Fel mål?

21 Feb


I tio dagar har Berlinale pågått. Jag var där i fem av dem, som vanligt fem väldigt bra dagar.

I år extra kul med så många svenska filmer. Nio stycken i alla sektioner. Resultatet blev första pris i Teddy Awards för dokumentären Kiki av Sara Jordenö och för kortfilmen Moms on fire av Joanna Rytel. Dessutom fick Kroppen är en ensam plats av Ida Lindgren hedersomnämnanden av både ungdomsjuryn och den internationella juryn på Generation 14plus. Dessutom blev det fina priser till två av de fyra svenska samproduktionerna. Trine Dyrholm fick ta emot en Silverbjörn för bästa skådespelerska för sin insats i dansk-svenska Kollektivet.  Regissören och manusförfattaren Tomasz Wasilewski fick en Silverbjörn för bästa manus för den polsk-svenska produktionen United States of Love.

 Kul och välförtjänt.

Men som Jan Lumholdt skrev i sin krönika ”Svensk film behöver lite solsken” i SvD i fredags, så framhåller vi på Filminstitutet att Sverige hade en film som kom ”så nära huvudtävlingen som man kan komma”. Det var Den allvarsamma leken av Pernilla August som var i officiella sektionen men inte i tävlan.

Skälet till att vi försöker få det att låta som att vi är med i huvudtävlingen är att det står som mål i Filmavtalet att svensk film ska tävla i Cannes eller Berlin varje år. Vi pratar alla om det, att Sverige måste få filmer i tävlan. Men ibland undrar jag verkligen vad den strävan ska vara bra för, annat än av prestigeskäl. Den tävlansfilm jag såg i år, Boris sans Béatrice, var verkligen en erbarmlig pekoral. Om det ska vara den typen av film vi ska försöka få svenska fimnskapare att göra vill jag byta mål.

Men det är klart. Det finns fantastisk film även i tävlingsklasser. Och det är fantastisk film vi vill se. Vi får prata mer om hur vi ska komma dit. Jan Lumholdts recept är att addera mer humor och livsglädje till filmer som också har svärta (som han utrycker det : ”medaljen har en uppsida också, banne mig”) och Bengt Ohlsson efterlyser mer frimodighet.

Vi kommer bjuda in till ett Filmrum om detta; vad tycker vi att riktigt bra film ska innehålla? Är tävlan i Cannes och Berlin det som uttrycker vad som är den bästa filmen? Eller visade alla årets filmer redan var skåpet ska stå, tävlan är inget att sträva efter?

2 svar till “Fel mål?”

  1. Ebba februari 22, 2016 den 11:59 f m #

    Jag håller med om att hela tävlingsgrejen känns lite… konstig. Bra film är ju bra, vare sig den vinner priser, tävlar om priser, inte gör det, eller yada yada yada. Tror vidare att det är lätt att övervärdera just ”prestige” i tal om film. Jag menar, känns inte prestige som målsättning ganska dammigt egentligen..?

    Anar dock att en Cannes-stämpel eller Berlin-björn kan agera säljargument för publiken. En film som fått en Palme d’Or eller åtminstone har en logga på affischen om att den slagits om en, gör den nog — ungefär som en röd extraprislapp på kexchokladen — aningen mer attraktiv att ta del av. (”Den LÄR ju vara bra!”)

    Ser mycket fram emot Filmrummet! Svår fråga ju. Och jätteintressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: