att förlora den konstnärliga själen. Hennes Filmrum innehöll det. Utforskande, nya röster men ändå med en tydlig riktning. Vår riktning var att som förutsättningarna var för filmen 2011/12 när vi började – mitt under brinnande avtalsförhandlingar – så var de inte de bästa.

Vi ville skapa bästa förutsättningar för filmen, inte filmens särintressen. Vi var inte ensamma om det. Men när vi nu står inför möjligheten att det vi hade som mål 2012 blir möjligt så är inte hon med. Det är en fruktansvärd sorg för mig. Samma sorg som jag har varje gång jag nu intar en scen för att prata jämställdhet. Det var hemma runt Toves köksbord som vi skapade den jämställdhetsplan som vi nu alla genomför och som jag åker runt och är rockstjärna runt. Jag vet att Tove vet vilken framgång det blivit, men jag sörjer att hon inte får dela framgången med oss.

Tove var full av hemliga rum. Ett av dem var hennes litterära. Vi är många som fått mail som mer liknat dikter än arbetsdokument. Utan punkt eller stor bokstav. Ibland blev jag galen, för min fyrkant vill ha tydlighet, men samtidigt insåg jag att hon hade något jag inte har. Bara dagarna innan hon föll ihop av hjärntumören, den 11 december 2014, hade hon release av sin lyriksamling ”Befinner mig i sovrummet” med illustrationer av sin dotter Julia. I den finns en dikt med en uppmaning till mig just nu:

Skärp dig

Skärp dig

Skärp dig

Jag försöker göra det. Vi måste det, för Tove vill det. Vi får sörja henne tillsammans, men ibland får vi skärpa till oss.Vi behöver det.Tove vet att filmen behöver det!

Den som vill framföra hälsningar kan göra det här, eller komma till Filmhuset och skriva i vår kondoleansbok som vi överlämnar till familjen sedan.

Foto: Martin Vendel

26 svar till “Älskade Tove”

  1. Ewa Cederstam november 2, 2015 den 11:45 f m #

    Åh Tove! Du är så saknad! Utan dig hade jag aldrig vågat och gjort! Detta att vara filmfotograf är att våga gestalta och förstå sin historia. Du gjorde så att jag även vågade få tillgång till det innersta det som kom att bli Våga minnas! Du stod på dig, trodde på mig som filmare och på berättelsen min. Med tålamod och tid och kärlek. Du var alltid engagerad, klar, poetisk och närvarande! Jag kommer sakna dig oerhört mycket och dina fina ord finns för alltid inom mig. Stort innerligt Tack Tove för dina år på jorden, för filmen och för oss alla medmänniskor som fick lära känna och arbeta med dig. Jag är så ledsen idag- kramar där du nu är från Ewa

  2. cecilia wassaether november 2, 2015 den 11:56 f m #

    Vad fint skrivet. Lyckliga hon som har dig som vän. Lyckliga du som har henne som vän. Att vara så för evigt./Cecilia W

  3. Ingrid Rudefors november 2, 2015 den 12:03 e m #

    Så fint skrivet Anna. Tack. Och väldigt ledsen för din, familjen och oss allas skull.

  4. Maria Edström (Göteborgs universitet) november 2, 2015 den 12:11 e m #

    Fantastiskt fint skrivet. Det finns ju inga tröstande ord, varken för dig eller andra i Toves närhet.
    Dessa ord från Harry Martinsson kanske ändå hjälper andetagen:

    ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
    Tappa inte bort denna riktning.
    Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
    Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. ”

  5. Jakob Lind november 2, 2015 den 12:27 e m #

    Tack Anna! Kommer ihåg Tove från niornas uppehållsrum dit jag som yngre aldrig vågade mig in. Men minns på avstånd hennes sökande, ödmjuka blick. Hon stod ut redan då.

  6. Camilla Larsson november 2, 2015 den 12:54 e m #

    Så väldigt fint skrivet, Anna. Jämfört med dig kände jag Tove under kort tid och inte så nära. Men under de stunder vi arbetade ihop, med Verkligheter och texter för Filmrummet, så blev det speciellt. Hon var sådan, mycket speciell, och någon man – jag – tyckte mycket och djupt om, snabbt. Blicken, närvaron, och ett slags spännande kombination av intensitet och förströddhet. Vacker. Skarp. Och nu är hon borta. Det är fel och hemskt och sorgligt. En tröst för alla i hennes närhet är dock att de en stund fick vara just det – nära en starkt lysande människa.

  7. Emma Dixgård november 2, 2015 den 1:27 e m #

    Åh Anna, vilken sorg. Kände aldrig Tove, men älskar hur du beskriver din vän och er vänskap. Hon verkar ha varit helt enkelt unik. Lyckos dig som haft henne. Många kramar.

  8. Erika Stark november 2, 2015 den 2:14 e m #

    Åh ❤️❤️❤️
    Vad fint beskrivet. Jag beklagar djupt, Anna.

  9. Helen Lickfett november 2, 2015 den 5:19 e m #

    Åh så ledsamt! Jag och min man träffade Tove i Indien dec -98 av en slump, då vi skulle hämta vår första dotter på ett barnhem i Bangalore. Tove och hennes fotograf var där för att göra research till hennes dokumentär Hitta hem. Vi fann varandra och umgicks en del. Hon filmade även oss och vår dotter. Det är ett fint minne av Tove.
    Våra tankar går till hennes familj. 🌹

  10. Chia Hamberg november 2, 2015 den 6:54 e m #

    Fint skrivet Anna! Våra tankar går till Dig och Toves nära och kära! Kram

  11. Ronja Yu november 2, 2015 den 7:06 e m #

    Vila I fred Tove. Filmhuset kommer inte vara samma utan dig.

  12. Lars G Lindström november 2, 2015 den 8:46 e m #

    Jag behåller minnet av Toves vackra leende och öppna sinne och nyfikna blick vid våra torsdagsmöten på SFI och vill framföra mitt djupaste och varma deltagande med hennes familj.
    Lars G Lindström

  13. Erika Edman november 2, 2015 den 9:08 e m #

    Kände inte Tove personligen men genom din fantastiskt vackra hyllning till henne känns det som jag ändå fått förmånen att göra det lite grann.

  14. Marie Lagerkvist november 3, 2015 den 11:25 f m #

    Så fantastiskt fint skrivet ❤ Tove var en otroligt fin, skojig person, som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Mina varmaste Kramar till dig Anna, som delar med dig av er fina vänskap till oss andra, samt så klart till hennes familj. Vila i Frid

  15. Pia-Marie Wehrling november 3, 2015 den 1:19 e m #

    Tove kommer man ihåg att man mött, även om det var för min del i korta flyktiga ögonblick i olika sammanhang. Hon utstrålade på något sätt både genuinitet, värme och en styrka. Vi är många som är ledsna för att hon inte finns bland oss längre…
    Tankarna går naturligtvis främst till hennes familj.

  16. Anita Carlsson november 3, 2015 den 1:33 e m #

    Vila i frid, Tove. Mina tankar går till familjen och vännerna.🌹

  17. Elisabeth Lee november 3, 2015 den 2:15 e m #

    Jag kanner dig inte Anna. , men det du skrev grep mig mycket. Forstar din och allas sorg, Nar det kanns som varst, far man tanka Sorg ar vad man betalar for karlek man fatt. Jag traffade henne inte sa manga ganger men hon gav ett intryck som jag aldrig glommer, Tack for dina ord.

