Framgångssagor 

29 Jan

Igår såg jag premiären av dokumentären om Harry Schein, mannen som skapade Filminstitutet och lät rita och bygga Filmhuset. Filmen är skapad av kvartetten ovan; Rebecka Hamberger, Maud Nycander, Kersti Grunditz och Jannike Åhlund.

Det var en omtumlande upplevelse. Jag tror att det haft stor betydelse att filmen är gjord av kvinnor, för tematiken och perspektiven känns helt nya. De har inte koncentrerat sig på vad Schein åstadkommit, som institutet och huset. Det finns med, som en del av händelser i hans liv. De har koncentrerat sig på gåtan Schein, denne intelligente, charmige, fåfänge och ensamma människan. Schein var på många sätt en framgångssaga, men det myntet hade onekligen en baksida!

För mig, hans efterträdare, väcktes så många tankar om hur det är att ha det jobb jag har. Hur det är nu, och hur  det var då.  Tiderna var helt annorlunda men samtidigt skrämmande lika. Vad innebär det med makt? Kommer jag också bli så ensam? Hur ser samtiden och kontexten ut nu?  Jag kommer behöva se om filmen många gånger, för att ta in alla lager.
Filmen visas på Göteborgs filmfestival. Den 40:e i ordningen, och med ett myller av människor och händelser. Festivalen invigdes med en film av Dome Karukoski, ”Tom of Finland”. Stående ovationer för en i mitt tycke mycket stark film. Göteborgs filmfestival är verkligen en annan typ av framgångssaga. Många års hårt arbete, av både alla som jobbar med festivalen och alla volontärer, har skapat den viktigaste festivalen i Norden för nordisk film. Kul att invigningsfilmen togs emot så fint, det sätter ett avtryck på hela festivalen.

Och medan jag har varit i Göteborg så har Tarik Saleh vunnit pris för Bästa utländska film på Sundance. Filmen, The Nile Hilton Incident med Fares Fares i huvudrollen, hade sin världspremiär där och det är tio år sedan Sverige vann ett pris i Sundance. Stort grattis till hela teamet som hade en mycket strapatsfylld inspelning och tack till konsulenten Baker Karim för att du identifierade kvaliteten.

Och som om det inte var nog så fick ju Sverige fyra nomineringar i årets Oscars. Den 26 februari får vi veta om En man som heter Ove av Hannes Holm får ta emot en statyett för Best Foreign Language Film, och om Eva von Bahr och Love Larson, som nu är nominerade för andra året i rad (!), får en för Makeup & Hairstyling, i samma film. Eller Linus Sandgren för Best Cinematography för La La Land, eller Max Martin och Shellback för Original Song i Trolls.

I sammanhanget vill jag också lyfta Dröm vidare av Rojda Sekersöz som igår fick Kyrkans filmpris på Göteborgs filmfestival. En film om klassperspektiv som många väntat på, det perspektivet lyfts sällan i svensk film. Tack till konsulenten Magdalena Jangård som identifierade kvaliteten i det som skulle bli Rojdas debutfilm.


Av en annan karaktär var vår årliga dag, sedan tre år i samarbete med OFF, en framgång. OFF bjöd på ett väldigt fint samtal om den konstnärliga processen och utvecklingen, med Stina Gardell, Ewa Cederstam och Ester Martin Bergsmark. Ledda av Karin Ekberg lyckades de verkligen sätta ord på utmaningarna i en kreativ process.

Filminstitutet bjöd på både statistik och sig själva. Konsulenterna hade offentlig självrannsakan, alla medvetna om de brister även de har. De är bara människor, förstås inte perfekta, men de visade samtidigt hur allvarligt de tar på sitt jobb. Jag hoppas de som var på plats fick en förståelse för komplexiteten i jobbet och att vissa myter kunde avlivas. Jag tycker de gör ett otroligt jobb, och jag är imponerad över deras förmåga att identifiera kvalitet. Självklart missar de ibland en pärla, men bara 16% av filmerna de väljer att stötta floppar (dvs når varken en stor publik eller höga betyg eller internationell framgång). Nästan en för låg siffra, för det är svårt att göra film och vi måste också våga ta risker.

De lyckas alltså ofta identifiera den kvalitet som finns i ett projekt på ett tidigt stadium, och på dagen försökte de också sätta ord på vad vi menar med kvalitet, vad orden originalitet, angelägenhet och hantverksskicklighet kan betyda i relation till ett projekt. Kanske kan det slå hål på myten att det är deras personliga smak som styr.

Det finns de som hävdar att svensk film inte har kvalitet utan är i kris, och detta för att publiksiffrorna på bio 2015-2016 blev dåliga. I beg to differ. Två år är ingen trend. Prognosen för biosiffrorna 2017-2018 ser fina ut, men framförallt. Det är inte den enda värdemätaren på svensk films kvalitet. Internationell framgång säger också en del om tillståndet. Jag skulle säga att ur det perspektivet är svensk film just nu en framgångssaga. Och prognosen framåt på den internationella arenan ser lika bra ut som publiksiffrorna gör. Svensk filmbransch gör mycket bra film med hög kvalitet, så ser jag på det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: