Vi börjar med utsålda hus

19 Jan

Publik till film finns det gott om. Om filmen och sammanhanget är rätt och bra.

Vi började med en nypremiär på den nydigitaliserade stumfilms-skräckisen”Häxan” av Benjamin Christensen från 1922, ackompanjerad av Matti Bye med orkester. Svårsålt skulle kanske några tro. Inte alls, är sanningen. Föreställningen blev utsåld i förväg och Bio Victors 364 platser räckte inte. Några chanstagare som hoppats på uteblivna gäster fick besviket vända hem. Några tyska studenter som fick biljett blev så uppfyllda att de till och med i vissa fall skrivit utlåtanden:

 

– surprised that the film was not all in black and white but that colour was used in the b/w era

– amazed by how well the (electronic) soundtrack worked with the film

– surprised that you could totally forget about the music being performed live

– most often: utter disbelief at the radical change in part 7, when the director is talking about his own time (I found that mindblowing as well, particularly the last cut, from the shower to the stakes, which surely has to be one of the harshest cuts / pieces of montage ever made?)

– surprise at the didactic nature of the film, especially in the first part, which some would rather have included later (not sure why)

– astonishment that it was not a straightforward horror film, but all the more eerie and uncanny for not being one

I tisdags hade vi sedan ett mycket välbesökt seminarium om situationen i Syrien i samarbete med bland annat Konsthögskolan, SKH och Svenska Institutet.

Ämnet var Rätten till en värdig bild, och utgick från filmen Syria – Snapshots of History in Making, gjord av dokumentärfilmskollekivet Abounaddara. Syftet för Abounaddara är att ge en kompletterande bild av hur det är att vara människa i Syriens brinnande inbördeskrig. Medias bilder är inträngande, integritetskränkande och gör människor väldigt svart/vita. Offer eller terrorist, aldrig människa.

En panel bestående av Ingrid Törnqvist (SVT), Malin Wahlberg (docent Filmvetenskapen), Hans Corell (fd UD-tjänsteman), Björn Wiman (DN), jag och framför allt Charif Kiwan från filmkollektivet Abounaddara.

Det var ett svårt samtal. Som vanligt när det görs försök till en nyanserad debatt om mediers granskning så saknas mötet. Medierepresentanterna får alltid bära ett ansvar som vida överstiger deras egen plattform och möjlighet att påverka, och de kan inte ge en bekräftelse tillbaka att de ska förändra hur denna granskning sker. Därmed handlade samtalet mest om just mediernas granskning, och vi pratade aldrig om konsten och innehållet. Malin Wahlberg försökte onekligen, men det hjälpte inte.

Och samtidigt kanske det är förmätet att ens ha en paneldebatt som teoretiserar, och samtidigt tro att den som kämpar för sitt land och sitt folk ska tycka det är intressant? Charif ville att vi skulle stoppa kriget, vi ville prata om deras filmer… Det blev en smärtsamt tydlig skillnad om hur olika vi har det.

Lika smärtsamt tydligt som bilden om nyhetsbilden av  den lilla pojken som satt i en ambulans, neddammad av ett raserat hus. Minns ni? Som ska väcka känslor förstås. Men som Charif påpekade – ni skulle aldrig ta en bild inifrån en ambulans om attentatet skett i ert land. Er pressetik skulle stoppa er.

Vårt samtal stoppade verkligen inte kriget, som Charif ville. Men jag pratade nästan inte om annat igår.

Och som Malin Wahlberg klokt påpekade i ett mail efter seminariet: Detta visar vikten av att ha offentliga samtal där vi tillåts hålla oss kvar i komplexa frågor och problem längre än en minut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: