Idag har vi blivit tagna till Gori, Stalins födelsestad, där vi träffat kvinnor från organsationen ”Union of wifes of invalids and lost warriors”. Dessa kvinnor!
Kvinnorna, som alla är flyktingar från Sydossetien antingen från konflikten 1991 eller kriget 2008, arbetar i organisationen för att öka kvinnors inflytande i fredsbyggande mellan Georgien/Sydossetien. De håller utbildningar, runda-bordssamtal och bilaterala möten mellan kvinnor från respektive sida för att öka kunskapen om konflikthantering och för att återskapa tillit mellan parterna. Deras berättelser om hur de försöker göra upp med sorg, skapa hopp om en framtid, påverka regeringen och samtidigt överleva ekonomiskt var djupt gripande. De vill försonas och gå vidare, och de vill inte att deras barn ska ärva ett kollektivt minne fyllt av hat.
Så verkliga, smarta och klarsynta. Som har fått lämna allt och nu bor i bosättningar och får 17$/månad i flyktingstöd. Trots det bjöd de på en kulinarisk högtid, i det lilla huset hemma hos Nasi (längst till vänster på den översta bilden). Den verkliga berättelsens makt, det som är dokumentärfilmens styrka att kunna föra ut till fler, men som för oss på plats blev högst verklig. Vi satt bara 27 km från den Sydossetiska gränsen, men kände det avgrundslika avståndet.
Därifrån till Stalin-museet. En annan berättelse om en maktfullkomlig man som broderade in sig själv i tyger och mattor, lät göra tavlor av sig med träintarsior, som förevigats i en krigsmiljö, och en riktig rysk guide som rabblade hans storhet.
Nedan till och med en bild på hans bil, han hade den i 11 år, mellan 1936-1947. Avdelningen för berättelser som inte är fullt lika gripande.
Anna Serner 
Kommentera