Ny filmpolitik! Nya stöd! Nya röster!
De här veckorna har jag snart pratat stämbanden av mig. I förra veckan (se förra blogginlägget) var det både sista mötet med filmavtalets parter och ett Filmrum om Råden, med mig och statssekreteraren Per Olsson Fridh, under ledning av Anette Mattsson och Joakim Blendulf. Med dem var det filmpolitik. Det var det även med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) där jag pratade med regionernas kulturföreträdare.
På B-Reel pratade vi mer om förutsättningar för att göra film och om att överleva som produktionsbolag. Vi pratade deras jobb och vårat jobb. På SF-studios (se bild ovan med Frida Westerberg, Tim King och Mikael Porseryd) berättade jag om vårt jämställdhetsarbete.
Med Stockholms Stad pratade vi stöd för att starta nya biografer. Jag och Kristin Engstedt, tf chef Distribution & Visning, och Roger Mogert och Patrik Liljegren berättade om möjliga stöd och planer för de som nu gör förstudier om att starta nya biografer i Stockholm.
Jag avslutade veckan med att träffa Filminstitutets Seniorklubb. Alltså medarbetare som nu är pensionerade, och nästan alla av de ca 20 personerna har jobbar med Harry Schein. Nu fick de höra och fråga om skillnaderna som kommer att träda ikraft 1/1-17. Många igenkännande skratt kom, men också oroade frågor om självständigheten för Filminstitutet nu när vi inte längre har ett Filmavtal mellan regeringen och oss. Jag har inte tänkt på det sättet om självständigheten. Schein var ju nära vän med Palme och Sträng, jag vet inte om jag tycker att en kan prata om självständighet när makten och ledningen är så privat nära vänner. Tål att tänkas på.
I allt detta missade jag en tydligen oförglömlig kväll på Cinemateket i tisdags. I samarbete med The Japanese Foundation/ Japanska ambassaden i Sverige genomfördes en unik stumfilmskonsert.
Den japanske benshin Ichiro Kaaoka var inbjuden, en av vår tids främsta benshis, för att tillsammans med Matti Bye Ensemble ackompanjera ”Women of Tokyo”, ”An unforgettable grudge” och ”Terje Vigen”. Bio Victor var fullsatt till sista plats när Ichiro Kataoka berättade vad som hände och levandegjorde filmernas berättelser. Aldrig har ”Terje Vigen” i regi av Victor Sjöström framförts så bra och så känslosamt. Jag hörde att det var många som hade tårar i ögonen. Det är inte svårt att förstå varför stumfilmen levde kvar så mycket längre på biograf i Japan än i övriga världen, de filmer som visades med en benshi.
Men tiden räcker inte till allt. Jag får glädja mig åt att 364 andra fick sig en oförglömlig upplevelse.
Anna Serner 
Kommentera