Fel mål?

I tio dagar har Berlinale pågått. Jag var där i fem av dem, som vanligt fem väldigt bra dagar.

I år extra kul med så många svenska filmer. Nio stycken i alla sektioner. Resultatet blev första pris i Teddy Awards för dokumentären Kiki av Sara Jordenö och för kortfilmen Moms on fire av Joanna Rytel. Dessutom fick Kroppen är en ensam plats av Ida Lindgren hedersomnämnanden av både ungdomsjuryn och den internationella juryn på Generation 14plus. Dessutom blev det fina priser till två av de fyra svenska samproduktionerna. Trine Dyrholm fick ta emot en Silverbjörn för bästa skådespelerska för sin insats i dansk-svenska Kollektivet.  Regissören och manusförfattaren Tomasz Wasilewski fick en Silverbjörn för bästa manus för den polsk-svenska produktionen United States of Love.

 Kul och välförtjänt.

Men som Jan Lumholdt skrev i sin krönika ”Svensk film behöver lite solsken” i SvD i fredags, så framhåller vi på Filminstitutet att Sverige hade en film som kom ”så nära huvudtävlingen som man kan komma”. Det var Den allvarsamma leken av Pernilla August som var i officiella sektionen men inte i tävlan.

Skälet till att vi försöker få det att låta som att vi är med i huvudtävlingen är att det står som mål i Filmavtalet att svensk film ska tävla i Cannes eller Berlin varje år. Vi pratar alla om det, att Sverige måste få filmer i tävlan. Men ibland undrar jag verkligen vad den strävan ska vara bra för, annat än av prestigeskäl. Den tävlansfilm jag såg i år, Boris sans Béatrice, var verkligen en erbarmlig pekoral. Om det ska vara den typen av film vi ska försöka få svenska fimnskapare att göra vill jag byta mål.

Men det är klart. Det finns fantastisk film även i tävlingsklasser. Och det är fantastisk film vi vill se. Vi får prata mer om hur vi ska komma dit. Jan Lumholdts recept är att addera mer humor och livsglädje till filmer som också har svärta (som han utrycker det : ”medaljen har en uppsida också, banne mig”) och Bengt Ohlsson efterlyser mer frimodighet.

Vi kommer bjuda in till ett Filmrum om detta; vad tycker vi att riktigt bra film ska innehålla? Är tävlan i Cannes och Berlin det som uttrycker vad som är den bästa filmen? Eller visade alla årets filmer redan var skåpet ska stå, tävlan är inget att sträva efter?