Jag avslutar min resa till USA med att hylla några av alla kvinnor jag mött. Dessa fyra alla i LA.
Gudrun Giddings, filmproducent och arbetande styrelseordförande i SACC, med en energi och ett kontaktnät större än de flesta, har tillsammans med mig träffat studenter och organisationer. Rachel Feldman är själv regissör och manusförfattare i LA. Hennes erfarenheter av att arbeta mot ett helmanligt Hollywood var otroligt lärorikt att ta del av. Ivana Masetti kom från Italien, efter samarbeten med bl.a. Fellini, till Hollywood för tre år sedan, och nu har hon i ren desperation startat #womenoccupyhollywood. Lydia, till slut, arbetar på New York Film Academy, som utbildar morgondagens filmare. Under mitt föredrag där måndag kväll ville frågorna aldrig ta slut. En timme försenade avslutades föreläsningen.
Nu har de alla träffat varandra och förberedelserna inför hösten kan börja. Tillsammans med de etablerade organisationerna, instituten och förhoppningsvis stjärnorna, ska vi nog få även Hollywood att försöka åstadkomma förändring.
Att svensk film framstår som något åtråvärt, unikt och spännande känns extra kul. Jag mötte ingen som inte med intresse följer svensk film och har noterat vår närvaro av kvinnliga regissörer på all fina festivaler. Och nej, de tittar inte bara på filmerna som är i tävlan. De tittar på allt. Vi kan vara stolta över vad alla svenska regissörer presterar, och det är klart att det är kul att närvaron på 2015 års topp sex festivaler var fifty-fifty. Precis som stöden.
Anna Serner 
Kommentera