  18. Andreas Hoffsten november 3, 2015 den 3:44 e m #

    Det var djupt sorgesamt och närmast chockartat att höra om Toves bortgång. Jag hade glädjen att få jobba med Tove en kort, kort tid på SFI – men det räckte för att jag nu kan minnas hennes drivande nyfikenhet med stor värme. En nyfikenhet som banne mig inte alltid var lätt att leva upp till hur mycket man än ville, hennes varma men också uppfordrande blick fick oss alla tror jag att jobba lite extra – bara för att det var kul. Finns det ett paradis så är Tove säkert redan där – och rekognoserar.

  19. Anders Birkeland november 3, 2015 den 9:47 e m #

    Kära Tove!
    Glömmer aldrig vår resa till Nicaragua med pappa Peter då vi gjorde ”Reyno”.
    Du var redan då som 20-åring fullt besluten att bli filmare. Var fullt engagerad i efterarbetet. Klok redan då. Tillförde mycket. Du gjorde ett stort arbete som filmkonsulent och bidrog till att vitalisera Filminstitutet. Livet är inte rättvist. Så är det bara.
    Tänker på Alberto och barnen.
    Bästa
    Anders

  20. Anders Birkeland november 3, 2015 den 9:52 e m #

    Kära Tove!
    Glömmer aldrig vår resa till Nicaragua med pappa Peter då vi gjorde ”Reyno”.
    Du var redan då som 20-åring fullt besluten att bli filmare. Var fullt engagerad i efterarbetet. Klok redan då. Tillförde mycket. Du gjorde ett stort arbete som filmkonsulent och bidrog till att vitalisera Filminstitutet. Livet är inte rättvist. Så är det bara.
    Tänker på Alberto och barnen. Och självklart Therese och Peter samt syskonen.
    Bästa
    Anders

  21. Sekundär november 5, 2015 den 6:34 e m #

    Fina Tove! Ofattbart!

  22. Sekundär november 5, 2015 den 6:36 e m #

    Ofattbart. Är i chock. Tove?? Fina Tove.

  23. Anne-Marie Söhrman Fermelin november 7, 2015 den 9:33 e m #

    Anna, beklagar djupt förlusten av din kära vän Tove. Det är en sådan stor förlust för oss alla som kände henne och för hela FilmSverige, som hon var en så viktig kämpe för.
    Fina, fina Tove med sin varma klara blick, sitt hesa härliga skratt, sin rörliga tanke, sin styrka & fantastiska engagemang och sitt öppna sinne. Hon var en enastående människa som jag är väldigt tacksam att jag fått lära känna. Först för många år sedan då vi gick i samma klass på DI och senare då hon blev en av mina allra finaste och viktigaste konsulentkollegor på Filminstitutet. Vi såg oss som soldater i filmens tjänst och hjälptes åt att hålla kompassen rätt. Tove har betytt så mycket för så många och kommer fortsätta att leva kvar i våra sinnen som en stor inspiratör och viktig förebild. Mina tankar går till dig Anna, och förstås till Alberto & barnen.
    Stor kram, Anne-Marie

  24. Fateme Gosheh november 12, 2015 den 9:01 e m #

    Tack !
    Anna, beklagar djupt förlusten av din kära vän Tove.
    Tove?nej, inte hon.det är ofattbar. Tove var med sina vackra ögon som en blå himmel reflekterade i en sommardags hav.
    Jag träffade henne första gången i kulturhuset 2004 när hennes och min film visades där. Några år senare på SFI. då var hon dokumentär konsulenten som möjliggjorde att min film blev en autentisk verk.
    Fateme Gosheh
    Konstnär och filmare

  25. Gunilla Hallin november 14, 2015 den 3:40 e m #

    Så ofattbart tråkigt, men vilken fin beskrivning av Tove! I vardagen som närmsta granne på Blåklocksvägen såg jag en del av allt detta under flera år och jag tyckte mycket om henne. Skickar många varma tankar till Alberto och barnen, och även till dig Anna (scholaris-förälder).
    Hälsningar Gunilla Hallin

  26. jon rekdal maj 21, 2019 den 2:08 e m #

    vackert skrivet. fin tjej tove. minns blicken. ser henne framför mig. tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: