Hur kommer det sig att det är så fel att försöka förändra något vi är överens om inte är bra?

13 Okt

I den senaste tidens kritik över olika kulturinstitutioners normkreativa arbete känns det som att kritikerna ändå missat en stor poäng. Den att vi inte är nöjda över världens ordning, och för att förändra det krävs förändring.

Vad menar jag? Jo, att vad jag vet så är det bara Sverigedemokrater, och ytterligheter till höger om dem, som förnekar att vi har ett problem. Ett problem i vems berättelser som har fått höras och ses på muséer, på bibliotek, i film och litteratur. Jag trodde inte vi skulle behöva ta det från början. Vad som krävs för att skapa riktig kvalitet.

Om vi andra har en situation som vi vill förändra, hur tänker sig kritikerna att det ska kunna ske utan att de som ska förändra behöver ta fram planer. Och behöver prata om det?

Enligt Åsa Linderborg och Ola Wong verkar det som att ett stort problem är ATT politiker ser problemet. Alice Bah Kunkhe får mycket ovett för sin påstådda politisering av kulturen. Vad jag förstår till exempel för att vi som kulturinstitutioner har ett mångfalds-  och demokratiuppdrag. (Något vi haft genom alla regeringar, s-märkta, alliansmärkta och nu s/mp-märkt. Det var inget problem förrän vi började ta uppdraget på allvar.) Kulturministern har tillskrivits många uttalanden, själv ger hon svar på tal i SvD.

Ett annat problem är, enligt kritikerna, HUR vi kulturinstitutioner försöker skapa förändring. Vi på Filminstitutet, UR, Världsmuséerna, Historiska muséet osv gör och säger uppenbart fel. Ulrika Knutson (artikel inte tillgänglig på Fokus.se, men numret är  7-13/10 2016) går så långt i Fokus  att hon kallar handlingsplanerna för ”flåshurtiga förslag som luktar hjärntvätt”. Något Ann Follin, överintendent på Statens muséer för världskultur, bemöter som både osaklighet och förhastade slutsatser. Att det som påstås har sagts inte riktigt stämmer påtalar även Fredrik Virtanen i en krönika i Aftonbladet. Per Wirtén går verkligen till botten i frågan i Expressen.

Och Johan Hilton undrar i i DN det jag själv undrar:

Hur kommer det sig att det så fel att försöka förändra något vi är överens om inte är bra?

Jag kommer inte ifrån tanken om vilka som haft privilegiet att definiera vad som är kvalitet. Till exempel kulturskribenter som har sin egen spalt i en tidning.

Själv tycker jag fortfarande att enögdhet i historieberättelserna är ett stort problem. För den som behöver kött och blod på vad enögdhet i summan av berättelser betyder rekommenderar jag Chimamanda Ngozi Adichies Tedtalk, 19 minuters insikter!

I exemplet filmens värld handlar vårt arbete  inte om att påverka varje berättelse i sig, utan helheten av alla berättelser. Vi politiserar inte enskilda filmer, men vårt sammantagna arbete har förstås en politisk innebörd.

Konstnärer, filmare och andra enstaka kulturutövare behöver alltså inte tänka på helheten. De ska tänka på sin berättelse, eller sitt konstverk, och göra den för sin egen skull. Våra pengar ska de få om de i konkurrens med alla (just det: ALLA) skapar verk av tillräckligt hög kvalitet. De behöver inte tro att de måste vara ett verktyg för ett öppet demokratiskt samtal, de ska skapa för sin egen konstnärliga rösts skull. Men vi kulturinstitutioner behöver orka tänka på helheten och vad en brist på mångfald betyder. För helheten av kultur har en viktig funktion i en demokrati, det är därför länder som Polen, Ryssland och Ungern försöker kväsa kulturen.

För att klara vårt uppdrag behöver vi sätta mål, skapa handlingsplaner och prata om det. Vi behöver hitta kvalitet även utanför de berättelser och berättare som tidigare hade så lätt att (ibland helt oförtjänt) bli hittade.

Och kvalitén finns där. Vårt arbete inom jämställdheten och mångfald har visat det. Ibland tar vi fel, vilket inte är någon nyhet. Floppar har vi väl även sett förr? Och ibland missar vi kvalitet, vilket är katastrof för den som det drabbar- men inte orättvist bara mot ett kön eller till fördel för bara en hudfärg.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi antagligen kommer att säga och göra fel ibland. Och säkert kommer vi få veta det med besked. Kalla vårt förändringsarbete identitetspolitik om ni vill, vi kallar det ett kvalitetsarbete. Ett arbete som vi tar på största allvar och som vi inte kommer sluta med trots kulturelitens kritik.

 

Med vänlig hälsning,

Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: