I helgen har jg varit i Malmö på Nordisk Panorama, den största samproduktionsmarknaden för dokumentärfilmare. Festival blandat med marknad och forum. Alla på plats och ett intensivt (normalt) arbetande.
Vi arrangerade ett Filmrum, ett av de starkaste jag varit på. Rubriken var No border storytelling. Kanske en missvisande rubrik, det handlade inte om flyktingar utan filmskapande som inte över traditionella processer och format. Vår dokumentärfilmskonsulent Klara Grunning hade kurerat programmet med ”filmer med lite stuns”. Jo det kan en verkligen säga.
Marcus Lindeen var inte på plats så hans experimentella Flotten fi k vi bara ana. Men de andra filmarna beskrev sina projekt som alla var så starka. Saadia Hussein, en av Fusion-deltagarna, gör en film som utforska hur mycket kvinnokropp och tyg som är acceptabelt. Inget tyg, naket, är objektifierande. Där för mycket tyg, i extremvarianten burka, är förtryck. Vad får kvinnan själv välja?
Carl Javér ”Reconstructing Utøya” hör en på titeln hur stark den kan bli. I ett svart rum låter han fem av överlevarna återskapa vad som hände med hjälp av skådespelare och silvertejp som markör på golvet (tänk Dogville). Han låter överlevarna få den kontroll på situationen som förövaren (som inte nämns vid namn) både hade och som sedan har fått mycket uppmärksamhet. Så extremt starkt att jag kämpade med gråten från första klippet.
Tur att Kirsi Nevantis, även det starkt känslosamma, projekt ”Images and the worlds of being” följde. En film för fyra väggars projektion. Ett rum för helande där filmen låter tittaren göra sin egen resa. Ett projekt Kirsi nu försöker få in på sjukhus och andra ställen där människor är i starkt behov av just helande. Breathtaking!
Mindre breathtaking, men ack så viktigt för luften vi andas, var mitt deltagande i Cine Reggios seminarium om sustainable film making. I Sverige är vi väldigt gröna om vi jämför med många länder, men filmproduktionens miljöpåverkan har de flesta av oss varken kunskap eller medvetenhet om. Jag var tydlig med att jag inte tycker Filminstitutet ska kräva miljövänliga filmningar. Med det betyder inte att vi inte kan hjälpa till att sprida kunskap om hur filminspelningar kan minska trycket. Mikael Svensson, filmkommissionär i Skåne, översätter just nu guidelines från Italien, som gjort ett bra jobb. Dessa guidelines har jag lovat att vi ska sprida till de som får stöd hos oss.
Så stora skillnader, som vanligt, på en festival. Denna gång hann jag inte se film. Det hoppas jag få göra nu när jag direkt från Malmö åker till San Sebastian. Där har vi tre filmer med i tävlan, Korparna, Borg och The Square. Dessutom är jag inbjuden av spanska filminstitutet att prata om hur en kan göra jämställdhet. Och hålla lite workshops. Har jag tur hinner jag se både film och smaka deras världsberömda tapas också. Det återstår att se.
Anna Serner 
Kommentera