Idag har varit kontrasternas dag. Den inleddes på morgonen med en politisk uppdatering av ambassadören Martina Quick med medarbetare på svenska ambassaden. Det politiska läget i Georgien präglas dels av att de är en ung demokrati (Sovjetstatens fall är trots allt bara för 25 år sedan), att de har en mycket stark ortodox kristen kyrka som mer och mer interagerar med staten, är ett land som är splittrat i utbrytarregioner med styren nära Putin, med minoriteter från grannländer, med IS-rekrytering i de fattigaste områdena som splittrar familjer. Och samtidigt. Ett land vars alla partier strävar efter medlemskap i EU och Nato, med partier som ändå försöker komma tillrätta med korruption och brist på socialt välfärdssystem. (Den som vill veta mer rekommenderas läsa bl.a. Diana Janse, som skrivit om detta.) Med en nyrenoverad vacker stad med ett stort utbud av billiga och bra restauranger och affärer.
Summa summarum, ett land som vill närma sig väst i både demokrati och reformer men som har långt kvar. Bland annat är den patriarkala strukturen så stark att de har haft långtgående tankar på att införa ett brott i brottskatalogen som heter ”femicide”, alltså engelskans ord för mord (homocide) men där det ges en särskild betydelse att det gäller mäns våld mot kvinnor. Så vanligt är det nämligen.
Med det i åtanke förstår en att kvinnliga HBTQ-aktivister inte har det lätt. Nedan presenterar Natja (för övrigt flytande på svenska eftersom hon är djupt fascinerad av Bergmans kvinnoporträtt och har sett hans filmer gång på gång) och Eka ”Womens Initiative Supporting Group” (WISG). Nätverket arbetar främst för lesbiska, bi- och transpersoners rättigheter. Vi fick se dokumentärfilmer av Lia Jaqueli (i undre bilden tillsammans med oss andra) som hon gjort för att utbilda om både kvinnors rättigheter och sex/samlevnad. Krocken i ett land med stark kyrka och samtidigt en stark liberalisering blir fatal – man får inte prata om sex (som inte får ske före äktenskapet) samtidigt som aborter är legaliserat. Konsekvensen, menar Kvinna-till-Kvinna, har blivit ett användande av aborter för att slippa prata om preventivmedel. Film är ett sätt att kunna prata utan att bryta för mycket mot tabuer. HBTQ-frågor är över huvudtaget inte accepterat av samhället, en årlig fredlig demonstration av 100 stycken WISG-medlemmar för en månad sedan möttes av 20.000 motdemonstranter!
Efter det åkte jag till Georgian National Film Center tillsammans med ambassadören. Där mötte vi bland annat vice VD Zurab Maglashvili.
Jag fick också möta representanter för deras filmfestival och högre utbildning. Kontrasten blev stor när vi började prata jämställdhet. De hävdade alla bestämt att det var inget problem i Georgien, här stöttar de mest kvinnor! Jag blev något förvånad och försökte luska i om det verkligen stämmer, efter allt jag förstått om kvinnans ställning i Georgien. De hävdade bestämt att jodå, så var det. Jag träffade sedan kvinnliga filmare och fick samma svar (nedan). Alla hävdade bestämt att fler kvinnor än män fick stöd. Det kändes förstås lite konstigt att då berätta om hur vi arbetat med jämställdheten i Sverige när de inte ens behövt arbeta för det. Lena Ag, som hittat deras ”Filmåret 2014-2015” började under min dragning att räkna. När hon stillsamt påpekade för församlingen att de inte alls fick stöd jämställt, utan tvärtom ges 70% av stöden till män blev alla faktiskt chockade. Jag har varit med om det förut. ”Vi har inget problem” är lättare att säga om en låter bli att räkna.
Resultatet av mitt besök blev att jag fick insikt om filmens viktiga position i Georgien. De har filmer på A-festivaler nästan jämt, trots en liten stödfond och ett litet land. (Deras egen teori var att de under Sovjet-tiden blev duktiga på att berätta berättelser utan att skriva någon på näsan, annars blev de censurerade.) Och de vill mer. De har just fått igenom en produktionsrabatt på 25% som samproduktioner kan få, och de vill förstås gärna samproducera med Sverige.
De i sin tur insåg att de kanske visst hade ett problem med jämställdhet. Deras egen analys varför de inget förstått var att de kvinnliga filmarnas filmer var så mycket bättre (ex högre festivalnärvaro), så det kändes som att kvinnorna var fler. Men de insåg att de måste börja räkna…
Kvällen avslutades med en middag tillsammans med kvinnliga filmare i Martina Quicks residens. Återigen imponeras jag av hur ambassadörer verkligen hjälper svensk kultur, industri och inte minst mig genom sin professionalitet och gästfrihet. Tacksam ska jag nu gå och lägga mig.
Anna Serner 
Kommentera